Barnet dog i magen, en månad kvar, hur ska jag bete mig??

Tror det är jätteviktigt att du finns där för dem. Fråga henne vad hon vill !

Du kan inte säga så mycket fel. Hon förstår säkert att du också tycker detta är jobbigt!
Min syster och hennes man kom in och tittade på och höll Melker, jag trodde inte jag skulle orka, men hon bönade och bad att få göra det. I efterhand är jag väldigt glad att hon fick se honom! Hon vet lite mer vem han är än om hon bara sett kort. Så försök träffa deras lille bebis.
Sen ringde min syster hit varje dag! Jag pratade oftast inte, men min man pratade med henne. Hon gav inte upp utan fanns som stöd hela tiden.
De tog hand om våra barn några nätter (så vi fick sörja lite i fred och de fick leka lite med sina kusiner och ha lite kul) de kom med film, godis och mat till oss.
Men framför allt fanns de där, hela tiden, pratar mycket om honom, besöker hans grav osv. Det betyder väldigt mycket! Han är ju ändå vår son, vi vill inte att folk skall låtsas som ingenting!
Var inte rädd för att prata med din syster, var bara dig själv, och ge inte upp! Aldrig!
Sen kommer det komma en massa beslut om begravningar osv. Hjälp henne så gott du kan.
Du får gäran höra av dig om du har några frågor, och din syster får jättegärna kontakta mig om hon vill!
Jag fick ett otroligt stöd här på fl, är hon inte medlem så rekomendera henne att bli det.
Beklagar verkligen det som drabbat er alla.
Massa kramar Camilla

Ännu en liten ängel, beklagar, det finns inga ord som hjälper.
För oss var första tiden som i en dimma.
Vi fick besök av den närmaste familjen direkt.
Du ska bara finnas till både nu och senare. Det är så många som tycker att man ska gå vidare, men det kan man inte. Man måste lära sig att leva med den här sörsta sorgen av alla. Man behöver stöd lång tid framåt. Smärtan försvinner aldrig.
Praktiska saker som städning, tvätt, matlagning och sånt. Det glömde jag totalt bort eftersom kroppen var som bortdomnad. Hade en underbar kompis som frågade ifall hon skulle hjälpa mig inför t ex begravningen och jag sa nej det behövs inte, men hon stod på sig och sa jag kommer och fikar och sen städade vi och grät tillsammans. För oss var de som kom oanmälda mycket mer stöd än dem som skickade blombud och inte vågade komma til oss.
Att du frågar oss som finns här på änglarum visar att du är en fin syster som bryr dig. Styrkekramar

Det är nog väldigt olika hur man vill ha det.
Jag ville INTE träffa någon alls i början. Mina föräldrar, min syster och hennes man, våra barn och framor kom till förlossningen.
Sen dröjde det innan jag orkade träffa kompisar. Jag mailade med dom och sms.ade med orkade inte prata i telefon eller träffa dom. Men de förstod och fanns kvar.
Till slut började jag träffa dom en och en, och nu går det riktigt bra.
Jag blev därimot väldigt glad för alla som orkade och vågade höra av sig, med blomsterbud, brev, kort, mail, sms osv. All kontakt var betydelsefull, men jag ville vara i min egna bubbla, med min familj.

Så läs av din syster, hon kanske vill ha folk runt sig, men det är inte säkert. Men hon uppskattar dig ändå.
Kram!

Tycker fruktansvärt synd om din syster! Hon kommer att fâ leva med en stor sorg i resten av livet. Det du INTE ska göra är att försöka 'muntra upp' henne - det är bland det värsta omgivningen kan göra. Det är en enorm sorg att förlora ett barn och man mâste kunna fâ utlopp för den sorgen, gärna tillsammans med människor som lâter en vara ledsen när man behöver det.

Tycker att du ska lâta henne veta att du finns där för henne, skicka blommor, skriv ett kort, osv. men lât henne fâ bestämma när/om hon vill att ni träffas. Kanske de behöver sörja ifred de första dagarna? Att erbjuda dig att ta hand om deras barn kan ocksâ vara en bra idé sâ att de fâr tid att bara vara.

Kram till din syster.

