• Äldre 25 Sep 22:15
    6020 visningar
    17 svar
    17
    6020

    Vi änglamostrar & fastrar tråd 3

    Här finns vi mostrar och fastrar som mist en ängel!
    Här kan vi prata av oss och minnas tillsammans.
    Stötta, gråta, skrika eller bara fundera..

    Min ängel, mosters lilla pojk fick hjänhinneinflamation när han var 16 månader. Han låg på CIVA i 4 dygn innan resperatorn stängdes av och han fick somna in i sin mammas famn.

    Det är 3 år sedan nu, men smärtan är lika, sorgen bränner fortfarande i bröstet och ingen orkar lyssna på mig längre.
     
    Nu har några av oss passerat första årsdagarna, några har precis börjat sin resa mot dessa och en del kämpar vidare genom yttligare årsdagar.. Sorgen vi känner är den samma. Om än mer intensiv för dom som nyss mist.. Men dom jobbiga dagarna dom jobbigas stunderna och minnena finns där hela tiden och på minner oss var dag om att det saknas en.

    Vi tänker på er, Vi minns er och vi ÄLSKAR er!!!

    "Det blir mindre tungt och jobbigt med tiden men ALDRIG lätt.."

    "Var inte ledsen över dammtussarna, det är änglarnas tofflor.. "

    Tidigare trådar:
    www.familjeliv.se/Forum-10-211/m42765922.html
    www.familjeliv.se/Forum-10-211/m45188485.html


    ~En i himlen~två i famnen~
  • Svar på tråden Vi änglamostrar & fastrar tråd 3
  • myspys­igt
    Äldre 26 Sep 12:38
    #1

    Jag har hittat hit !
    Idag ska jag till min lille systerson ♥Melker´s grav påväg hem från jobbet o tända ett ljus o "prata" lite... KRAM på er allihop, det vet jag att ni behöver !


    ♥-längtan-drömmar-♥
  • Thunde­ra
    Äldre 1 Oct 15:26
    #2

    Hej hej, nu har jag hittat hit igen :)

    Det är jävligt kämpigt nu. Jag har precis börjat på universitetet i Örebro och bussen från resecentrum till universitetet tar vägen förbi sjukhuset där Martin föddes. När jag åkte där första gången så såg jag inte sjukhuset för jag stod på ett ställe i bussen där det inte fanns några fönster, visste inte att man åkte förbi sjukhuset. När jag skulle hem däremot så såg jag.. Jag såg ingången där vi gick när Martin föddes. Ingången där vi gick när vi tog farväl. Bredvid ingången ligger ett rum där vi såg honom sista gången. Jag vet precis hur det ser ut, det glömmer man liksom inte. Jag fick en sån otroligt stark känsla av att Martin fortfarande var inne på sjukhuset. Jag ville bara trycka på stopp-knappen och hoppa av bussen. Jag ville springa in till honom. Allt vett bara försvann för ett par sekunder, jag vet ju att Martin inte är där. Men då var han där, det kändes verkligen så. Sen kom jag på.. Martin är inte där. Jag höll verkligen på att bryta ihop då. Jag vill bara se honom igen, hålla honom, få röra honom.. Mosters lilla älskling. Det här är inte riktigt klokt, jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag saknar honom så. Jag saknar honom så mycket att det gör ont. Det gör så jävla ont. Och det är extremt jobbigt att vara i Örebro överhuvudtaget. Det känns som om.. Hur kan alla vara så glada, så obekymrade hela tiden? Och med alla menar jag människor jag inte känner. Hur kan Örebros befolkning bara vara så.. Ja, obekymrade. Fattar de inte att min älskade systerson inte finns längre och allt hände på det sjukhuset? Det är skitkonstiga tankar, jag vet, galna känslor, men jag rår inte för det. Allt jag tänker på när jag ska till skolan, när jag är på skolan och när jag åker från skolan är Martin. Men det är inte förrän jag kommer hem som jag börjar gråta. Jag håller mig, fastän några tårar kanske bryter fram under tiden i Örebro. Nu låter det som om tanken på Martin är plågsam men så är det inte. Jag är så extremt glad och stolt över min systerson. Tanken på honom får mig att le. Men det är just att där, på det sjukhuset, såg jag Martin sista gången, där tog jag mitt farväl. Jag vill röra honom igen. Saknaden blir plågsam. Så otroligt plågsam. Och nu, jag borde egentligen sitta och plugga till en tenta jag har imorrn men jag kan inte koncentrera mig. Saknaden är för mycket just nu.

