Känner man alltid kärlek vid första mötet med barnet?

Såg inte förrän jag klickat in att frågan handlade om adoption, men vill ändå säga att även om man föder barnet själv är det inte säkert att man känner en himlastormande kärlek på en gång för det lilla livet utan det kan växa fram och det borde väl vara samma sak för adoptivföräldrar.

Hoppas ingen tar illa upp för att jag svarade utan att vara adoptivförälder.

min teori kring det hela föda som att adoptera ett barn. Kärleken och lusten till sitt barn växer fram då man lär känna varandra och utvecklas. Eller ¨så var det för mig

Det finns väl inga "alltid" när det gäller känslor?

Så är det för alla blivande/nyblivna föräldrar, oavsett hur man får sina barn så är det en kärlek som växer fram, ibland blir det direkt kärlek vid första ögonkastet (tom vid barnbeskedet och fotot/infon om barnet innan man fått det) och ibland tar det tid och ibland väldigt lång tid.

I vårt fall när vi adopterade vår son så var det omedelbar förälskelse vid barnbeskedet och fotot och infon om vem han var vår son då 6 månader gammal. Längtan var enorm. När vi 6 månader senare fick honom i vår famn på barnhemmet var det nervositeten som var den starka känslan, hjälp, nu ska vi få honom, en skräckblandad förtjusning, allt var liksom kaos och sedan när sonen var ledsen och otrygg och olycklig första natten med oss på hotellet så tvekade jag väldigt, oj, gör vi rätt, vad händer, kommer han aldrig vilja ha oss osv. Dagen efter hade han accepterat läget och sörjt och det gjorde det lättare för oss att släppa på våra känslor och vi kände att kärleken började växa och anknytningen började ta fart. Sonen visade omedelbart att vi var de viktigaste personerna i hans liv och det gjorde oss också mer och mer trygg i vår roll som hans föräldrar. Sedan när vår son höll på att dö ifrån oss ett par månader efter hemkomst så kom de riktiga känslorna som en smäll på käften. Och efter det så har det varit enorm kärlek som inte går att jämföra med någon annan.

Mammamys- jag blir så glas när jag läser det du skriver och det göra min längtan ännu starkare

kärlek vet jag inte, men en högtidlig och berusande känsla som inte är olik förälskelse.

Givetvis blir jag inte glas utan GLAD!

Inte alltid, men jag gjorde det. Jag älskade båda barnen från den första stunden jag såg dem, och de var så självklart att det var just dessa barn som var just våra.

Ja, självklarheten fanns där väldigt fort....om inte omgående...

MEN! Samtidigt är det inte ovanligt att det faktiskt inte alls känns direkt och omedelbar kärlek och det ska man inte se som onormalt. Har kommit i kontakt med detta flera gånger från familjer som jag jobbar med inom en adoptionsorganisation och jag vet också flera som har fött barn också som haft svårt med att känna direkta kärlekskänslor och moderskänslor direkt. Ibland behöver man lära känna varandra, hitta rutiner och sånt innan känslorna kommer och det kan ta olika mycket tid. Det har inte att göra med att man är en sämre förälder utan det är bara att det tar tid ibland. Då är det bra att man kanske har kontakt med psykolg eller liknande som stöd.

Vad bra! Kram