Visst kan jag väl stå på mig i att skolkuratorn inte ska ha regelrätta samtal med mitt barn (10 år) Jag är ju ändå vårdnadshavare och mitt barn är minderårigt.
Vad får en skolkurator göra egentligen (anmäla till socialtjänsten vid misstanke om att ett barn far illa vet jag)?
För dom journalanteckningar (som jag kan begära att få tillgång till, ang mitt barn)
Någon som är skolkurator, eller juridiskt kunnig som kan hjälpa mig?
Snorvalparna behöver en rejäl utskällning.
Jag är ganska säker på att skolkuratorn rent juridiskt har rätt att prata med barnen utan föräldrarnas vetskap. Just för att barn som har problem hemma ska våga berätta om hur det verkligen är utan rädsla för att kuratorn ska ringa direkt hem till föräldrarna. Så förklarade mina barns skolkurator för oss på ett föräldramöte för inte allt för många år sedan (5-6 kanske) när just den frågan kom upp,sen vet ju inte jag om det har ändrats. Hon var också väldigt mån om att ofta röra sig ute bland barnen på skolan,för att försöka skapa bra relationer och undvika att bli nån konstig figur som man bara går till när det är problem. Mycket klokt tänkt tycker jag.
Men i ditt fall ts verkar det lite märkligt att man inte informerat dig om att ditt barn går på regelbundna samtal hos kuratorn,när det varit en mobbingsituation som jag utgår ifrån att skolan varit i kontakt med er om tidigare.Det är ju jätteviktigt att föräldrar vet vad som händer för efter ett sånt samtal kan det ju komma upp en massa frågor och funderingar hemma senare och då vill man ju som förälder kunna bemöta detta på ett bra sätt,vilket inte är så lätt om man inte vet något.
Jag tror också som någon annan skrev att det kan vara bra för ditt barn att få prata om det som hänt. Men då är det ju viktigt att kuratorn skapar ett förtroende så att ditt barn verkligen känner att h*n vågar prata. Sen är det ju också viktigt att sköta det på ett smidigt sätt,att
t ex inte hämta barnet i klassrummet inför kompisarna.
Just för ditt barn verkar de här samtalen göra mer skada än nytta,även om tanken inte varit det.
Jag tycker du ska ta kontakt med läraren och berätta hur ditt barn känner.
Jag jobbar själv inom kuratorbranschen och vill rekommendera dig att ringa kuratorn och be om ett möte tillsammans med ditt barn. Prata tillsammans om vad som hänt och om anledningen till, möjligheten till form av och upplevda konsekvenser av samtalen. En kurator kan prata med barnen i skolan utan att föräldrarna vet om det. Kuratorn vill säkert väl och kanske inte ens är medveten om att samtalen leder till ytterligare trakasserier? Ditt barn har knappast tagit upp det om det inte heller sagt till denne att det egentligen inte vill prata med kuratorn? Jag tror ändå att kuratorn upplever att det finns skäl till samtalen om han eller hon håller i sådana. Att få prata av sig kan vara jättenyttigt, dock är det ju absolut viktigt att hitta en form eller tidpunkt som inte ökar på svårigheterna i skolan! Det tror jag varje vettig kurator skulle hålla med om.
Varför inte be om att få en tid där du, tillsammans med ditt barn, kan träffa skolkuratorn efter skoltid?
Jag håller med om att kurator kan vara bra, men kanske kunde prata med någon utanför skolan, på så sätt slipper ju någon få veta. Sen kanske det är så att barnet inte har förtroende för kuratorn? Jag växte upp struligt och blev skickad till massa olika kuratorer, men jag vägrade gå eftersom personkemin VERKLIGEN inte klaffade. Finns ju inga garantier att det är bra att prata med dem bara för attt de har yrket kurator, man måste ju känna förtroende för personen man talar med också. Hade jag blivit ivägskickad på skoltid till kurator hade jag velat sjunka genom jorden, oavsett anledningen till besöken. Det sista man vill i den åldern är ju att sticka ut eller vara "konstig" (vilket man ju är enligt andra ungar om man går till kurator)
Ta kontakt med rektorn som borde vara insatt i det hela om det gäller mobbing.
Ta upp det att dessa samtal görs under skoltid och att du hellre vill att dom skall läggas efter hans ordinarie skolschema.
Man kan även själv annars ta kontakt med BUP eller så tar du dig tid att prata med kuratorn själv för samtal för att få fram din syn på det hela och berättar hur din son mår. Skolsyster är också en person du ska kunna vända dig till.
I mina barns skola så är dom reko nog att fråga ifall det är ok att dom pratar med barnen, sen så får man en liten redogörelse hur samtalet gått. Utan att dom avslöjar vad dom pratat om så att säga.
Har inte läst alla svar, så kanske har någon skrivit detta redan.
MÅNGA barn känner: Det är bara MIG du skäller på, bara MIG du tar in i enrum för samtal, bara MIG du ringer hem, bara JAG som ¨får gå till kuratorn osv osv.
När man sedan frågar; Är det något annat barn när vi pratar/ ringer hem/ går till kuratorn osv?
Barnet själv upplever ju bara det den är med om och vet således inte om hur mycket som arbetas med övriga barn i gruppen.
Vad det gäller samtalskontakt tycker jag att du ska försöka söka hjälp utifrån, hos soc brukar de erbjuda samtalskontakt vid några tillfällen, utan att något antecknas, för att (om det behövs) gå vidare i ärenedet. Jag tror att det är viktigt att ditt barn får prata med nån och det verkar ju inte fungera med kuratorn.
Men lägg inte fram dina önskemål som i ts, för där tycker jag det låter som att du inte vill att ditt barn ska prata med någon vuxen om vad som försiggår i ert hem eller liknande, och att du, med alla medel, vill hindra detta.
När jag gick i 7:an började jag oxå gå hos skolkuratorn pga flera års mobbing och jobbigt hemma mm.
Tyvärr så blev det samma effekt som med din son, mobbingen blev bara värre och man blev mer "utpekad" så jag slutade att gå dit.
Efter många påtryckningar från mamma och pappa, som visste att jag gick där och märkte att det gjorde mig gott att få prata, så löste vi det så att jag kom dit före eller efter skolan och var klar innan någon hade kommit till skolan.
Att fortsätta gå hos henne, som jag byggde upp ett enormt förtroende för, tror jag har mycket del i att jag fortfarande lever idag.
Om din son inte trivs med kuratorn på skolan kanske han kan trivas med en psykolog på BUP som han kan få träffa efter eller före skoltid?
Och en viktig sak som JAG kände fattades var att mina föräldrar la sig inte i hur det funkade i skolan, bara hemma. Men att det inte funkade hemma berodde ju på att det var som det var i skolan.
Tyvärr är det jag kommer ihåg från skolan enbart 9 års helvete och jag är livrädd för att mina söner ska bli mobbade eller likväl bli mobbare.
Är det inte bara o ringa dit o prata med kuratorn?
Varför gillar du inte att barnet pratar med kuratorn utan dig närvarande???
Varför undrar du över journaler???
Hm
Ang om att ha ett gemensamt möte så funkade det inte för mig, jag bara skrek på mamma, däremot gjorde vi så att mamma satt i en rummet och pratade med skolsköterskan och jag satt i rummet brevid och pratade med kuratorn, när vi hade pratat en stund så växlade kuratorn och skolsköterskan rum och medlade vad den andre kände och tänkte.
Nu verkar det ju inte vara problem hemma med ditt barn men vissa saker är ändå jättesvårt att prata om öga mot öga om man skäms för det. Som t.ex mobbingen.