• Äldre 20 Sep 17:59
    6471 visningar
    11 svar
    11
    6471

    Får man känna hat mot anhöriga?

    Efter att vår dotter dog för 1 år sedan så är det ingen från min mans släkt som bryr sig om vår dotter eller oss när det gäller henne och vår sorg. De pratar aldrig om henne, är ALDRIG till graven o dyl. INGEN på min mans sida hörde av sig till oss eller var till graven med en blomma eller nåt på hennes 1-års dag. Det gjorde däremot min mamma och pappa och syster med familj, de sörjer sitt barnbarn/syskonbarn och sörjer med oss. De är ofta spontant till graven och självklart var de där på hennes 1-års dag.
    Jag vet inte om jag börjar bli bitter men jag börjar mer och mer känna HAT mot min mans familj och vill inte vara med dom! Jag tänker mycket på hur det ska bli om vi får barn igen. Då kommer dom förstås och vill gulla och bära på bebisen - men jag känner bara inom mig att då kan dom dra åt helvete! Kan dom inte en enda gång nämna eller prata om vår bortgågna dotter eller fråga inför årsdagen hur vi mår ? Vi har upplevt vårt livs största tragedi och har en sorg vi får bära resten av livet - kan man då inte ens fråga sin egen son /bror om hur han/vi mår? eller visa lite empati inför vår situation?

    Överdriver jag? Hur känner ni andra som upplevt liknande? Har man rätt att "kräva/tycka" att närmsta familjen borde bry sig?

  • Svar på tråden Får man känna hat mot anhöriga?
  • Mirla
    Äldre 20 Sep 18:01
    #1

    Jag försvarar inte deras beteende men kan det inte vara så att de inte vågar prata om det eftersom de tror att det river upp sår hos er?

  • Äldre 20 Sep 18:03
    #2

    kanske dom inte har en aning om hur dom ska hantera deras och eran sorg?? dom är kanske jätterädda att ta upp hennes namn eller fråga nåt om årsdagen för att dom tror dom ska riva upp såren ännu mer..
    har ni pratat med dem om detta.. din man kanske ska sätta sej med sina föräldrar och säga hur ni känner. att ni vill prata om henne att ni vill minnas osv..
    jag kan inte tänka mej att dom bara förtränger eran dotter utan jag tror dom gör så för att skona er vilket uppenbarligen ger totalt motsatt effekt.

    beklagar eran sorg!

  • Äldre 20 Sep 18:16
    #3

    Alla sörjer inte på samma sätt. Och alla har inte lika sätt att hantera sorg. Jag tror du måste acceptera det. Jag kan ite ens tänka mig hur stor er sorg är, inte ens föreställa mig det, men jag kan förstå att du tycker detta är jobbigt.
    De kanske inte vill prata om er dotter för att skona er, de kanske tror att det är det bästa?
    Din familj kanske är mer "öppna"? Vad säger din partner?

    Beklagar er förlust och sorg.

  • Tulpan­74
    Äldre 20 Sep 18:59
    #4

    Hej arras,

    jag har också förlorat ett barn och jag kan verkligen förstå dig. Jag tycker att om de har rätt att förhålla sig till er sorg som de vill, då har du naturligtvis också rätt till de känslor det skapar hos dig. Det är klart att man vill ha stöd från sin familj när man går igenom det enormt svåra att förlora ett barn. Om man inte får det så kanske man inte kan ha en nära relation till dem just nu. Jag tycker att du ska ha respekt för dina känslor, du har rätt till dem.

    Varma kramar

  • Äldre 20 Sep 20:24
    #5

    Oj vad det där låter som mig!

  • Anna65
    Äldre 20 Sep 20:45
    #6

    Kära vännen, hos oss är det så att ljuset i trädgården och nu Axels lund som vi bygger till minne om vår son, som dog pga slarv i vården, är det primära. Tanken, man behöver inte åka till gravplatsen. Min familj bor i ett annat nordiskt land.
    Vissa änglaföräldrar har jag sätt tycker det är jobbigt när det är någon annan som lägger blommor vid änglabarnets grav. Kramar om, vi är olika.


    ♥♥♥
  • Äldre 20 Sep 21:12
    #7
    Tulpan74 skrev 2009-09-20 18:59:26 följande:
    Hej arras, jag har också förlorat ett barn och jag kan verkligen förstå dig. Jag tycker att om de har rätt att förhålla sig till er sorg som de vill, då har du naturligtvis också rätt till de känslor det skapar hos dig. Det är klart att man vill ha stöd från sin familj när man går igenom det enormt svåra att förlora ett barn. Om man inte får det så kanske man inte kan ha en nära relation till dem just nu. Jag tycker att du ska ha respekt för dina känslor, du har rätt till dem. Varma kramar
    Mycket bra skrivet!

    Ts jag känner igen mig i det du skriver.. Jag och min svärmor är väldigt olika som personer. Och har ingen bra relation, eller ja v har ingen relation alls skulle jag kalla det....
    Nu väntar vi Rasmus lillsyskon och det ger ångest att ha den "relation" som vi har. Mestadels för killens skull..och i andra hand för barnets skull. Kanske blir det bättre med tiden men det finns saker som jag aldrig skulle förlåta som sagt/gjorts. Men kanske att det på något sätt går att "fungera" tillsammans...
    Kram
  • Äldre 20 Sep 21:22
    #8

    Fast det här handlar inte om att sörja olika eller att min mans familj sörjer i tanken som några skrivit ovan!