    Måste bara berätta en grej, min syster gav mig ett inramat kort på Martin. Jag är så glad, jag har tänkt att framkalla mina digitala kort på honom men jag har bara inte haft tiden. Men nu har jag honom här hemma också. Han står i min bokhylla, i ett glasskåp, där alla fina kort står. Dopkort, bröllopskort.. Jag har även ett tackkort från min kompis familj, som tackar för att jag kom på hans begravning tidigare i år. Och jag har ett tackkort från Martins begravning. Min kompis tackkort har ett kort på honom inkluderat men Martin hade inget kort för ja.. Han lever inte på bilderna som finns och man visste inte om alla ville se. Jag vill se. Jag vill alltid se. Och nu får jag det.

    Har ni bilder på era saknade framme?

    Kramar till er alla!!

  • Äldre 1 Oct 20:36
    #3

    William hänger bredvid mina barn i hallen, där hänger också en bild på hans lilla syster. alla mina barn finns där så att jag kna se dom varje dag

    Jag förstår hur du känner med sjukhuset. året efter vi förlorade William blev jag sjuk och fick åka till uppsala, jag blev inlagd i samma hus som han dog. Det var jätte jobbigt för hela familjen. Pappa bröt nästan ihop av oro och när han såg huset jag låg i min syster fick ett panikångest anfall och jag tror alla såg det som ett dåligt omen att jag var i just det huset. I år blev jag dålig igen och blev åter inlaggd i uppsala inte lika akut men dock och även den här gången i samma hus. Och nu behövde min familj inte komma och uppleva det igen ansåg jag. Däremot bröt jag ihop så natt sköterskorna fick ta hant om hysterisk tjej och förstod inte varflr jag var så lessen. Tog mig nog 1 timme att få ur mig anledningen. fick lite lugnande och somnade skönt.

    Jag vågade mig inte upp till den våningen där William dog, men det känndes jobbigt att gå genom entren till det huset, så sist gick jag genom kulvertarna ist för genom entren, blev lättare då.

    MÅNGA KRAMAR till er alla. Ni finns i mina tankar hela tiden


    ~En i himlen~två i famnen~
  • Äldre 1 Nov 16:11
    #4

    Hej!!

    Hur har ni det där ute?
    Vi har det ganska bra just nu, men dagen närmar sig med stormsteg igen
    Men en dag itaget ett steg i sänder lite bit på väg och sen ner igen... livet fortsätter och vägen vi vandrat blir bara längre och längre. När man ser sig om, ser tillbaka så börjar det bli svårt att urskilja vad som fanns i början. Men det gör inget, viktigast är ju det vi bär med oss. våran packning och vårt bagage.. Våra minnen, alla leenden och sorgen. Det vi varit med om har ju format oss till det vi är idag och gjort oss till en starkare och samtidigt svagare person. Men det är inget negativt, vem behöver vara stark? Måste man alltid vara det? NEJ! Ju mer vi bryter ihop ju lättare blir det att resa sig upp och gå igen... målet?? det ligger långt i framtiden, och en dag komemr vi dit, dit där vid målet står dom och vinkar åt oss sträcker sina armar mot oss och ler, Då är vi i mål efter en lång resa genom livet möer vi dom igen. På andra sidan väntar dom på oss...

