Vi som väntar barn utan att vara gravida - del 3

Är så förbannad! En mästrande maktlysten messerschmidt på FK vet bättre än fruns MVC-läkare och alla PM och råd från obstretiska kliniker här i landet. Sjukskriva sig från v 25 på grund av tvillinggraviditet, nä det fanns då ingen anledning. Det kunde varken hon eller någon av hennes kollegor finna motiverat. Det går så bra att jobba, så. För att vara snäll skulle hon försöka få tag i läkaren. 2 samtal, ett sent i går em och ett tidigt i morse, besvärade hon sig om. Givetvis gick det inte att få tag i läkaren så lätt. Så då fanns det ju ingen anledning att besvära sig mer. Snipp snapp slut, ärendet avklarat. Och avslaget. Skall såklart lämna invändningar mot beslutet och förutsätter att de får ge sig. Men att det ska behöva vara så... SUCK!!!

Ibland undrar man ju. Det är något som är fel i organisationen. Det måste gå att ordna smidigare.

Jag har fortfarande inte fått min SGI fastställd. FK hänvisar till Skatteverket och Skatteverket hänvisar till FK. Och inga konkreta svar får jag någonstans ifrån.

Just nu går jag runt och är irriterad på folk. Många vill ju veta hur det går, och väldigt många frågar "hur är det med den blivande mamman"? Oavsett om frågan ställs till mig, till frun eller till någon annan, som till exempel någon av våra föräldrar, så är det tydligt att det är frun de menar. Jag är säkert jobbig och kinkig och så, men jag tar lite illa upp. Är det så svårt att fråga "hur är det med dig?" eller "hur är det med X?" beroende på vem de ställer frågan till? *morr*

Tänk vad en liten nyansering i ordvalet gör. Faktum är att när jag blir tillfrågad om hur min fru mår, så är det via hennes namn, inte som "den blivande mamman". Hur tänker vissa? Glad att jag har tänkande människor runt mig...

jag trodde det var självklart att tvillingmammor blev helt sjukskrivna från v.25. tragiska förnedringskassan.

Nu har jag också hittat hit!

Clodia: du får svara med ett "jag mår utmärkt, tack". Visst tar man illa upp över sådant och liknande. Men mest frågar alla om hur S mår, inget om den "blivande mamman".

Är det självklart för er att klippa navelsträngen?
(jag har lite svårt för blodkärl)

Jag hade inte ens funderat över det här med att klippa navelsträngen! Rent spontant känns det faktiskt lite läskigt. Jag är lite mesig när det kommer till blod och slemmiga saker.. Kan tänka mig att när man väl befinner sig i situationen kommer det att falla sig naturligt att göra det trots allt :)

Ja, jag har svarat så när det är mig de vänder sig till, och då tittar de på mig som om jag är från Mars. Oftast är det dock svärmor som berättar att de frågar henne.

Jag har inte funderat på att klippa navelsträngen, och jag tror att jag struntar i det. Förhoppningsvis har jag annat att fokusera på.

Frun är lite rädd och nervös, och funderar på att be dem ge mig bebisen när den kommer ut, istället för att lägga upp den till henne. Hon är rädd att tappa den. Och oavsett om bebisen ligger hos mig eller hos henne har jag lovat att ha en hand på den, och då blir det svårt att klippa navelsträngen.

Tycker också att det känns läskigt, att klippa navelsträngen... Spelar ingen roll alls, egentligen...

Ska ni skriva något förlossningsbrev? Vi har knåpat ihop ett, vet inte om vi kommer att använda det eller inte men det kändes nyttigt att sammanfatta våra önskemål iaf inför oss själva. Kanske vi tar med det.

Kommentera gärna...:
bebis2009.wordpress.com/2009/10/17/tankar-om-amning/

Tuc Tuc- hoppas ni får FK att ändra sitt beslut!

Ang. navelsträng gör man väl som man själv vill. Jag tror inte att jag har svårt för sånt så jag kommer nog att vilja göra det.

Vi har börjat fundera på vad som känns viktigt inför förlossningen men har inte formulerat något brev ännu. Här behövs tydligen inget brev utan man tar upp det med sin BM som skriver in det i journalen. Men ett papper är nog bra, för tänk om jag glömmer vad det var vi hade pratat om ; )

Vi tänkte skriva ett förlossningsbrev vare sig det behövs eller inte, just för att vi ska "tvingas" att sätta oss ner och formulera hur vi vill ha det. Min fru är väldigt mycket "go with the flow" och "det löser sig när vi väl är där", medan jag har lite svårare att släppa på kontrollbehovet.

Det verkar som om jag kommer att lyckas få min SGI fastställd innan årsskiftet, och det verkar som om kvinnan på familjerätten ser oss som ett rent rutinärende som mer eller mindre bara ska överstökas. Jag hoppas verkligen att det går så lätt när det väl kommer till kritan.

Hur går det för er nu? Har vi någon BF-lista, förresten, så vi kan hålla koll på varandra?