Forum Regnbågsfamilj - Gravid
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Vi som väntar barn utan att vara gravida - del 3

    Tor 15 okt 2009 12:48 Läst 8936 gånger Totalt 161 svar
    Visar endast inlägg av Clodia - Visa alla inlägg
  • Tor 15 okt 2009 12:48 #2

    Ibland undrar man ju. Det är något som är fel i organisationen. Det måste gå att ordna smidigare.

    Jag har fortfarande inte fått min SGI fastställd. FK hänvisar till Skatteverket och Skatteverket hänvisar till FK. Och inga konkreta svar får jag någonstans ifrån.

    Just nu går jag runt och är irriterad på folk. Många vill ju veta hur det går, och väldigt många frågar "hur är det med den blivande mamman"? Oavsett om frågan ställs till mig, till frun eller till någon annan, som till exempel någon av våra föräldrar, så är det tydligt att det är frun de menar. Jag är säkert jobbig och kinkig och så, men jag tar lite illa upp. Är det så svårt att fråga "hur är det med dig?" eller "hur är det med X?" beroende på vem de ställer frågan till? *morr*

  • Mån 19 okt 2009 18:13 #7

    Ja, jag har svarat så när det är mig de vänder sig till, och då tittar de på mig som om jag är från Mars. Oftast är det dock svärmor som berättar att de frågar henne.

    Jag har inte funderat på att klippa navelsträngen, och jag tror att jag struntar i det. Förhoppningsvis har jag annat att fokusera på.

    Frun är lite rädd och nervös, och funderar på att be dem ge mig bebisen när den kommer ut, istället för att lägga upp den till henne. Hon är rädd att tappa den. Och oavsett om bebisen ligger hos mig eller hos henne har jag lovat att ha en hand på den, och då blir det svårt att klippa navelsträngen.

  • Tis 27 okt 2009 18:42 #10

    Vi tänkte skriva ett förlossningsbrev vare sig det behövs eller inte, just för att vi ska "tvingas" att sätta oss ner och formulera hur vi vill ha det. Min fru är väldigt mycket "go with the flow" och "det löser sig när vi väl är där", medan jag har lite svårare att släppa på kontrollbehovet.

    Det verkar som om jag kommer att lyckas få min SGI fastställd innan årsskiftet, och det verkar som om kvinnan på familjerätten ser oss som ett rent rutinärende som mer eller mindre bara ska överstökas. Jag hoppas verkligen att det går så lätt när det väl kommer till kritan.

    Hur går det för er nu? Har vi någon BF-lista, förresten, så vi kan hålla koll på varandra?

  • Tis 27 okt 2009 21:04 #12

    Vi är ju inte så många, så om vi sammanställer en lista här kan ju Tuc Tuc kanske lägga in den i TS.

    lotuskotte 29/10
    Clodia 11/12

  • Tis 27 okt 2009 21:04 #13

    Och för övrigt förstår jag att det känns lite mysko att åka hemifrån sådär. Hur långt är det?

  • Tis 27 okt 2009 22:38 #15

    Ja, jag tycker att det är konstigt att du inte har all fokus på den här tråden och dess innehåll. Faktiskt.

    Jag tycker att 23 mil är långt. Jag håller tummarna för att ni har en lydig bebis.

  • Ons 28 okt 2009 22:09 #19

    Skönt att det gick bra, lotus. Och berätta om det funkar med hundgodis.

    För mig har det varit så mycket strul kring FK. Sånt är livet när man inte passar in i myndighetsmallar. De har krävt mig på olika siffror och blanketter som jag inte har haft, men nu plötsligt verkade det vara enkelt. Däremot måste jag begära att de ska utreda min inkomst, för annars hamnar mina blanketter bara i något arkiv. Ja, varför jobba när man inte måste? Frun har inte kommit loss att skicka in sina papper heller. Jag fattar inte varför man inte kan samköra offentliga register. Alla uppgifter om oss och våra inkomster finns ju hos Skatteverket.