Jag tror att Anette förstår att detta var hur vi upplevde det. När jag pratar om oanmälda besök så handlade det om totalt 4-5 vänner inom loppet av 2 månader. Huset var inte fullt med gäster, hade aldrig orkat det.
Uppriktigt sagt så blev jag jätteledsen när mina gamla bästa vänner skickade blommor med bud.
Det är ju så att vi är olika.
Vissa dagar svarade vi inte telefonen orkade inte.
Gå ut och promenera har också blivit en viktig del i vår vardag.
Kramar om.

jag förstår !!
mamma gick bort i cancer november 07, inte samma sak nej, men jag förstår med att ibland vill man träffa folk o ibland inte alls.
trots att man inte orkade eller ville prata med någon, så kändes det väldigt väldigt skönt när någon väl gjorde det trots att man inte ville, men man ville.. ah..

Min mamma gick också bort i cancer april 08 och prinsen kom och vände 1 år senare. När mamma gick bort trodde jag att den smärtan var den största, men vad fel jag hade. Smärtan efter Axel gör så mycket mera ont. När jag var med mamma på en av alla hennes behandlingar så pratade hon så ofta om de små barnen som var sjuka och därför vet jag att hon förstår mig idag.
Axel är min pappas 4:e barnbarn som blev ängel, de andra 3 föddes för över 20 år sedan. I dag har pappa 9 barnbarn.
Axel dog pga slarv på förlossningen, de följde inte rutinerna och mamma dog också pga slarv, eftersom de missade att informera henne om cancern 1,5 år innan hon fick vetskap och behandling. Nu utreds båda fallen av myndigheter.
Trots att jag får mycket stöd av min familj i dag så har jag det väldigt jobbigt när de pratar om mammas utredning, jag vill inte veta, jag vill bara tänka på min prins.
Att jämföra ett dödsfall med ett annat skall man aldrig göra det vet jag, men jag tänkte att det kunne vara viktigt för dig att få reda på hur jag upplever.
Många pratar ofta om mamma med mig men säger inget om Axel och då blir jag så ledsen. Det är som att de inte vågar prata om honom, men för mig är det lika viktigt att prata om honom som om min älskade mamma.
Det är svårt att få ner allt på prent som jag tänker på nu, men jag hoppas att dessa ord hjälper dig i sorgen och att stötta din syster och familjen.

Beklagar din systers och även din förlust för ni delar klart den. Det e nu ca 3 månader sen min lilla malte somnade in i min mage. Det e svårt att veta hur din syster vill ha det... Jag ville ha folk omkring mig ibland och ibland inte. Ville inte vara själv inne på förlossningen för jag hade sån fruktansvärd dödsångest. Allt hade raserats bara på liten stund.. Det viktigaste av allt är att försöka känna av och finnas vid din systers sida om det går. Man behöver inte säga så mycket bara visa närvaron..
Även långt efter. när Malte dig fick vi 100 kort mm men nu e allt tomt. Många har gått vidare med sina liv och det e nu jag behöver dom som bäst.. jag har nån enstaka vän som fortfarande finns här. Det värmde mycket att få hjälp med mat mm och även att äta med andra jag hade ingen som helst aning hur maten skulle komma till munnen och sen skulle man försöka svälja den med..
Fortfarande befinner jag mig i rektionsfasen. Försöker gå över till att bearbeta men det e inte lätt..

Det viktigaste:Att finnas vid din systers sida.

Jag har aldrig varit med om samma sak själv, men jag har varit med om andra svåra saker. Så tråkigt att höra om din syster...

Det viktiga nu är att du FINNS DÄR. Du ska absolut inte dra dig undan, det vore inte bra. Det finns inget särskilt som du ska säga. Ofta tänker man att man vill säga rätt saker, men det är mindre viktigt. Ge bara en kram och visa att du finns tillhands. Hör av dig till din syster och hennes familj, även i fortsättningen. Man reagerar så olika på kris. En del vara vara ifred, andra vill ha människor runtomkring sig. Låt din syster uttrycka vad hon själv vill, men visa att du finns och bryr dig.

Det här kan påverka din systers familj flera år framöver, det kan vara bra att veta. Låtsas inte som om allt är glömt, när det har gått en tid.