Frågor från barn

hejsan, jag är adopterad från colombia.. när ja gick i skolan kom min pappa dit och informerade lite om adoption och sen om landet o lite sånt o svarade på andras frågor.. men ja tycker de va jätte bra när han gjorde de för de va många som undrade men inte vågade fråga o liknande,

En bekant till mig var på sin (adoptiv)dotters dagis och informerade om ursprungslandet, kanske tog de även upp vad adoption är det vet jag inte. Det togs i alla fall väldigt väl emot.

Vi har inte upplevt behovet ännu, stora dottern går på förskola (5 år i dagsläget). Fast jag vet andra som gjort det. Vi har i stället tagit frågorna när de kommit, men det har faktiskt inte kommit så många frågor. Kanske beroende på att typ halva barngruppen har vardera adopterade föräldern... (två syskongrupper)...

Vi har inte heller informerat på barnens förskola, det har inte varit så mycket frågor och de är stora nog att svara så andra barn blir nöjda men om beovet finns är det väl en bra idé. Jag tycker att man i så fall kanske ska göra det i ett sammanhang där man kanske pratar om olika länder, där de andra barnen också kan få berätta om de har någon släkting eller själv kommer från ett annat land så att fokus inte bara hamnar på er dotter och adoption utan mer på att människor helt enkelt kommer från olika ställen.
Håll informationen till barnen väldigt kort och enkel, vi vuxna har en förmåga att berätta mycket mer än de egentligen frågar efter och då tappar de intresset. Om de ställer frågor så lyssna precis vad de frågar och svara bara på det.

Hoppas det går bra.

Vår dotter vill inte att vi informerar. Jag har tidigare inte direkt haft några planer på det, men på sistone har dottern några gånger kommit hem från skolan (går i förskoleklass) och berättat om någon kompis som inte tror på att hon är född i ett annat land. En gång hade hon själv försökt förklara att hon är adopterad, men det trodde tydligen kompisen ännu mindre på. Kanske är det för att dottern inte "ser adopterad ut".

Där vi bor finns många adoptivfamiljer, så de flesta barn känner nog någon som är adopterad från Kina, Korea, Colombia eller något annat land där de flesta inte ser ut riktigt som hör i Nordeuropa. Då blir det kanske konstigt när en ljushyad flicka med rakt brunt hår säger sig vara adopterad? Jag har i alla fall vid ett par tillfällen sagt att jag kan berätta för klasskompisarna om Ukraina och adoptionen, men hon vill inte. Det blir för mycket fokus på att hon är adopterad, tror jag. Däremot berättade hon och jag lite tillsammans för en tjej som var hemma hos oss och lekte nyligen. Den tjejens familj kommer från ett grannland till Ukraina och jag tror att de två tyckte att det var lite coolt att de har sitt ursprung så geografiskt nära varandra. Det verkar som om det passar vår dotter bäst att få ta det i småportioner så.

Hej igen!

Tack för era inlägg. Jag pratade med dottern och hon tyckte det var en bra idé att prata med klassen, då hon tydligen fått en del frågor. Jag frågade henne vad hon tycker vi ska läsa, och förslaget blev då boken "Hjärtat mitt" som ju är en saga om en adoption. Dessutom har jag skrivit en "bok" eller berättelse som handlar mer om henne men även om Kina som land, pandor, muren, ettbarnspolitiken, äta med pinnar osv, på en nivå för barn i den åldern.

I går träffade vi då ansvarspedagogen och tog upp frågan. Hon tyckte också det var en bra idé. Vi bollade lite fram och tillbaka och kom överens om att de i klassen ska tala olika nationaliteter, olika familjesituationer osv. Som en del i detta kommer då jag och berättar om vår dotter. Då blir det inte så utstuderat att det bara fokuseras på henne. Jag tror det blir ett bra upplägg. Det finns säkert 4-5 olika nationaliteter i klassen likaväl som olika familjesituationer (varannanveckasboende, ensamstående förälder, styvföräldrar/syskon, kanske familjehemsplacerade barn osv). Känns som ett bra upplägg i alla fall.

Jättebra, böcker rekommenderas! Jag och mina barn skrev en bok tillsammans som handlade om när storasyster hämtade lillasyster och vi skänkte ett ex var till deras dagisavdelningar och till deras fritids. Personalen berättade att dessa böcker lästes hundratals gånger, bläddrades sönder och att barnen använde dem som uppslagsböcker när frågor om adoption kom upp. Boken gjorde att döttrarna inte behövde berätta så mycket själva, allt som fanns att veta (dvs all info som kunde få komma ut, allt vill man ju inte berätta) fanns redan i boken och de kunde hänvisa till den när frågorna blev för närgångna. Senaste åren har de tyckt att boken är "barnslig" och "bara för småbarn" och de vill inte sälja den till andra längre, det är för "pinsamt". Fast ibland ser jag någon av dem sitta och läsa den och för någon månad sedan sa äldsta barnet att "Den är ju faktiskt ganska gullig!" så jag är säker på att den fyllt en stor funktion i deras liv.
Idag är det ganska lätt att göra en egen bok, det finns så många fotoboksföretag eller print-on-demand-företag på internet så man kan göra några ex till en inte alltför stor kostnad, gör det, era barn kommer ha väldigt stor nytta av den!
Lycka till!