I flera dagar har jag funderat på min dotters

syn på sin adoption och har kommit fram att vi kanske inte varit så "puckade" som min svärdrake påstått.

I tisdags var jag och hämtade min dotter på skolan,med mig hade jag lillebror.
4-5 av dotterns tjejkompisar börjar gulla med lillebror och så helt plötsligt frågar en av flickorna: V är din pappa din riktiga pappa?
Min dotter bara skrattar och säger: Ja,min pappa är min riktiga pappa.
Men kompisen blev inte så övertygad och frågar: Är du säker på att han är din riktiga pappa? Där tänkte jag lägga mig i men dottern hann före och sa:

Min mamma och pappa är min riktiga mamma och pappa,men jag har inte varit i mammas mage bara lillebror har varit där. Jag har en annan magmamma som bor i Colombia och jag bodde hos låtsasföräldrar(vet ej vart hon fått detta ifrån) när mamma och pappa hämtade mig när jag var 4 år.

Jag berättade lite om adoption och sedan sa vi hej då.
Och under dessa 2 dagar har jag funderat på vilken naturlig inställning vår dotter har till sin adoption och hur hon själv besvarar frågor.
För vår sessa är adoption lika naturligt som att ha barn som kommit från magen.
Blev så stolt och lättad,då min svärdrake tycker att vi gjort fel i att prata om Colombia och adoptionen.

Ville bara dela lite med mig.
Ha det gött!