tillåts inte älska min barn
hej.
jag är pappa till 2 barn från ett tidigare förhållande, och nu är jag tillsammans med en tjej sedan 1 år tillbaka. hon har 1 barn sedan tidigare.
i början när vi träffades så var allt frid och fröjd. hon följde med mig ut med mina barn när det var karuseller på stan tex. hon pratade med dom och hjälpte dom gärna när de behövde hjälp med något.
vi flyttade ihop efter 2 månader ungefär. men efter ½ år så ändrades allt.
hon började bråka med mig, hon blev arg och irriterad så fort jag pratade eller hjälpte mina barn med något. (hade mina barn 50%). jag frågade vad som var fel, fick till svar att hon ska minsan komma först och att hon hatar att barnen ska ta någon som helst tid från mej som jag ska lägga på henne. men själv så satt hon och lekte och hjälpte konstant och satt och mös med sitt barn (hon har sitt barn ca 60-70%).
saken är den att mina barn klarar sig bra själva, naturligtvis håller jag hela tiden uppsikt på dom och lämnar dom inte (mina barn är 4 & 7 år) (hennes är 4½ år). men dom leker med andra barn på gården och gillar att sitta med sina leksaker och leka, så de behöver inte hjälp så mycket och de har jättekul utan att jag ska sitta med dom hela tiden och leka. men min sambos barn kommer och frågar saker konstant, behöver hjälp väldigt ofta mm. tror dock att hennes barn bara vill ha uppmärksamheten då jag vet att han klarar av dessa saker på egen hand utan problem. jag klagar inte på henne och hjälper henne gärna med hennes barn om det är något jag kan göra..
men som sagt så klagades det i mängder på mej och vi bråkade om detta i tid och otid. även om jag la all min tid på henne så bråkade hon med mej om just mina barn.
sen gick jag ner till att ha mina barn 30% vilket min sambo sagt skulle göra stor skillnad och att hon då kunde acceptera att jag överhuvudtaget har barn. (hon hatar att jag överhuvudtaget har barn och anser att detta gör mig "begagnad" och så vill hon inte ha det).
men slutade bråken upp för att jag minskade tiden jag har mina barn, nej.
hon fortsatte bråka. om jag ska åka till mina föräldrar som bor i en annan stad så är det ok om jag åker själv, men så fort jag tar med mina barn för att träffa sina farföräldrar och sina jämngamla kusiner så tar det hus i helevete.
då ska vi inte prata om när barnen fyllde år tex, när hennes barn fyllde år så hade hon kalas hemma hos oss och jag var med och jag köpte present till hennes barn. inga problem. men när mina sen fyllde år så så fick jag inte ha kalas hemma hos oss, så jag åkte till mina föräldrar för att ha kalas där.
detta blev hon arg för och hon gav inte ens ett grattis till mina barn.
när jag frågar henne om vad som är problem med att jag och mina barn åker till mina släktingar så får jag till svar att då tror hon jag sitter och gullar med dom där istället för att bry mig om henne.
jag har åtskilliga gånger dragit hemifrån för att hon bråkat med mig om detta, hon är jättebra på att förespråka rättvis och att allt ska vara jämt. men hon efterlever ju inte detta tyvärr. när jag dragit så tar det en stund så ringer hon upp och klagar vidare lite grann för att sen säga att nu får jag komma hem och be om ursäkt för att jag beter mig illa genom att dra och visa att jag tycker om henne så att vi kan bli sams. jag åker alltid tillbaka och pratar i lugn och ro med henne och försöker bli sams. tillslut så blir vi iaf sams, för att efter nån dag eller 2 sätta igång igen. är det en längre period jag inte har mina barn så bråkas det inte så mycket, hon säger att då kan hon låtsas som att mina barn inte finns och då finns inga problem.
om jag köper något till mina barn så är ju detta förenat med döden. hon menar på att då jag inte har någon del i barnens barnbidrag så ska ju inte dom kosta något utöver mat. men hon har ju barnbidrag för sitt barn så hon kan köpa grejjer till sin unge utan problem och detta är inte orättvist enligt henne.
saken är den att det är jag som står för en inkomst i hushållet.
hon har förbjudit mej massa grejjer, som tex gå på en skolavslutning. för då skulle jag ju bry mej mer om mina barn än henne. har försökt förklara för henne att jag bryr mej om henne och mina barn. bara för att jag inte är med henne en stund så gör ju inte detta att jag tycker mindre om henne för det.
det är massa såna här saker, och när vi bråkar om något helt annat som faktiskt är vesäntligt så slutar det alltid upp med att vi bråkar om mina barn.
jag tycker väldigt mycket om denna tjejen och visar hela tiden att jag bryr mej om henne. men jag är så trött på dessa bråk om mina barn.
häromdagen tex så började hon bråka om kommande jul.
om jag skulle vara med henne eller inte. jag sa att jag gärna är med henne på jul och att vi har alla barnen. detta va ok, men att jag sen skulle åka till mina släktingar efter jul så att de får fira med barnen med det var inte ok. detta skulle vara orättvist då hennes barn inte firar 2 jular. jag kan ju inte rå för att hennes föräldrar väljer att denna julen åka utomlands. förra julen så firade jag den med henne och hennes barn och föräldrar, jag hade inte mina barn då.
jag är helt vilse i detta. vad ska jag göra? vore det enda rätta egenligen att inte vara tillsammans med henne? men jag tycker om henne och hon är hur go som helst när hon vill detta.
vill gärna ha råd om hur jag ska göra.