Vi som väntar barn utan att vara gravida - del 3

Hej! Vi är inte gravida ännu men kommer snart sätta igång med behandling på Huddinge. Det är frugan som står i den kön så försöker att göra mig gravid läggs på is tills vidare vilket jag känner mig kluven inför. Å ena sidan känns det som att just för att jag känner mig kluven till det är det bra att vi byter bärare, och jag tror det egentligen är viktigare känslomässigt för min tjej att uppleva graviditeten men jag är ändå lite ledsen för jag ville bli gravid och lyckades bara med ett missfall. Det är som att man vill ha revansch. Fast hellre än revansch vill jag ju ha en bebis.
Är bara orolig över om jag någonsin kommer kunna bli gravid, även om det känns som en överdrivet dramatisk oro. Och så är jag orolig över att känna mig utanför! Där tror jag i och för sig att min tjej hade lidit mer än jag så av den anledningen kan det härvara den bästa lösningen. Men ändå känns det lite snopet.
Nu hoppas jag bara att oron att bli utanför ska vara större än upplevelsen. Jag är så rädd att vara en dålig partner till min tjej, tänk om jag skulle känna mig utanför och bli het surig och grinig! Min tjej hade klarat den biten galant, det vet jag.

Tänkte bara höra om någon har något klokt att säga om det här med att vänta barn utan att vara gravid, och utanförkänslan osv.

Tack för ditt svar, presens indikativ! Känner att jag behöver höra andras upplevelser för att bearbeta detta. Just det där med balansen tänker jag är bra för oss också. Jag tror också att jag lättare kommer kunna hantera att andra värderar min mammaroll lägre. Min tjej är känsligare för sådant än jag är (eller kanske snarare än vad jag tillåter mig själv att vara).

Den där kvinno/mammagemenskapen bjöds jag liksom in till när jag var gravid, innan jag fick missfall. Jag både gillade det och tyckte illa om det. Det var ju lika mycket min tjejs graviditet, och kanske just för att hon var utanför kroppen det utspelade sig i behövde hon mer bekräftelse än jag, tänkte jag. Men istället blev det ett fokus på mig som jag lite motvilligt måste erkänna visserligen var mysigt men ändå inte rättvist utan uteslutande.

I slutändan kommer inte det här spela någon roll, det är verkligen min övertygelse. Och om vi har turen att få föda barn båda två så kommer det bara vara en sådan vinstlott att få ha upplevt graviditeten både inifrån och utifrån.

Vad var det med den där boken som gjorde dig ledsen? Jag har också hört om den.

Snackade med frugan igår. Och kom även att tänka på det här: Gud vad mycket hellre jag tar på mig att vara lite utanför emellanåt, medveten om att det ändå kommer gå över i längden, än att jag låter min tjej vara det (Jag är riddaraktig).

Pappor klarar det ju hela tiden, då ska väl även jag göra det. Men pappor går ju med på grejen att det är skillnad. Som ickebiologisk mamma är det väl just skillnader man är rädd för och därför blir man osäker av dem och känner sig utanför istället för att som många pappor verkar göra se det som något fint. Knepigt det här. Oh well, vi är ju inte ens gravida än så jag är före min tid som hänger i den här delen av forumet.

Tack för ditt inlägg Gaytjej. Det är skönt att läsa om andra som också har funderat över det här.
I vårt fall så är det också jag som varit mest drivande från början, och det känns egentligen som en bra anledning till att låta henne börja, så att hon kommer ikapp på något vis och känner sig delaktig.
Jag har visserligen bara tre misslyckade försök bakom mig, men eftersom vi gör med öppen donator i Danmark känns det lite olustigt att fortsätta under så pass okontrollerade former. Jag känner mig helt klart misslyckad som inte lyckas bli gravid. När vi började processen och ställde min tjej i kön som backup ifall "mina" försök i Danmark inte skulle bära frukt hade jag inte en tanke på att det skulle kunna ta sådan tid. Nu har vi under denna kötid inte hunnit med mer än ett missfall och tre inseminationer, men jag känner mig misslyckad ändå. Och jag blir besviken på mig själv för att jag inte klarar av att känna det som hjärnan klarar av att tänka.

Tack gaytjej! Känner att det känns lättare redan idag att hantera. Har pratat med vänner och här och jag börjar känna mig bekväm med situationen även om det fortfarande känns delvis sorgligt.

Det är så himla komplicerat samtidigt som det löser sig av sig själv på något vis. Alla känslor faller ju på plats när man har en unge att ägna sina timmar åt istället för navelskådning. Det är jag övertygad om. Men det är nog viktigt att tänka och känna under vägens gång, för relationens skull om inte annat. Vilka förberedda föräldrar vi kommer vara!