ett barn till efter förlossningsdepression?

En till som också fick förlossningsdepression. Har också börjat tänka smått på att "göra" ett till barn, ett syskon. Men jag vet inte om jag vågar heller, risken är väl 50/50 att drabbas igen?

Ja man har ju facit i handen andra gången. Man vet ju att helvetet inte varar för evigt. och visst är det värt det. Det finns ju medicin och samtalskontakt. förhoppningen är att samtalskontakt skulle hjälpa nästa gång. Tror min depp berodde mycket på den traumatiska förlossningen som slutade med akutsnitt och den stora omställningen det faktiskt är att bli förälder. (plus att min mamma fick en stroke samtidigt och min hund sen 10 år dog och sonen föddes med blåsljud på hjärtat)

Så jag hoppas verkligen att nästa gång blir som jag vill.. ingen skulle bli gladare än jag då För visst längtar man efter ett syskon, det kan jag inte förneka..

Vad tufft av dig att tillochmed vilja ha en tredje!! Starkt!
OM vi vågar oss på ett syskon, vilket vi säkert gör så tror jag att jag ska börja äta antidepp redan dagen efter förlossningen, jag vågar inte riskera att må så otriligt dåligt igen och ligga med ångest och inte ens kunna sova än mindre le. Tror inte att mitt psyke klarar av det, fast man klarar väl mer än vad man tror..?
Fick du antidepp första gången också?
Jag hörde om nån eller några som sa att första gången hade antidepp hjälpt dom, men andra gången var dom tvugna att ha en annan antidepp medicin för den första inte tog som den skulle plus att dom var tvugna att käka en högre dos. ja lite luddigt kanske. men jag hoppas att du förstår.
Blir ju ännu oroligare av att höra det, jag åt sertralin och dom hjälpte verkligen DIREKT, så det är ju min plan vi en ny förlossning..

Okej okej.. nej att spela duktig funkar ju inte. Okej då kanske man inte berhöver oroa sig för att medicinen INTE kommer att ta, vilket känns skönt! :)
Jag kommer att vara tydlig och berätta om min förlossningsdepp med BM, vill gärna ha samtalsstöd då jag upplevde förlossningen som otroligt traumatisk (fick diagnosen förlossningsdepp och post traumatisk stress) liksom dig fick jag akutsnitt efter många timmars förlossning. Jag var så övertygad om att jag skulle föda vaginalt och snabbt, trodde jag skulle dö på operationsbordet, det enda jag tänka var att det här var sista gången jag skulle se min sambo, och min son skulle jag aldrig träffa, luften gick ur mig helt. Sen fick jag ligga själv i ett mörkt rum på uppvaket i över 3 timmar, kom en läkare då och då och klämde på magen och pumpande i morfin.. snubblade verkligen på mållinjen, var öppen 8 cm när dom snittade, kände verkligen en bitterhet och besvikelse.

Nästa förlossning vet jag att jag inte ska förvänta mig något, men jag vill iaf försöka att föda vaginalt om det går.

Jag hoppas att jag sllipper depp nästa gång.. men men :)våga hoppa var det va? :)jag ska våga hoppa.. nästa sommar förhoppningsvis, så jag har tid på mig att "vänja" mig vid tanken. Jag vill verkligen liksom du känna det här "perfekta" i början, glädjen att få barn! Kände glädje i något dygn innan depressionen röck tag i mig. Tror jag skrev en del med dig i vintras när jag mådde som sämst härligt med folk som peppar och försäkrar en om att man KOMMER bli bra när man är nere i hålet och inte ser nåt ljus!