Varför bara ett barn?

Jag tänkte ett tag att vi borde ha ett barn till, fast vi var egentligen inte speciellt sugna. Men jag var rädd att jag skulle ångra mig när det var för sent om vi inte hade försökt, så vi bestämde oss för att försöka ett halvår (eller 8 månader eller något sånt) och om det inte blev något så skulle vi lägga ner och vara nöjda med ett barn. Jag blev gravid efter några månader men fick ett tidigt missfall (mitt 3:e mf/ma) och sen hade jag ingen lust att börja om igen, efter 4 graviditeter tyckte jag ändå att jag skulle kunna se dottern i ögonen och säga att vi åtminstone försökt.

Nu är jag 40 år (dottern är 4) och det kommer inte bli fler försök. Jag är helt nöjd med henne och tycker att det är så roligt att hon börjar bli större. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i bebisar och tyckte att första året var ganska trist. Nu när man börjar kunna göra roliga saker tillsammans med henne så skulle det kännas tungt att behöva börja om med en bebis igen.

Hade jag varit 10 år yngre hade jag nog väntat några år till och sett om det kom något bebissug igen och i så fall skaffat en liten sladdis, men nu är det inte aktuellt.

Jag har själv inga syskon så jag ser det som helt normalt att vara ensambarn, jag kan liksom inte föreställa mig hur det skulle vara att leva i en familj med flera barn, och det är inget jag saknar.

Förresten, enda nackdelen jag minns själv med att inte ha några syskon var att det kunde vara ensamt på semestern när man inte hade kompisar med. Fast jag tror att det kommer vara ett mindre problem för min dotter för hon är så otroligt social och hittar nya kompisar överallt på några minuter, till skillnad från mig som var jätteblyg som barn.