Hur tar man beslutet att avliva??

att du ens funderar på att avliva hunden kan vara ett tecken på att det är dags nu....
du vill bara din hunds bästa..
jag vet hur svårt det kan vara då jag fick avliva katten hastigt för 1.5 år sedan...
du kommer fatta rätt beslut
varma kramar...

Sorgligt att läsa, får tårar i ögonen...
Gör det som är bäst för din hund, som du beskriver det verkar hon ju inte
må så bra...en svår situation!
Kan du inte höra med vetrinärerna o höra vad dom tycker?
Alltså om dom tror hon lider/har ont...dom är ju kunniga på de där.
Jag menar det är ju du som bestämmer i grund o botten men kan ju vara
skönt att ventilera sig med någon som är duktig om du förstår hur jag menar.
Skickar styrkekramar till dig! Jag är övertygad om att du kommer fram till ett
bra beslut!

Fruktansvärt svårt, som att lämna bort sitt barn!
Vi har, inom familjen, fått avliva 1 hund och 2 katter och det har varit precis lika svårt varje gång.
Men som tidigare sagts, att när man börjar fundera kring om det är dags att avliva - då är det nog dags.
Djuren har den "förmånen" att få avsluta sina liv värdigt när det blir för svårt att leva, till skillnad från oss människor.
Och när de inte längre tycks må bra, när sinnen sviker och krämporna börjar komma...då får man nog se sig själv som den barmhärtige, som ser bortom sina egna känslor.
15 år är trots allt en värdig ålder för vilken hund/katt som helst!
Och ni har dessutom möjligheten att få det gjort hemma.
Det är ett jätteplus!

åh vad lesden jag blair när jag läser vad du skrivit. Jag bävar inför den dagen trots att min bästa vän bara är ett och ett halvt år. Beslutet måste vara det svåraste att ta, men du verkar ända vara inne i de "rätta" tankegångarna. Våra älskade djur måste få sluta sina dagar innan livet blir ett lidande. Som du beskriver henne verkar hon ha det lite jobbigt och det låter som att det är dags. Det bästa måste vara att låta henne somna hemma med dig, där hon är som allra tryggast. Försök att glädjas åt att du fått ha en fantastisk hund under så många år.

Det är bara så otroligt svårt...

Jag trodde att det var dags redan förra året, men var inte riktigt redo och ville vänta lite till..och då repade hon sig. Jag vill ju inte ta bort henne i förtid om hon har "värdig" tid kvar, om ni förstår vad jag menar. Samtidigt, så är hon nästan 15 år, jag vet att hon redan är galet gammal & hon har haft ett bra liv...

Men jag känner mig egoistisk! Många saker hade blivit enklare utan henne, jag skulle slippa det dåliga samvetet när jag är iväg, då hon som sagt inte slappnar av med sambon. Jag vill vara säker på att jag avlivar för hennes skull, inte min egen...

Någon som ångrat att ni avlivat? Självklart är det aldrig roligt, men där ni i efterhand känt att det varit för tidigt? Att djuret fortfarande kunde ha haft "bra" tid kvar?

Hej jag har gått igenom det där alldeles nyligen och det är jättesvårt och vidrigt men det jag hade i huvudet och har fortfarande är att man måste göra det som e bäst för hunden, inte låta hunden lida för att man själv tycker att det är så jobbigt.

Och ofta så ser man ju på sin bästa vän om det bara e plågsamt för dom.

Tänker på dig och sänder över lite styrkekramar.

Från en som nyligen varit där .

Tycker absolut inte du ska känna dej egoistisk, det är ju för hundens bästa och är allt annat än egoistiskt.

Vi avlivade också våran hund när hon började bli gammal och visa ålderskrämpor. Även om hon kanske skulle kunna levt lite längre och ändå mått okej så känns det nu i efterhand som ett bättre alternativ än att ha väntat tills hon verkligen började lida.

Usch...jag inser ju att ni har rätt...

Ska tänka över allt en vecka till för att smälta det och sen bestämma mig, blir väl till att ringa veterinären.

Lillvovven ska få sova i sängen inatt, nu vill jag verkligen ha henne nära mig. Tack för era svar!

Å jag lider så med dig TS! Vi var tvungna att avliva vår knappt 5-åriga rottis nu i somras Han fick plötsligt en jättestor knöl som visade sig vara värsta sortens cancer. Alla veterinärer sa att det var kört så vi visste ju vad vi skulle behöva göra. Dock märktes inget på honom så vi sa att vi väntar tills vi märker att han inte riktigt är sig själv längre och ringer veterinären då. Det dröjde bara några veckor och sen en helg så började han bli väldigt trött och lat så onsdagen efter kom veterninären hem till oss och gav en spruta

Jag förstår precis hur jobbigt det är att fatta ett sånt beslut! Usch det är det värsta man kan vara med om med husdjur..
Men jag tror att du tänker rätt! Och som nån sa så att du ens börjar tänka tanken kanske visar att det är rätt beslut?!

Din hund har ju levt ett långt och bra liv och kanske kan få ett fint och lugnt avslut innan hon mår sämre? Det var så vi tänkte, att vi inte ville att vår kära hund skulle behöva lida.

Man kan be veterinären komma hem till en så hunden känner sig trygg och inte blir nervös.

Sen det där att folk ville ta farväl blev det här med och vi lät dem stod hunden nära komma hit och leka lite sista veckorna. Men när vi gav sprutan var det bara jag och maken med.

Du ska absolut inte må dåligt om du bestämmer dig för att ta bort henne TS! Det är nog det mest humana att göra ändå kanske iom det du beskriver?!

Stor kram!!

Nu är älskade hunden borta. Veterinären var här hemma idag & allt gick lugnt & stilla till...beslutet i sig var värre än själva avlivningen.

Hon har det bra i sin hundhimmel nu.

Var som att läsa om min gammla hund,12 årig schäffer/bordicollie han ser dåligt,börjar höra dåligt ,stel i baken efter borellia,men han är pigg och glad,äter och dricker som han ska och verkar inte ha ont.Vet sa att man märker snabbt när hunden blir sämmre för det går fort.Han har inga tumörer.
Han älskar att leka med sin kattkompis,älskar när det snöar han kör nosen i backen så att han får en stor boll på nosen,och älskar att rulla runt i snön.
Har börjat förbereda mig mentalt men det känns tungt och svårt.Ibland tittar han på mig precis som om han läser mina tankar.Jag älskar verkligen denna underbara snälla hund.

Alltid svåra beslut. Sitter själv med en wiskey och tårar och väntar på att vi skall åka iväg och ta bort en innerligt älskad hund och bästa vän.
Vår Birk tränades som servicehund till vår lätt rörelsehindrade son. Han kan allt och skiljer på koppel, halsband och reflexväst. Han hämtar telefoner som ringer. Även Mattes Vindunk hämtar han. Jag har alltid sagt att jag pratar med honom som vem som helst i familjen men Birk är den ända som lyder............. Usch, känns som om detta är det värsta jag gjort. Men nu vill han inte äta och mår väldigt dåligt. Försöker trösta mig själv med att det är för hans bästa. "MEN" Jag kommer aldrig att säga att jag aldrig ska ha en hund igen. Det vore som att vi ångrar alla underbara år vi fått.