    Det här handlar om bristande EMPATI och respekt mot två nära familjemedlemmar nämligen mig och min man! Min man är min svärmors SON och hans syskons BROR. Det är enligt mitt sätta att se det skamligt att låtsas som om vår dotter aldrig existerat. Borde inte min svärmor i egenskap av mamma vara orolig över hur hennes son mår, borde hon inte sörja sitt barnbarn????? Borde inte min mans syskon ( som själva alla har levande barn) lida med sin bror och NÅN JÄVLA ENSTAKA GÅNG fråga honom hur han mår eller på nått sätt visa att dom sörjer vår dotter?????

    Min syster lider med oss och saknar så oerhört vår lilla tjej som hon skulle blir sån fin moster till. Mina föräldrar lider med oss och saknar och sörjer sitt efterlängtade barnbarn och dom har i alla fall vett att visa det!

  • Barba bok
    Äldre 21 Sep 10:48
    #9

    Hej!

    Jag kan verkligen känna din besvikelse och den frustrationen till de anhöriga. Jag befinner mig där nu är.
    Du, liksom jag och många andra här inne har förlorat vårt barn.
    Det går inte att summera i ord den känslan, för någon som varit där.

    Jag kan faktiskt inte förstå hur man som anhörig eller nära vän inte är mer uppmärksam eller gör små inviter till en bekräftelse av vad som hänt och jag har ingen lysande plan på vad jag skulle göra åt det.
    Man ska ju egentligen inte behöva berätta för andra hur man vill ha det om de nu inte frågar själva förstås. Man ska inte behöva ändra människors sätt att bry sig. Det är väl bara att acceptera och hålla sig borta från dessa som gör en ledsen. Tystnaden är det som gör en mest ont och borde inte alla känna likadant? Från båda håll.

    Vi lever i ett väldigt egocentriskt samhälle, individanpassad kultur. Vi ska vara självständiga och ber inte om hjälp vid nöd. Men inte heller ser människor signaler om hjälp, blint går man vidare och belyser sin konflikträdsla.
    Det är så fel. Vi blir bittra och hatiska och det är på grund av att ingen vill ta del av ens trasiga hjärta. Det kostar så lite att sträcka ut handen och det kan belöna sig flera gånger om efteråt. Men folk vågar inte för att själva bli sårade. Egoistiskt!!

    Det tar så mycket negativ energi att störa sig och vara arg. Se till att släppa taget lite och du kommer må mycket bättre.
    Varm kram till dig.

  • Äldre 21 Sep 15:13
    #10

    Nu vet inte jag hur gamla dina svärföräldrar är men jag vet hur min mamma fungerar. Jag förlorade min dotter för snart 26 år sedan och då var det mer tabu att prata om små änglar. Då skulle man försöka gå vidare så snabbt som möjligt allra helst. Dock hade sukvården kommit en bit på väg så de hade börjat förstå att man måste få sörja ett dött barn. De tog en del bilder på min dotter som idag är det dyrbaraste jag äger.

    Iallafall så trodde min mamma att jag var återställd efter 3 månader när min sjukskrivning tog slut. Hon kunde inte förstå att jag fortfarande hade behov att få prata om Rebecca och faktiskt få det bekräftat att jag var mamma även om jag inte hade min dotter hos mej. Det tog mej flera år innan jag orkade ta tag i detta och få min mamma att förstå att fastän att Rebecca inte längre fanns hos mej så är hon ändå min dotter, mitt första barn och mina barns storasyster. Idag så kan mamma spontant börja prata om Rebecca och hon lägger även blommor på hennes grav, vilket jag är oerhört tacksam för då jag inte bor kvar i samma stad som hon är begravd i.

    Kanske behöver dina svärföräldrar få veta att det är OK att prata om er dotter och att ni behöver det. Likaså kanske de behöver få veta att hon är en reell person i er familj även om hon inte syns. Många har tyvärr en tendens att sticka huvudet i sanden och tro att det hjälper. Många tror också att man blir mindre ledsen om man inte pratar om ett änglabarn. De kanske inte pratar vom henne eller firar henne av hänsyn till er.

  • Helle Heffne­r
    Äldre 29 Sep 18:56
    #11

    Jo visst får man hata anhöriga... Men i detta fall vet jag inte...

    Jag kan känna igen mig i din mans familj...

    Min bästa kompis dog i cancer när vi var 18år gamla... Jag blev inte inbjuden till begravningen (då har hon å jag känt varandra sedan dagis).... Jag tycker att det är jätte svårt att besöka gravplatsen... Alldeles för mycket känslor samtidigt...
    Jag är idag 26år å min kompis befinner sig då å då i mina drömmar än idag... Vet inte om det är mitt sätt att bearbeta det hela eller ett försök att ignorera det som hänt och att slippa acceptera att hon faktiskt är borta...

    Vet inte vad din mans släkt känner, tycker å tänker... Men jag hoppas att jag gett dig ett annorlunda syn på hur folk hanterar dessa situationer...

    Hoppas jag var till någon hjälp...

Svar på tråden Får man känna hat mot anhöriga?