Trodde min treåring var borta för alltid!

Jo som ni säger, så är det ju att ha en treåring. Små, företagsamma, snabba och fullkomligt utan vett. Idag säger dottern att det var kul och att hon ska göra samma sak nästan gång vi handlar. Förmaningtalen har inte gått fram det minsta.

Jo, sele har vi faktiskt funderat på, men man drar ju sig för det. Tror ju att det aldrig ska hända något.

Tack för era kommentarer och egna erfarenheter, känns skönt att veta det inte bara är jag som har ett rymmande barn!

Även jag har haft en rymmling. Dottern var 4 år när hon vandrade iväg själv på Maxi och skulle kolla på tofsar. Men inget sa hon till oss och vi letade i panik bland leksaker och godis, tidningar och klädställningar. Men ingenting. Efter 2 upprop och 10 minuter i frihet kom hon lunkande med en hårklämma och sa att den finns i flera färger. Får jag den mamma?! Helt ovetande om att vi letat fick hon en utskällning. Hon fattade ju noll. Men mitt hjärta hade hamnat i halsen och det tog MÅNGA besök på Maxi igen innan det hoppade tillbaka ner i bröstkorgen. Hade man kunnat klistra fast henne på kroppen så hade jag gjort det.

min 3 åring brukar inte sticka iväg. Men när hon gjorde det gick jag till infon direkt och bad dem ropa ut att hon var borta, sen stod jag kvar vid infon och väntade. Min sambo hade sonen i vagnen och gick runt och letade. Mycket lättare att hitta om alla i en affär letar, en dam sprang runt som en tok för att hjälpa oss.

Har hänt mig också när min son "försvunnit" från en stor lekplats med många barn fast även om han var borta i 10 min kändes det som en evighet så jag vet hur hemskt det är.

Fåret Shaun skrev 2009-11-02 10:28:53 följande:

Å, fy så läskigt! Min son (2 år) har försvunnit en gång på Coop. Han stod och knappade på en tvättmaskin och jag gick sakta vidare i gången (han brukar alltid komma efter). Plötsligt var han bara borta! Han svarade inte heller när jag ropade. Efter kanske en minut hittade jag honom inne i gången med andra köksapparater, knappandes på knapparna. Men usch så rädd jag var under den där minuten!

Min son är 1 år och 10 månader. För ca 2 månader sen försvann han på ica maxi.
Har aldrig i hela mitt liv varit så rädd. Sprang runt med alla hemska tankar i huvudet och var helt kallsvettig. Efter några minuter så ser jag honom vid kassan och håller en kille i handen och personal står och tittar på honom och funderar vart föräldrarna has var. Usch jag kände mig värdelös och hemsk! men de gick bara på 2 sekunder och han var borta, och jag som trodde jag hade stenkoll.

Jag var visst en notorisk rymmare när jag var liten. Min mamma tröttnade på detta och när jag drog iväg en gång, höll hon sig undan men hade full koll på mig. Trots att hon till slut började se på mina reaktioner att jag var orolig, kom hon inte fram. Tills lut gick jag och ryckte nån vuxen i jackärmen och denna person tog mig till informationsdisken och sedan gjordes ett utrop "Lilla Jenny-Ann sitter vid informationsdisken och väntar på sin mamma". Gissa om mamma var nöjd när hon kom och hämtade mig - och gissa om jag slutade rymma...

Jag säger varken bu eller bä om detta sätt att hantera rymmare, men jag har i alla fall lyckats växa upp till en stabil och självsäker människa och utan traumatiska minnen från händelsen.

3-åringar är lite luriga!

Kompisens barn tog sin tre-hjuling och åkte till Willys och handlade åt henne o sin bror.
Det var rätt långt dit och man var tvungen att åka över en stor parkering, men hon hittade, för dit hade ju hon och mamma gått så många gånger.
Sen trampade hon runt inne på Willys och fyllde flaket med vad hon skulle ha och sen åkte hon hem igen.

När dom väl hittade henne så var hela gården inblandad i letandet och polisen var uppringd.

Hon var borta i nästan 1 timma och alla var i upplösningstillstånd.

Det är den värsta känslan som finns! Usch, ts, lider med dig. Det enda man kan hoppas är ju att dottern var lika rädd, och därmed inte kommer göra om samma sak, men det är väl dumt att tro om hon satt och snaskade godis för fulla muggar... Stackare...

Vilken söt tjej.

Förstår din rädsla och din lättnad när ni hittade henne men det var ju bara för gulligt. Klart hon inte ville säga något.

Min då 3 åriga son försvann från en resturang i Turkiet, vi satt o åt och han satt bredvid mig och han var vid den tiden inte alls intresseras av mat. Jag o sambon började prata om något o jag tittade på honom och när jag vänder mig om är sonen borta. Resturangen låg nere vid hamnen och vilken panik jag fick, vi kollade runt i resturangen men han syntes inte till någonstans. Jag sprang längs med alla resturangerna och skrek som en galning efter honom. Efter ett tag så vände jag tillbaka helt övertygad över att han inte kunde hunnit så långt, sambon sprang upp mot stan men vände också tillbaka efter ett tag. och precis när vi kommer tillbaka så kommer sonen ut från toaletten och varit dät och tvättat händerna säger han. Vilken lättnad men jag har nog aldrig varit så rädd någon gång i mitt liv. Nu för tiden har jag mera koll på han!

Fler med samma erfarenheter ser jag! Tack för alla kommentarer. Den värsta känslan har gått över och jag klarade tom av att åka och storhandla med dottern häromdan . Lite rädd måste hon ha blivit för hon fick en chans till att gå bredvid vagnen och hon gick som klistrad bredvid den...

påminer mig om när julia var nyfödd och elionora var 2 1/2 år.

hon ville gå själv när vi skulle till en större affär och eftersom hon brukar gå fint brevid så fick hon gå själv nu med. vi hade varit inne i affären i ca 10 minuter när hon började leka kuragöma, hon hade hur roligt som helst medans jag höll på att bli hysterisk.

tack och lov har hon inte gjort om det.