Varför bara ett barn?

Är också så trött på normen att man ska ha minst två barn, villa, volvo och hund. Jag har alltid velat ha två barn sedan jag var liten. Sedan jag fick min son för två månader sedan har jag börjat tänka om. Det har varit tänkvärt att läsa tidigare inlägg i denna tråd.  Precis som ni skriver så värdesätter jag att man kan fokusera 100% på ett barn. Jag växte själv upp i en barnaskara av 4 syskon. Jag var minst, och har alltid fått höra att jag kom till för att mamma och pappa ville försöka få en son. Jag kan säga att jag HATAR att vara minstingen i en så stor familj. Jag kände mig ofta ensam, övergiven, hatade att ärva alla kläder, fick ingen egentid tillsammans med mina föräldrar. Jag lärde mig inte heller det sociala samspelet då mina föräldrar som redan var helt utmattade efter mina 3 äldre syskon inte orkade ta sig tid för mig och min utveckling. Vilket i sin tur gett mig psykiska besvär. Det jag vill säga är att det beror helt och hållet på hur föräldrarna uppfostrar sina barn och hur mycket engagemang de vill lägga ner på sina barn. Även om man har syskon kan man känna sig otroligt ensam. Barn ska skaffas av rätt anledning - kärlek, inte för att normen säger minst två stycken. Jag kanske blir sugen på fler barn om något år, men idag prioriterar jag att vi som familj ska må bra och att vi tillsamman kan få möjligheten att få uppleva de individuella drömmar och mål vi har i livet. Jag vill inte vara sur och bitter när jag blir äldre över att jag inte kan göra vissa saker nu som jag vill uppleva. Om vi mår bra som en familj kan ge vi varandra så mycket mer. Man ska ha tid, ork, engagemang och givetvis kärlek till alla i familjen. Jag vet inte om jag kan uppnå det med två barn idag, det får tiden utvisa. När det gäller vård av föräldrar - bara för man är 4 syskon behöver det inte betyda en säkerhet att man på äldre dar har någon att dela ansvaret med. Två av mina syskon har sagt upp bekantskapen med mina föräldrar, den tredje har bosatt sig flera mil ifrån föräldrahemmet. Syskon är egna individer, och även om vi är vuxna är vi fortfarande olika varandra och jag saknar en nära gemenskap med dom.

Jag gillade också ditt inlägg. Precis som du är jag uppväxt i en familj med en barnaskara på fyra. Jag var dock äldst och tog tidigt på mig mycket ansvar för de yngre (som dessutom var tjejer allihop). Det var aldrig något som mina föräldrar krävde, inte alls, men som tjej och äldst så tyckte jag väl att det var roligt med barn och bebisar helt enkelt. Innan jag fick barn själv så var jag helt säker på att jag ville ha minst två barn, kanske tre. Men vi hade en tuff tid när min son föddes så att börja planera syskon var inte direkt prio ett. Nu är han snart fyra år och jag kan börja känna någonstans att jag är lite sugen. Men det är så mycket som ska stämma, jag tycker vi har det så bra nu. Vi har tid för varandra, för honom, vi hinner med hobbies och det sociala med släkt och vänner. Framför allt jag själv har ett stort behov av egentid och det lär ju inte bli mer sånt med TVÅ barn Klart att dom kan leka med varandra men ska en av oss iväg på nåt så blir ju den andra själv med båda. Man ångrar aldrig de barn man får säger många när man pratar om detta, och det är ju sant. Men jag tror mycket väl att man, när man väl sitter där sen med en bebis och ett storasyskon och ska räcka till för båda, kan få tankar som att varför lyssnade jag inte mer på mig själv... Detta är verkligen en neverending story. Och inte blir man yngre heller!!

Jag undrar varför man skaffar fler barn... var inte det första barnet det rätta? :P