veda skrev 2009-12-21 08:27:30 följande:
Hej! Vi är inte gravida ännu men kommer snart sätta igång med behandling på Huddinge. Det är frugan som står i den kön så försöker att göra mig gravid läggs på is tills vidare vilket jag känner mig kluven inför. Å ena sidan känns det som att just för att jag känner mig kluven till det är det bra att vi byter bärare, och jag tror det egentligen är viktigare känslomässigt för min tjej att uppleva graviditeten men jag är ändå lite ledsen för jag ville bli gravid och lyckades bara med ett missfall. Det är som att man vill ha revansch. Fast hellre än revansch vill jag ju ha en bebis. Är bara orolig över om jag någonsin kommer kunna bli gravid, även om det känns som en överdrivet dramatisk oro. Och så är jag orolig över att känna mig utanför! Där tror jag i och för sig att min tjej hade lidit mer än jag så av den anledningen kan det härvara den bästa lösningen. Men ändå känns det lite
snopet.Nu hoppas jag bara att oron att bli utanför ska vara större än upplevelsen. Jag är så rädd att vara en dålig partner till min tjej, tänk om jag skulle känna mig utanför och bli het surig och grinig! Min tjej hade klarat den biten galant, det vet jag. Tänkte bara höra om någon har något klokt att säga om det här med att vänta barn utan att vara gravid, och utanförkänslan osv.
Jag tycker det är bra att du tar itu med dina tankar och din oro redan nu, jag tror faktiskt inte att det är obetydelsefull liten grej att byta bärare mitt i processen och
jag tycker inte att det går att jämföra med att vara pappan eller att vara den icke-gravida mamman som varit inställd på detta från starten.
När vi inledde vår bebisresa i början av 2007 så var det med försök inom den svenska sjukvården med ett kuratorssamtal som en del av utredningen. Kuratorn la ganska stor vikt vid att prata om hur vi hade kommit fram till vem av oss som skulle vara den som blev gravid och jag blev faktiskt lite ställd, då detta egentligen inte hade varit ngt vi hade diskuterat. En slags efterhandskonstruktion är väl att jag några år äldre och att jag hade ett fast jobb, medan min tjej just stod i begrepp att avsluta sin högskoleutbildning. Egentligen var det kanske snarare att jag från början var den som mest ville vara gravid, och kanske också den som var den mest drivande i frågan om att utöka vår familj med ett barn.. Men innan vi hade kommit så långt som att köra igång med inseminationerna så har önskan om en liten knodd hos min fru vuxit i kapp och ihop med min!
När vi började närma oss 8-9-10 misslyckade försök så fick vi frågan om huruvida vi hade funderat på att byta bärare, dels från en vän och dels här på FL. Jag blev oerhört stressad av den frågan; provocerad och orolig på en och samma gång. Jag kämpade emot min egen skuldbeläggelse av mig själv för att det inte fungerat och jag var verkligen inte beredd att ge upp! Det var jobbigt att nästa behöva försvara min önskan om att få vara den som bar på vårt barn, inte bara inför andra utan även inför mig själv: Det var som om jag per automatik förminskade moderskapet hos alla mammor som inte burit på sitt barn, och det var ju verkligen inte det jag menade...!
Jag är otroligt tacksam över att min fru förstod att jag inte var färdig med försöken på mig och att hon utan att knorra över ekonomin och annat tyckte det var en självklarhet att vi skulle gå över till IVF (vilket innebar att vi behövde ta ett för oss ganska så stort banklån). Även om det inte hade behövt vara skrivit i stjärnorna att vi aldrig mer skulle försöka få mig gravid, så var jag inte beredd att lämna över stafettpinnen!
Har ingen aning om hur jag/vi hade ställt mig/oss till en fortsättning ifall vi behövt använda upp vårt trepack utan resultat. Jag hoppas i alla fall att det inte hade varit ekonomin som fått styra över våra önskningar och jag hoppas att vi fortfarande hade varit helt eniga med hur vi ville ha det.