    Vi älskar er, våra små änglar


    ~En i himlen~två i famnen~
  • Äldre 3 Nov 09:35
    #5

    Halloj, nu har jag också hittat till den nya tråden :)

    I helgen hade vi det barnledigt så då passade vi på att åka till Ida's grav och gjorde lite höstfint. Jag och min man köpte dit en ny gravlykta för den andra var helt fallfärdig.

    Måste bara fråga om ni vet hur mycket en gravsten kan kosta?
    Min syster och hennes förredetta ordnade aldrig en till henne och jag förstår verkligen inte varför Istället står det kvar samma kors som hon hade då hon begravdes och det gör så ont att se det så. Så jag tänkte om man kanske skulle spara till en liten sten till henne :/ Nu har man ju tagit sig ann att köpa en ny lykta så jag vet inte om de skulle tycka att det var jobbigt att jag påkostar något som är "deras".
    Hoppas ni förstår vad jag menar

    Kram på er alla

  • Äldre 4 Dec 20:25
    #6

    Snart 4 år sedan våran William fick vingar.. Saknar honom mer och mer för var dag som går...


    ~En i himlen~två i famnen~
  • Äldre 22 Feb 13:03
    #7

    Nu har man kommit igenom första årsdagen, och det känns tungt. Jag är inte "blodsfaster" till den lilla ängeln som aldrig fick dra sitt första andetag men jag sörjer fruktansvärt.
    Har själv en tvåårig dotter så det kanske är därför jag känner så mycket ... De förlorade sin flicka i magen i vecka 37 pga. en knut på navelsträngen.
    Ibland känns det som att jag inte har rätt att sörja, jag gråter faktiskt väldigt ofta över den lilla ängeln.
    Det känns konstigt för jag såg henne aldrig, har inte ens sett kort på henne...
    Det känns så mycket... vet inte hur jag ska hantera det här.

  • Missin­gM
    Äldre 23 Feb 21:31
    #8

    Det är tur att ni finns! Tur att jag ser att jag inte är galen som fortfarande känner en sån obeskrivlig saknad efter mitt änglasyskonbarn som aldrig fick ta ett andetag, aldrig fick uppleva det förlösande första skriket, aldrig fick öppna sina ögon och möta sina föräldrars eller storasysters blick, aldrig fick uppleva värmen av en famn, aldrig fick höra sin familjs röster utanför magen. Skit, skit skit, det är så grymt orättvist! Varför dör små människor innan de föds eller kort därefter? De liksom vi väntar ju bara på att få komma ut till den väntande världen där de ska omhändertas och älskas.
    Det är 1 år och 16 dagar sedan jag blev änglamoster till lilla M. Hon var hett efterlängtad av alla. Vi väntade och undrade vilken dag hon tänkte komma ut till oss. Hur skulle hon se ut? Hur skulle hennes personlighet vara? Hur stor skulle hon vara? Eftersom lilla M låg på gränsen till att vara underviktig fick min syster gå på extra kontroller. Skulle förlossningen sättas igång i förtid? Nej, allt såg stabilt ut och lilla M hade växt till sig.
    Så tidigt en söndags morgon en vecka innan BF ringde min svåger och berättade att deras lilla flicka dött i magen och att min syster låg på intensiven. Först kändes det som om jag befann mig i ett vakum. Sedan brast allt och jag grät hysteriskt! Hur kunde detta hända? Min syster och hennes familj hade ju varit hemma hos oss dagen innan och fikat. Så snabbt kan väl inte något så fruktansvärt inträffa? Mina barn blev oroliga för mig men jag kunde inte stoppa min okontrollerbara gråt.
    På eftermiddagen fick jag träffa min syster, hennes man och den finaste och underbaraste lilla ängel. Det var så skrämmande tyst på rummet där det ska höras skrik och gnyende från "plastbaljan", sängen på hjul som nyfödda utan särskilda behov får ligga i. Det såg ut som om lilla M låg och sov. Jag ville pussa henne på pannan och se att hon slog upp ögonen. Se att allt bara var en mardröm som vi alla kunde ta oss ur på ett ögonblick. Hon vaknade inte. Jag fick hålla henne och var så aktsam om henne för att hon inte skulle ligga obekvämt i min famn. Skit, skit, skit vad jag saknar henne! Hon skulle ju finnas hos oss här, nu och för alltid! Istället finns hon i våra hjärtan och tankar, här, nu och för alltid! En ofantligt stor sorg efter lilla M har funnits hos mig dagligen. Helt oförberett har jag brustit ut i gråt, skrikit ut min saknad, förbannat sjukvården som inte kommer fram till varför detta händer och förbannat Försäkringskassan som inte har utrymme för empati för de drabbade föräldrarna. Känslan av sorg har nästan varit mig övermäktig. Några i min närhet har undrat om jag verkligen kan sakna ett barn som inte burits av mig själv och som jag inte mött levande utanför mammans mage så mycket som jag gjort. Varför är inte det möjligt? Är det bara föräldrarna och ev. syskon som ska få sörja öppet? Jag struntar i vad som är rätt och riktigt! Det enda jag vet är att jag älskar mitt änglasyskonbarn oändligt och att jag alltid kommer att ha en speciell plats för henne hos mig. Miss ya lilla M! 

