• Natosh

    Snälla föräldrar, GE ER!

    Jag är helt på TS linje.

    Jag var en gnällig unge och endast gudarna vet vilket bortskämt monstrum jag hade varit idag om jag inte varit tvungen att smaka på maten och lära mig äta det som bjöds. Om det är något som är värre än kräsna ungar så är det väl kräsna vuxna.

    Jag tyckte inte om isterband när jag var liten. OK, finns dock ingen anledning att inte äta sås och potatis.

    Och idén med att smaka på maten är att vänja sig vid olika smaker, inte sådär jätteknepigt. Idag äter jag både bacon och isterband.

    Det handlar också om att ha respekt för mat och inte minst personen som får stå och laga den.

    Och tänk vilka gastronomiska upplevelser jag missat om jag fortfarande varit en sådan där "uuuuuuuuh, tänker inte jaaaag ätaaa!!"-människa


  • Natosh

    Min sambo är uppvuxen med en daltande mor vilket resulterat i att han numera helst inte äter något annat än mammas mat (fast bara några få utvalda rätter) och hellre svälter än att äta något som är "mindre gott". Rester är han också för fin för vilket gör att jag får äta det eller så slängs det.

    Kan också tilläggas att det är jättekul att bli bortbjudna på middag och se hur han låtsas njuta av maten.

    Känns som att jag kör med mina föräldrars matfilosofi när det gäller våra barn och han håller med.

    Men man får väl tänka på barnets ålder också. Man måste inte tvinga i en ettåring surströmming och leverpölsa och somliga barn är inte bara vrånga för att de är bortskämda. Som med allt när det gäller barn så går det inte att säga "så ska det va och så e de ba!"


  • Natosh
    Trollet Ludenben skrev 2009-11-09 21:23:18 följande:
    näääeee, det tycker jag inte alls. Jag är mer kräsen nu än jag var som barn. Förmodligen för att jag är uppfostrad att äta det som serveras och att man inte alltid kan få sina älsklingsrätter. Som vuxen och när jag fick bestämma mat själv, då är jag enormt kräsen. Här äts bara det som är gott. Jag är värd god mat, inte nåt som är halvgott bara för att man ska kunna äta allt.
    Visst är det trevligt med god mat. Problemen kommer väl när man är fler i familjen och alla vill äta helgott. Det är då lite kompromissförmåga kan underlätta.
  • Natosh
    Trollet Ludenben skrev 2009-11-09 21:45:34 följande:
    ja, då kan man hitta nåt alla gillar. Det måste väl vara något som alla gillar utan att någon ska känna att det man äter inte är så gott. Sambon gillar bruna bönor, då tar jag annat. Gillar vi nåt och inte sonen så vill inte jag avstå från det goda och jag vill inte att sonen ska känna sig äcklad över maten. Då gör jag annat till honom. MEN jag byter inte ut hela måltiden. Jag är har alltid plan b. Finns saker i frysen jag tar fram. äter vi fläskfile och jag vet att han inte gillar hela köttbitar tar jag fram köttbullar men potatisen vi äter får han med äta. För mig är det viktigare ATT han äter än att jag ska köra efter principer till varje pris. Och det är viktigt att känna matlust, matsituationen ska vara trevlig och inte tvång. Vi har aldrig problem med kompromisser här, snarare tvärtom. Vi har ett överflöde av kompromisser i form av att alla ska kunna äta gott Sonen gillar inte viltkött, vad i hela fridens namn är det som är så farligt om han får köttbullar istället??
    Ja det är ju lite skillnad på att ändra och lägga till lite här och där, flexibilitet är ju en bra egenskap har jag alltid tyckt. Men jag vet exempel där matlagaren tillreder fyra helt olika maträtter från scratch för att tillfredsställa hela familjens kulinariska preferenser. Och då inte med god min eftersom att personen älskar att laga mat, utan med en suck "ja annars äter dom ju inte". Då talar vi dessutom inte om några småbarn utan vuxna människor och tonåringar.

