Cincy skrev 2009-09-06 16:55:15 följande:
Mamma Tes skrev 2009-09-06 14:09:07 följande: :) Nä vi får hoppas på det. Ja det här är verkligen en känslornas berg och dalbana. Iom jag inte är den som klagar och visar utåt förrän det gör riktigt ont så tror jag inte ens sambon förstår. Vet inte var jag har honom i det här. Känns som alla misstror mig i tankarna. Shit sicken paranoia... :) Nä men att klara en del men inte annat gör att man tänker asmkt och mår dåligt med. Visst jag klarar att gå en sväng i shoppingcentret och titta på lite kläder. Visst jag känner av låret, men jag blir ändå glad över att få kika och shoppa lite. Man biter ihop. Men utåt sett för då tex sambon så ser det ju ut som att jag visst kan gå och stå och shoppa men inte jobba. Han hade ett ärende till. Jag tänkte jag kunde stanna kvar på centret, mamma hade köpt plagg som jag fick lämna tillbaka. Så nu har jag en 800 spänn att handla andra kläder för :). Tänkte strosa och så. Så slapp han vara med. Får då någon kommentar som jag inte vet hur jag skall tolka.. "Hade jag haft problem från rygg och ben så skulle..." sen stängde mina öron av och jag vände nog och gick rakt ut från affären och sa att vi skulle till bilen. Mumlade nåt om att jag kunde sätta mig en stund om det blev jobbigt. Jag blev så jävla ledsen. Han menade kanske all välmening att han var rädd om mig, men jag är superkänslig för minsta lilla som kan antyda till misstro. Hade bara velat höra från honom "jag tror dig och jag vet att du gör det du tror är bäst". Men inte lätt för honom att läsa mina tankar heller.... :( Sedan träffade vi en person - hans ärende - jag stod helt stilla (det värsta jag kan göra) i en kvart och får tillslut börja stå halvt lutad framåt för att värken suger tag i låret. :( FAN FAN FAN!!!! Är i en känslomässig berg och dalbana för det här, där jag pendlar mellan att gå till jobbet och bita ihop hos patienterna, lipa i bilen, men ändå jobba - bara för att slippa känslorna att inte bli trodd. Samtidigt som jag själv ibland tvivlar på mig själv iom att jag bara har ont vid vissa tillfällen. Hade chefen bara kunnat hittat något administrativt, om det så var att sortera papper som någon kunde betala mig för så hade jag fan gjort det!!! Men hon säger att nåt sånt kan de inte sätta mig på. Att de inte har nåt Fan jag är ju en asstark person i vanliga fall. Och känner att i mkt är jag det även nu. Finns de som hade gått med kryckor och ojat sig när värken kommer. Jag säger inget, lutar mig fram för att försöka få bort det och biter ihop - samtidigt som mitt inre säger " DET HÄR GÅR INTE". Ursäkta.. var tvungen att skriva av mig.
Jag tänker precis samma. Jag vill inte gärna prata om mina krämpor på jobbet och rädd att någon bara ska tycka att jag utnyttjar situationen eller är lat. Å andra sidan borde dom ju fatta att det inte är så då jag i vanliga fall verkligen är den som hugger i. Men det är så svårt att förklara för andra hur det känns... Men skit samma. Låt folk tro vad f-n dom vill, du har ju ont och du känner ju själv vad du klarar och i din takt och så. Du kan ju inte stänga in dig hemma och dfeppa ihop. När man är på jobbet har man ju måsten, är man hemma, ledig, eller sjukskriven och är på ärenden eller vad som, då kan man ju styra själv om man behöver en paus och sitta eller så. Inte konstigt om man klarar av stan en stund eller lite affärer då.