  • mammat­vå
    Äldre 27 Feb 14:20
    #9

    MissingM: Sorgen är ibland så stor att jag nästan blir rädd för mig själv. Jag har ju allt jag kan önska mig, men det saknas en pusselbit i familjen och hon pockar på uppmärksamhet mer nu än någonsin,  när hon blivit storasyster.

    Sån tur att de små änglarna har er, fina mostrar o fastrar som finns här.

  • Äldre 23 Mar 09:11
    #10

    Hej alla änglamostrar & fastrar!
    Min brorson, som jag har sett växa upp på nära håll och passat väldigt mycket, fick leukemi för ett år sedan, knappt 3 år gammal.
    Det har gått upp och ner, och han var klar med sin första behandling när han drabbades av en blodförgiftning som upptäcktes försent och mediciner bet inte på den..
    i 2 veckor har han lehgat i respirator och kämpat för sitt liv.. inatt skulle dom väcka honom för att se hur han klarade det själv.. eftersom hans prover såg bättre ut än på länge!
    men först skickae dom in honom på en mr-röntgen för att kolla hjärnaktiviteten..
    Han var hjärndöd :(
    Så igårkväll tog dom bort maskinerna som höll honom vid liv, och han somnade in lugnt ch stilla vid 21-tiden.
    Jag har så svårt att förstå.
    Jag vill inte :(
    Känns så tomt, och såååå orättvist!
    Han skulle fyllt 4 om en månad knappt :/

  • Äldre 7 Jun 20:39
    #11

    Hej. Här är en till änglamoster :( Den 6 februari gick min älskade systerson Elias bort. 7 år fick vi låna av hans tid. Han la sig på kvällen men vaknade inte mer. Han fick en kramp under natten vilket resulterade i syrebrist. Kommer ihåg den dagen som om den etsat sig in på min näthinna. Min svåger slängde in deras 5 årige son hos oss på morgonen och körde iväg med tjutande däck. Någon timme senare kom samtalet. Vår älskade ängel finns inte mer..... Scenen spelas upp för mitt inre gång på gång och varje gång känns det som om jag går sönder. Kommer det någonsin bli bättre? Hur klarar man av hans födelsedag? Julafton? Alla andra storhelger där han alltid varit med. Känns som om något saknas hela tiden.

  • Äldre 25 Jul 23:05
    #12

    Hej på er, vad lessen jag blir när jag ser att fler änglar har lämnat oss. Det river i mitt hjärta :'(

    Första året är jätte kämpigt alla första dagarna utan våran älskade. födelsedagar jular ja alla stora dagar när man är tillsammans hela familjen är väldigt jobbiga. Visst det blir lättare med åren men det blir aldrig lätt. Och högtiderna blir sig aldrig lik  igen.