    Det blir ju liksom lite annat när det blir köttbullar till den ena, fiskpinnar till den andre, prinskorvar till den tredje, hamburgare till den fjärde och sushi till den femte, med tillbehören ris, kokt potatis, stekt potatis, potatismos och pasta. och man dessutom vill försöka hålla sig borta från halvfabrikat.

    Nej, då planerar jag hellre matsedeln tillsammans med familjen och ser till att om person A inte får sin direkta favoritmat på onsdagen så får hon/han det på torsdagen istället.
  • Natosh

    Om man får ätstörningar av att bli ombedd att smaka på en ärta så kanske det finns lite djupare problematik bakom...


  • Natosh
    Trollet Ludenben skrev 2009-11-09 22:39:16 följande:
    Fast basvaror potatis/ris/pasta är ju lätt att kombinera till själva huvudrätten fisk/kött/kyckling. Vi gör det som alla gillar, ingen ska behöva äta halvgoda eller äckliga saker. Det finns ju 1000tals rätter i världen att välja mellan, man borde ju kunna hitta rätter som passar alla eller åtminstonne passar alla utom en i familjen.
    Ja som sagt om det bara är någon grej som är oacceptabel för någon så kan man såklart kompromissa. Men både ris, pasta, potatis, kyckling, fisk och kött  till samma måltid skulle jag aldrig stå och göra. Finns för övrigt inte ens plattor så det räcker.

    Och att kunna välja mellan 1000-tals rätter förutsätter ju att familjen är öppna för att testa nya saker, vilket inte alltid är fallet om man lär sig från början att man alltid får som man vill om man gnäller lite.
  • Natosh
    Trollet Ludenben skrev 2009-11-09 22:59:15 följande:
    Det handlar inte om vem som ska få sin vilja igenom utan att måltiderna ska vara trevliga. Här testas massa nya grejer jämt. Det som gör att min son har svårt att äta är dels att han har preceptuella svårigheter, han har jobbigt med sinnesintryck, främst med smak och känsel. Han är känslig för värme/kyla, konsistens och smak. Så det är mer prioriterat ATT han äter. Och sen har jag lite mer förståelse för att man inte gillar allt eftersom jag inte gör det själv heller. Jag tycker att det är lite barnsligt om man som förälder ska tvinga på barnen allt bara för att man ska följa principer. Föräldraskap handlar inte bara om att följa sina principer till punkt och pricka. Det handlar även om att kompromissa med barnet, sätta sig in i barnets känslor samtidigt som man som förälder bestämmer regler hemma. Att vara lyhörd helt enkelt.
    Helt klart så kan man inte köra samma race med alla barn och det finns omständigheter som måste tas i beaktande oavsett. Det är inte det som jag pratar om riktigt. Kan dra ett exempel från andra sidan. Min sambo har inga problem med sinnesintryck, ätstörningar eller något annat, han är helt enkelt så in i norden bortskämd att man vill slänga honom i ett ryskt fångläger ett år eller två. När vi träffades blev han störd av att köttfärssåsen serverades i en bytta och spagettin i en annan, den skulle vara blandad direkt, för så gjorde hans mamma. Jag vill ha morötter i köttfärssåsen, det är lätt att peta bort om man nu inte vill ha morötter, men det störde honom något enormt. Att ta hem honom till min familj där min pappa lagar dom mest fantastiska och varierande rätterna är ett kapitel för sig. Inte ens hans egen mammas mat duger om hon gud förbjude skulle vilja pröva något annorlunda eller tillsätta en endaste liten krydda som inte "alltid" funnits i rätten. "Trevliga matstunder" är kort sagt jävligt svåra att åstadkomma tillsammans med denna man. Nu efter fem år börjar han bli lite roligare och det är efter att jag kört "men smaka i alla fall!"-uppfostran på honom till leda. Matstunden är helig för mig och det funkar helt enkelt inte om det ska vara på det viset att man inte kan variera maten det minsta utan en massa gnäll.

    Det finns "att hata viss mat" och att "vara bortskämd" och de är enligt mig två olika saker och de är inte så svårt att utröna vilket det handlar om. Det är alltså det sistnämda jag tycker är trist och bara onödigt. Det är respektlöst mot den stackars sate som står och gör maten.
Svar på tråden Snälla föräldrar, GE ER!