Jag har aldrig varit inne i änglarummet förut. Jag hade hoppats att jag aldrig skulle komma hit.
I morn ska jag in och få mina första piller och på söndag blir jag inlagd för att föda fram mitt barn. Barnet har grav missbildning.
Hur överlever jag? Hur mycket kan man gråta innan tårarna tar slut?
Jag är så ledsen för din skull... Det är så grymt och omänskligt. Du kommer överleva även om det inte känns så just nu och det kommer vara en tuff period framöver. Man tror inte att man någonsin skulle klara en sån här sak men det finns inget val. Och tårarna tar aldrig slut men med tiden kommer de mer och mer sällan.
Känner med dig nu men vet inte riktigt vad jag ska skriva för att stödja. Jag kommer tänka på dig i helgen. Du klarar det här. Varma kramar.
Tack AnnaMaria!
Ska också tänka på dig i helgen och jag hoppas att det går så bra som det kan. Jag avbröt min graviditet för ca 1 år sen och fick en underbart fin änglason. Det är en fruktansvärd upplevelse men jag kan varmt rekommendera att träffa ert barn. Styrkekramar (du får gärna inboxa då jag var exakt i samma sits för 1 år sen, skulle haft min bebis mars -09 men slutade så här istället....)
Beklagar verkligen att ni kommer få gå igenom detta :/ Vet inte hur det känns men det kommer säkert vara skit tufft och jobbigt. Men på ngt sätt kommer du nog hitta styrkan och kämpa vidare. Detta är inget man vill gå igenom eller ens ha tanken på att det finns folk som går igenom detta.. Ialla fall skickar jag massor av styrke kramar.
Beklagar verkligen det som hänt er och det ni nu ska gå igenom.
Är själv en änglamamma och vet hur tufft ni kommer at ha det och jag vet att det är ingen tröst men på något sett går livet vidare.
Låt tårarna komma, det är inget fel med det.
Tänker på er och sänder er masor av styrkekramar
Taarar tar inte slut men dom hjälper en att lätta pa trycket som ligger över hjärtat. Jag är saa ledsen för din skull... det är inte en upplevelse som man maaste ha gjort, men vi blev aldrig tillfraagade... Och detta med att man är stark och klarar det hela.... tja, vad är valet? Att lägga se ner och dö, men det kan man inte göra även om det stundom känns saa. Du kommer att klara det, det kommer att vara jättejobbigt, känslosamt, sorgligt,eländigt och fruktansvärt men även om man känner att inte orkar med det hela längre, man orkar inte med sorgen, man orkar inte graata längre som kommer du att märka att allt eftersom dagarna gaar saa graater man lite mindre, saa kommer man paa sej med att skratta emellanaat, saa kan man glädjas över saker och ting, och även fast - utan förvarning - det hela spelas upp i huvudet som paa film och man aater igen börjar graata - saa blir allt sakta men säkert bättre. Det hjälper säkert inte dej just nu, men efter ett tag kommer du säkert att se vad jag menar... Just nu vill jag bara inge dej lite hopp i mörkret. Du kan gärna kontakta mej om du vill prata lite, eller bara bli av med lite ballast... Tänker paa dej nu i helgen... Stora bamsekramar
Ah, glömde att säja att jag haaller med ovanstaaende, att om du känner att du klara av det saa se till att faa se ditt barn. Det är naagot man bär med sej och som gör barnet ännu mer "verkligt" (vet inte om det kanske är en olycklig formulering men...
Jag skulle ha aangrat det saa oerhört mycket om jag inte hade sett honom (men känn ingen press paa att det är naagot som man "maaste" göra!).
Jag hade ingen kamera med mej men paa sjukhuset tog dom bilder aat mej. Skulle vilja ha haft kameran med mej men i den situationen var det inget jag tänkte paa...
Styrkekram!
Du kommer klara det, även om det känns som att du går i bitar av sorg.
Önskar dig all lycka, så att det hela blir en "fin" stund ni kan minnas i framtiden och att ni verkligen får ro att vårda varandra i denna svåra tid.
Håll ut.
kram!