    Jag sörjer med er och hoppas att ni har bra familjer som stöttar er och att ni alla kan finnas där för varandra nu i denna svåra tid. Livet går tyvärr vidare ändå utan våra små.

    Vi närmar oss Williams 6 års dag.. det svider att han sldrig får uppleva den själv. och alla andra dagar han missar vi missar. Det är tungt. Om 11 dagar skulle han ha fyllt 6 och istället för kalas får vi besöka hans grav...

    Och jag kan helt ärligt säga att jag än idag, fast det är snart 5 år sedan han dog, inte klarar av att gå till graven. Att titta på korten går bra men inte att besöka graven. Det blir för verkliget då. Men i år ska jag försöka någon gång måste ju jag också klara av att acceptera att han inte finns med oss längre... Men det är svårt jobbigt och det gör ONT!

    Massor med Kramar till er alla jag vet att dom behövs!


    ~En i himlen~två i famnen~
  • Sofija­1982
    Äldre 4 Jan 23:44
    #13

    Här hör kanske jag hemma. Min syster födde den 1 dec 2011 en underbar lite ängel i graviditetsvecka 40. Själv sitter här jag med mina två alldeles fantastiska barn; en sprudlande 2 åring och en skrattade 6 månaders bäbis. Livet är så jävla orättvist!!! 

    Jag hatar att se min syster gå igenom detta helvete. Varför? Hon är den som alltid varit så barnkär, så omtänksam, generös...jag mer den hårda, målinriktade och mindre barnkär... Vissa dagar har jag svårt att njuta av mina egna barn. En för mig nästintill förbjuden tanke...

    Jag försöker hjälpa min syster igenom dagarna så gått det går. Det blir många timmar i telefon och vi ses ofta. Hon pratar, jag lyssnar...

    Vet inte riktigt varför jag skriver det här men...jag tror att jag behöver få höra hur ni andra gjort för att stötta era syskon samtidigt som ni hanterar er egen sorg för änglabarnet. Måste erkänna att jag inte läst alla era inlägg, tiden är knapp men jag ska göra det så snart tillfälle ges.

    Kram på er alla därute.   

  • mandel­mamma
    Äldre 5 Jan 07:51
    #14

    Vi förlorade min systerson i våras. Under 10 fantastiska dagar levde han med hoppet att få fortsätta. Att vi skulle få lära känna honom och lära honom allting här på jorden.

    Tyvärr klarade han sig inte utan fick somna in
    Paketet med saker till honom som jag köpt, små kläder och mössor, lämnade jag tillbaka till köpcentret och fick ett presentkort som jag gav min syster istället

    Jag har aldrig upplevt en sådan sorg tidigare. Det lättar inte utan känns lika akut ont idag som det gjorde på försommaren i fjol.

    Jag hoppas att min syster ska få ett till barn som kommer få leva ett långt, friskt liv.       

     

        

  • Äldre 1 Mar 20:59
    #15

    Allt gör många änglar som lämnar oss. Hur vi hanterar smärtan sorgen och förtvivlan är väldigt olika för oss alla.

     Min syster gick igenom alla steg kronologiskt, ilska förtvivlan förnekelse ja allt. Min son föddes nästan 2 månader efter att hon hade förlorat sin bara det känndes väldigt grymt mot oss alla men värst mot min syster. Hennes son togs ifrån henne och hennes stora syster får en den logiken fanns nog inte då inte för henne. Det tog 5 veckor innan hon vågade titta på honom och efter det släppte hon honom knappt. Han blev nog det som räddade henne från att falla isär totalt.

