Precis blivit ensamstående

Jo jag vet men jag har skuldkänslor att jag kanske berättade lite för mycket att han kommer bli så arg, Att jag har gjort det värre av att berätta. Jag vet att hon har tystnadsplikt men ändå om de kommer fram som jag tror det kommer göra så kommer han bli jätte arg. Jag vill liksom inte att det skulle gå så här långt kanske, men det är så det känns just nu att jag förstorar upp allt... Att det kankse blir värre ? Ush nej nu tar mina skuldkänslor plats i mitt huvud. Nu vet jag inte längre vad jag vill.. Mår mår illa och yr i huvudet.. Har jag berättat för mycket?Jag har så mycket innom mig men vet inte om det är bra att berätta allt. hällst vill allt bara komma ut så jag slipper leva med detta.. Jag vill bara radera det ur mitt huvud.. Jag vet inte längre... Jag vill bara att allt ska fungera.. varför måste han vara sån.. Varför kunde han inte vara som en normall kille..? Då hade jag inte behövt göra det här och känna såhär.. jag har en känsla av att de kommer sluta riktigt illa.. :(

jo hon har tystnads plikt och kan råka väldigt illa ut om något skulle komma fram så de tror jag inte du behöver oroa dig för!
och man måste ju få lätta sitt hjärta så att man kan gå vidare o bli av med problemen nångång, annars ligger dom bara kvar o skaver.
och skulle han göra dig något så finns ju risken att han blir av med vårdnaden o får besöksförbud..
har man provat en längre tid o det inte funkar så är det ingen idé.. jag o min kille har gjort slut 2 gånger. det blir bra ett tag, men sen kommer vi tillbaka på samma spår igen.. så va du än gör, gå inte tillbaka!

jag och han har också hållt på att vela. det blir bara samma hela tiden, han säger att han ska bättra sig och det är gulligull, men det blir aldrig bättre, jag kom ihåg att han hatade min katt och gjorde att allt jag höll kär vändes emot mig, jag hatar mig själv att jag lätt honom göra så. Att jag kunde göra så.. Hur kunde jag tycka synd om honom? Vad tänkte jag med igentligen.. När jag va påväg att lämna han sa han några gånger att han skulle ta sitt liv och att jag skulle få skulden för det. Och ibland så sa han att ingen skulle någonsin vilja bli tillsammans med mig om jag lämnade honom och att jag aldrig skulle hitta någon som älskade mig lika mycket som han gjorde. Och efter ett tag så tror man ju på det. Jag är bara glad att jag lämnade honom nu och inte efter 20 år.

Helt rätt tänkt! Nu har du...och även jag chansen att slippa vara "mamma" till våra f.d sambos. Nu kan vi leta efter något bättre. En mogen stabil och kärleksfull kille som inte har sådana problem. Det är inte vårat fel. Vi kan bara hoppas att de tar sitt förnuft till fånga och söker hjälp för sina problem- det ligger inte i vårat ansvar längre...och visst måste du hålla med om att det mitt upp i allt helvete känns rätt skönt? Att en sten fallit bort från huvudet..Nu slipper vi bära deras problem på ryggen och vi slipper oroa oss så, o istället fokusera på oss själva och våra barn! Vi måste tänka så!!*pepp*pepp*pepp*.

Jag kommer alltid älska min sons pappa men jag har insett att den här separationen är nödvändig för att vi alla ska få det så bra som möjligt. Däremot tycker jag det är viktigt utifrån min son, att han får träffa sin pappa i den mån det går..Han ska få träffa sin pappa o se hans alla bra sidor som min son älskar hos honom,, men han ska slippa se det som inte är bra. Så tänker jag tänka! Och jag försöker(trots allt min f.d sambo gjort mot mig) att vi ska kunna umgås alla tre och inte vara osams fastän vi nu är separerade- och änsålänge känns det bra. Jag vet ändå hur viktig min sons pappa är för honom och att dom älskar varandra. Men Lukas ska aldrig någonsin bli påverkad av hans problem. Han tänker också ta tag i detta nu o verkligen söka intensiv vård för sina alkoholproblem...för sin sons skull så känns det bra om han nu verkligen tänker satsa till 100 % på att bli bra- men som sagt oavsett så har jag det bäst utan honom nu.

Ta hand om dig och trevlig fredagskväll!

Du har helt rätt rebecca =) hellre en lycklig o glad ensamstående mamma än att jag stannar i ett förhållande för att "det ska se bra ut" och vara olycklig!
Fast det är fruktansvärt ibland när man går på öppna förskolan o ser o hör om alla par.. fast som många säger så är det säkert bara på ytan det verkar sådär superbra. Fast det finns ju undantag såklart, dom som verkligen hittar kanon killar/pappor.