Jag var i precis samma sits som du för 10 veckor sen. Tog mitt piller på lördagen, "födde" vår lille son på måndagen. Då var jag i v . 19+3. Sorgen efteråt går inte att förklara. Dagen för "förlossningen" var så intensiv, och jag fick lite komplikationer, så då hann jag inte vara ledsen. Men efteråt har jag gråtit flera oceaner av tårar. Det känns så fruktansvärt orättvist!
Jag håller med dom andra, man ska verkligen försöka se sitt barn efteråt. Det är den enda chansen man har, så det gäller att ta vara på den. Jag är väldigt glad för de få bilder vi har på vår lille son. Utan dom skulle jag bara ha minnet och det bleknar med tiden.
Och sorgen är olidlig, MEN det lättar med tiden. Nu kan jag prata om det utan att gråta. När jag tittade på bilderna av honom härom dagen så kände jag faktiskt mest värme och kärlek. Men jag saknar honom nåt enormt! Och visst kommer det fortfarande dagar då allt bara känns svart...
Inboxa gärna om du vill prata eller fråga om nåt!
Kramar!
Tack för era svar.
Det är ingen av mina kompisar eller föräldrar som förstår vad jag just nu går igenom. Tack och lov har dom inte behövt göra samma sak.
Vilken tur att det finns så snälla fina människor som ni som tar er tiden att försöka trösta. Jag förstår inte hur jag någonsin ska bli glad igen, men jag vet ju att jag kommer bli det.
Jag ville bara så gärna ha det livet jag har i magen. Ingen annan. Bara denna lilla krabat. Min vårbäbis.
Nej, man är glad om man inte känner någon som gått igenom samma. Ett sånt öde förtjänar ingen! Men det är skönt att "prata" med såna som vet vad man går igenom. Här finns många av oss. Tyvärr.
Ta er tid att sörja. Sorgen och saknaden är så stora.
Jag ville också så gärna ha min lille krabat. Min januaribebis...
Hej där!
Tänker på dig och hoppas att allt gick OK med avbrytandet... Jag gjorde samma sak för tre veckor sedan och vill berätta för dig att för MIG (det kan ju vara helt annorlunda för en annan person) så var tiden från beskedet på RUL med beslutet som vi fick fatta den näst värsta tiden i mitt liv. Den utan någon som helst konkurrens värsta var att svälja dödspillret och dagarna mellan det och avbrytandet då jag kände min dotters sparkar hela tiden... Själva avbrytandet var för mig jobbigt men inte det jag bearbetar just nu iaf. Dagarna efter allt var klart kändes lite bättre och nu, tre veckor efter, känner jag ibland av ångest och jobbiga känslor. Jag känner mig ibland arg på hur djävulskt orättvist livet är och ibland är jag ledsen och sörjer min lilla vackra ängel... Jag träffar en kurator på kvinnokliniken en till två gånger i veckan vilket är jätteskönt och bra!!! Men det känns bättre och lättare tycker jag... och jag anar och hoppas kunna gå tillbaka till jobbet på 50% om en vecka... Jag vet att jag blir tröttare av samma ansträngning nu än innan och att jag därför måste ta det lugnt i början. Tänker att jag måste tänka på mig själv och min kropp så jag tränar och stretchar och tar mig hemifrån om jag vill trots vår tvååring... Jobbar så med att inte ha dåligt samvete. Tänker att snart går livet vidare igen och snart kanske vi kan bli gravida igen... Även om jag skulle varit i v.25 nu och bara jobba fram till jul... Det ÄR för djävligt!!! INgen kan ta ifrån en de vidriga känslor som strömmat genom din kropp och fortfarande gör... men du kan låta dem kännas... och så sakteliga våga leva livet och kanske försöka igen... Det viktigaste tror jag är, som så många andra sagt här, att våga låta det kännas... Springer man ifrån känslorna kommer de med besked längre fram... Det kan man vara säker på, och det är inte roligt att få oväntad panikångest och bli helt förlamad. Känn, gråt, var arg och förbannad...
Var det ditt första barn?? Hur mår du, gumman?? Tänker på dig!! Inboxa mig gärna om du vill prata lite...
KRAM / K