    Min syster hanterade ine sin förlust så bra och det tog lång tid innan hon kunde fortsätta leva. Hon hamnade på psykakuten vid ett flertalet tillfällen och levde ett väldigt struligt liv det första året. Sen träffade hon en man och blev gravid och allt verkade falla på plats ja så mycket det nu kan efter att ha förlorat det viktigaste som finns. Väntan på sin dotter och att hon fick ha min son medans jag jobbade blev nog räddningen.

    Min syster pratade inte så mycket i början, men efter att hon fått dottern så kom det mer och mer små saker vid olika tillfällen.

    Jag bearbetade det aldrig och för min del så resulterade det i en deprition när jag fick min yngsta son som var SÅ lik sin kusin.

    Jag har heller inte kunnat ta mig till graven, undermedvetet så undviker jag den. Jag vågar mig inte dit för där finns det enda beviset på att han faktiskt inte finns med oss längre.

    Det glädjer mig att alla ni anhöriga oavsätt blodsband eller inte berättar er historia här, Jag tror att vi genom att berätta och att läsa det andra går igenom kan bearbeta och hjälpa varandra på ett plan där dom som själva inte upplevt det kan.

    Jag hoppas så klart att vi inte blir fler man vet också att det är oundvikligt och ALLA är välkomna med sin historia. Vissa skriver en gång, någon kanske bara läser men förhoppningsvis så hjälper det och vem vet så småningom så kanske dom också orkar berätta sin historia.

    Massor med Kramar till er alla och hoppas att ni får njuta av våren som är i antågande. <3


    ~En i himlen~två i famnen~
  • Äldre 5 Mar 16:15
    #16

    åååh, nu har jag läst alla inlägg i den här tråden. jag fastnade totalt och som jag har gråtit... fullkomligt okontrollerat. ni är så fina och ni skriver så rörande. jag har inte tänkt tanken att anhöriga kan känna sådan saknad och sorg. tänker liksom att det är förbehållet oss som bar barnet, men det är såklart det inte är så! det är bara att gå till hur jag skulle reagera om min brors underbara son som nu är 9 månader skulle dö. jag skulle bryta ihop fullständigt.

    jag vet att speciellt min mamma och min bror (och även några kompisar) tog det väldigt hårt när jag berättade att vi var tvungna att avbryta vår graviditet. men de försökte vara starka i stunden och stötta mig. brorsan grät och även några kompisar. min mamma tror jag också grät, men aldrig inför mig. då försökte hon nog vara den starka.

    när jag nu äntligen är gravid igen och jag berättade för mina föräldrar och min bror började mamma o brorsan gråta. jag själv vågar inte känna glädje än. tror bara att jag ska råka ut för ett missfall eller att det ska gå åt skogen på annat sätt.

    ni anhöriga betyder så himla mycket! vad jag är glad att jag har världens bästa familj och vänner!

  • Lisett­eWernh­olm
    Äldre 29 Dec 21:49
    #17

    Jag har följt er tråd ett tag och läser även på andra änglaforum. Jag är änglamoster åt två små barn.
    Min ena syster förlorade sin fullgångna son i magen för en månad sen imorgon.  Vi har haft begravning och nu försöker vi andas, ta små steg framåt... Det känns tur att vi har barn sen tidigare och att de upptar vår tid just nu, utan dem hade vi nog bara lagt oss ner och inte velat se ljuset något mer.
    Allt känns bara så himla overkligt, som man drömmer och man undrar när denna mardröm ska upphöra.
    Alla frågor som far runt i huvudet, tankar och funderingar...... VARFÖR?!
    Det som också är jobbigt är att jag och min syster skulle ha barn med två månaders mellanrum, min son skulle vara två månader äldre än hennes, men nu blev det inte så, allt gick i krasch....  Ibland känns det som man får skuldkänslor för att jag har min minsta son och hon förlorade sin efterlängtade son.
     Känns som livet är allt bra orättvist......

    ville skriva av mig lite....

    styrkekramar till er alla!           

Svar på tråden Vi änglamostrar & fastrar tråd 3