Det viktigaste Suzz är iaf att du inte tar på dig skulden. För hade allt varit som det skulle så hade ni ju inte gått isär. Men du gjorde det som var bäst för dig o ditt barn, nå annat hade du ju inte kunnat göra!
Man vill ju att det ska bli bra o man tror ju gång på gång att det ska bli bra.. dom lovar ju guld och gröna skogan och att dom har ändrat sig o blivit mycket bättre. Men dom är sådana som människor. Dom lär ju aldrig kunna skaffa flickvän iaf, om det inte är någon stackare som accepterar sånt beteende..

Jag tror absolut att det är som du säger...att t ex på öppna förskolan pratar alla par om att dom är så lyckliga och bla bla bla..men jag kan bara se till mig själv..jag pratade också sådär som om allt var kanon....,o ja visst- det var det stundals också men som sagt...man vill ju alltid framhäva allt det bra och att man är så lycklig--det dåliga förtränger man gärna.. men Det är viktigt att tänka på detta- för inget förhållande är felfritt, däremot är det viktigt att man väger för- och nackdelar mot varandra, och vissa beteenden är absolut aldrig acceptabla! Vi är starka och vi gör ju detta dels för att vi vill må bättre o vi kommer ju för sjutton inte vara ensamma hela livet!

precis.. va dom än säger så hittar vi nån, nångång :) fast jag är långt ifrån redo för det ännu! men dom vill gärna försöka lura i en att man inte förtjänar bättre!
Och ja, inget förhållande är feldritt, men det bra ska ju överväga det dåliga.. det gjorde det inte i mitt fall, vi hade det jäkligt bra ibland.. men oftast va det faktiskt väldigt dåligt.. på slutet fick jag höra att jag va ett yrkesluder, fitta, hora.. ja allt han kunde komma på.. för att såra så mycket det gick. det har han till och med erkänt.. men sårar man med flit? :s

nä tjejer, vi förtjänar bättre!! =)

Min psykolog sa att när en man sårar sin fru/flickvän så gör han det bara för att bryta ner hennes självförtroende så mycket det går så att han är helt säker på att hon aldrig kommer lämna henne, Min expojkvän hade otroligt svåra kontrolbehov och läste mina mail, sms, dagbok. Ja allt han kunde komma åt. Och jag tjatade till sig sex, om han inte fick som han ville blev det ett helvete, ibland fick jag inte äns sova fören han fick som han ville. Efter åt känner jag en sådan skam, att jag lätt honom göra så. Att jag blev ett sånt lätt offer. Sen att han försökte skilja mig från min familj var sant med, det försökte han. Han blev alltid så arg när min mamma ringde mig och pratade och hörde hur det var med mig. Då fräste han "varför måste hon ringa hela jävla tiden? har hon inget bättre för sig?" Sen innan jag träffade honom hade jag en katt som jag älskade så himla mycket. Han sa flera gånger att han skulle döda honom och sånt. Han avskydde katten och sa att han va allargisk och jag var tvungen att lämna katten hemma hos mamma. Nu efter åt är jag glad att min mamma tog hand om honom en kort period och inte tog död på honom. För han är verkligen min bebis och jag låter honom ligga vid fotänden av min säng varje natt som förut. Sen blev jag så instängd när jag bode ihop med honom, jag fick aldrig en ensam sek för mig själv, jo när han var ute och drack eller träffa kompisar och Simon sov. Men annars fick jag aldrig träffa mina vänner. Jag fick knappt prata med dom. (jag hade nästan bara killkompisar) Och flertal gånger anklagade han mig för att vart otrogen och han sa flera gånger att han inte förkännade mig så jag skulle tycka synd om honom. Han hade en sån makt över mig men tillslut lyckades jag dra mig loss från hans gräpp. Men jag vill fortfarande att Simon ska ha sin pappa, Att han ska få träffa honom varannan helg, Bara jag slipper träffa honom blir det bra. Jag vill hällst inte umgås med honom eller träffa honom själv. Jag vill bara glömma det som vart. Börja om på nytt.

*Och tjatade till sig sex, om han inte fick som han ville blev det ett helvete, ibland fick jag inte äns sova fören han fick som han ville.*

Men usch :( ja då är han ju snäppet värre än pappan till mitt barn. Han ställer iaf upp när man ber om det..
Hur har han varit nu då sen det tog slut? har han hört av sig? Vill han att det ska vara ni?

Jag förstår inte det där.. när man skaffar barn så väljer man automatsikt bort en del av sitt förra liv, som att festa varje helg.. det går inte längre. Men varför kan papporna göra det då?? skulle en mamma göra likadant så skulle det bli ett jäkla liv om vilken dålig mamma man är osv.
Men dom frågar ju aldrig om dom ska ta barnen så att vi får komma ut och göra något utan barn nångång! Nu älskar jag ju att vara med min dotter, men man känner ju ibland att man skulle behöva komma ut och göra nånting utan ibland.. få ladda batterierna och fylla på tålamodet lite grann..