    En gång registrerad hos FK, för alltid registrerad hos FK, verkar det som. På kursen fick vi stränga order om att logga in och kolla vad de har för uppgifter om oss, så de inte betalar ut ersättning till ett gammalt konto, eller något.

    Så kort sagt, paprika. Börja med att logga in på FK för att se vad de har för uppgifter om dig. Om det inte finns något där, så ring FK och säg att du vill få din inkomst utredd inför föräldraledighet. När jag förklarade att det inte fanns något moderskapsintyg eftersom det inte var jag som var gravid så löste sig allt på något magiskt vis.

    Jag dricker inte särskilt mycket alkohol (innan frun blev gravid snittade vi kanske en flaska vin i månaden tillsammans) och nu är det ännu mindre. Alltså är det egentligen ingen uppoffring att vara helnykter från och med nu. Samtidigt är det ju rätt gott med ett glas vin då och då, och det är ju faktiskt rätt många veckor kvar...

    Jag var visst på babbelhumör i kväll...

  • Ons 18 nov 2009 10:02 #28

    Grattis Lotus, och grattis Tuc Tuc!

    Vår dotter är också här nu. I vecka 35+0 tyckte hon att det fick räcka. Förlossningen var så häftig! Jag fick inte ta emot henne, men jag fick vara med och lyfta upp henne på fruns mage, och stå och hålla henne där. Frun var lite trött och skakis, och rädd att tappa taget, så jag fick lova flera gånger att jag faktiskt hade grepp om bebisen.

    Det som fascinerade mig mest var hur snabbt förvandlingen gick från blodig, slemmig..."klump" till bebis. Helt otroligt!

    Jag fick prova lustgasen jag också, och höll på att spy. Hade hjärtklappning i säkert en halvtimme efteråt. Fy vad läskigt det var.

    Vi var lite oroliga för att de skulle tycka att det var lite konstigt och...jobbigt att vi var två mammor, men det var verkligen en ickefråga. För all personal vi träffade, på perinatalavdelningen, på förlossningen och på neonatalen, var vi ett föräldrapar som alla andra. En gravid/födande kvinna och hennes partner, helt enkelt. På neo stod det förstås "mamma" och "pappa" i alla lilltjejens papper, men på vartenda ställe det stod pappa hade de tagit sig tid att stryka över det och skriva dit "mamma" i stället. I vissa papper var det mitt namn som stod på pappans plats, i vissa var det min frus. De brydde sig helt enkelt inte, och det kändes jätteskönt.

  • Tor 19 nov 2009 13:12 #30

    Ja, vi är hemma nu, och allt är bra. Gulsoten är borta och hon äter som hon ska. Det är så skönt att slippa sjukhuset. Hon var rätt stor för att vara så pass liten, och vägde drygt 2,6 kg. Min mamma sprang ut och köpte lite nya kläder eftersom vi hade köpt mest 56. De få plagg vi hade 50 räckte inte långt, och var dessutom så stora. Nu har vi tillräckligt i 40 och 44 för att vi bara ska behöva tvätta varannan, kanske var tredje dag, och det räcker ju.

    Hur är det med alla er andra?

  • Tor 19 nov 2009 22:43 #34

    Vi var på sjukhuset i nästan exakt två veckor. Vi anade inte att hon skulle komma tidigt förrän vattnet gick. Då visste vi att vi inte skulle gå tiden ut.

    Vi har knappt fått några frågor alls om donatorn eller barnets tillkomst. Det mesta är väl från svärföräldrarna, som är väldigt förtjusta i att gå igenom dotterns utseende. "Det har hon fått från sin mamma. Det där har hon fått från dansken." Och så vidare. Jag hoppas verkligen att det lägger sig. De var ganska nyfikna när de fick veta att det var på gång, men sen de fick lite svar har det lagt sig. Från sjukvårdens sida har vi vid något tillfälle fått frågan om huruvida vi har fått hjälp genom svensk sjukvård eller om vi var i Danmark, men den som har frågat har nöjt sig med ett kort svar. Däremot verkar "alla" vara väldigt intresserade av nästa barn, som de tar för givet att vi vill ha, och vem som ska bli gravid då.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll