• Eterna­l Psycho
    Äldre 4 Dec 08:55
    2881 visningar
    13 svar
    13
    2881

    Skräckslagen... Har jag ångrat mej?

    Vi miste vår älskade William för snart 1 år sen. Han fick bara bli 2 månader innan han slutade andas en eftermiddag och sorgen var ett faktum.

    Fick i somras veta att jag var gravid igen. Min sambo och jag bestämde tillsammans med psykolog, bm och läkare att vi skulle behålla det lilla knytet.

    I början var jag överlycklig... Jag skulle få en chans till, min 3-åring skulle få chansen att vara storebror på "riktigt", och inte bara ha en lillebror vid en grav som besöks flitigt, min 6-åring skulle få vara så stolt över en till underbar lillebror. Min sambo skulle få chansen att finnas där för den lille.

    Nu, när det är 10 veckor kvar innan han beräknas komma har jag fått kalla fötter...

    Tänk om jag inte kommer älska den lilla? Inte kommer kunna hålla i honom? Jag har inte tittat åt en bebis sen det som hände! Jag har inte hållt i någon liten sen jag höll min icke-levande bebis...
    Har haft fruktansvärda mardrömmar om att jag överger mitt barn på bb, bara lämnar barnet till ssk och bara går därifrån... Tänk om det händer??

    Tänk om det hemska händer igen...? Tänk om han dör i magen? Tänk om något går fel vid förlossningen?

    Känns som om jag sviker William...

  • Svar på tråden Skräckslagen... Har jag ångrat mej?
  • Me o Mike
    Äldre 4 Dec 09:04
    #1

    Först och främst så beklagar jag er förlust av William..

    För mig är det ganska uppenbart att du är rädd! Du sviker absolut inte William! Inte det minsta! Tvärtom!! Du ger honom ett lillasyskon!

    Så därför tror jag inte att du fått kalla fötter. Du är rädd bara och det är helt naturligt! Konstigt vore det annars!!

    Skickar många kramar. Ni kommer greja detta ypperligt och ni kommer få en frisk, fin liten bebis snart!!

  • Weezy
    Äldre 4 Dec 09:05
    #2

    Stakare där..
    Först vill jag säga att det är superstarkt av dig att gå vidare med ett nytt barn och NEJ du sviker inte ditt lilla änglabarn.

    Se det som en gåva som kommer tillbaka till dig, ett barn ersätter ALDRIG ett förlorat barn men det hjälper dig i ditt sorgearbete . Garanterat. prata med någon omgående så att duinte får en förlossningsdeprition av det och stöter bprt barnen .. inkludera pappan och din bm och lyssna till ditt hjärta..
    styrkekram

  • Äldre 4 Dec 09:11
    #3

    Åh, vännen, förstår att det känns tungt. Det är klart att du får ångest, att förlora ett barn är nått av det värsta som kan hända. Klart att den nya graviditeten drar upp en massa känslor, tankar som du inte skulle ha tänkt om du inte varit med om det du varit med om.

    Men låt oss säga att det värsta skulle hända: Du kan inte älska den lilla för att du är rädd att förlora honom (Jag tror inte att det kommer vara så, men låt oss tänka igenom det så tror jag ångesten minskar) Vad händer då? Det kommer finnas många andra runt liten som älskar och kramar och gullar. Liten kommer ändå att få det bra. Även om du skulle överge blir liten inte ensam i världen. Det kommer vara tufft, men världen går inte under. Sen tror jag faktiskt inte att det kommer bli så, jag tror att det är en skräck som varje mamma har som en sorts förberedelse. Just att du har sån ångest över att det skulle kunna bli så säger mig att det inte kommer bli så. Du har sån ångest just för att du inte är likgiltig, utan redan faktiskt älskar liten och inget hellre vill än att liten ska känna sig älskad. Det är i alla fall vad jag tror.

    Det andra värsta scenariot är att liten dör. Det kan hända. Det är inte troligt, statistiskt sett borde allt gå bra nu. Men säg att det gör det. Då blir det ännu en svår period i livet. Ännu mer sorg och saknad. Som tur är så har du en fantastisk familj där ni kan hjälpa varandra igenom det som händer. Du vet att du kan ta dig igenom även det värsta. Förstår din skräck, men det finns liksom inte så mycket annat att göra än att leva och älska de stunder man får chansen. Du kommer inte må bättre för att du avskärmar dig och försöker att inte fästa dig vid någon... då missar du ju allt det possitiva, för att slippa uppleva det negativa... Kanske ska du söka dig närmare din familj redan nu... se till att våga älska...

    Och vad gäller din känsla av att svika William, så tror jag inte att han mår dåligt av att du älskar hans lillasyskon. Han skulle säkert varit stolt. Kanske är han det också, var det nu är som han finns... Du har inte bytt ut honom eller glömt honom... Du har inte fyllt hans plats med något annat. Du har skaffat ett till barn.

    Hoppas att jag inte låter allt för pretantiös, utan att du förstår att jag menar väl. Kan inte föreställa mig den smärta som du känner, men vet vad ångest kan göra med en människa. Var rädd om dig, och var inte rädd för att hitta nån att prata med om du behöver.

    Jag finns här om du vill prata mer med mig... Stora BamseKramar. Och lycka till med den nya bäbisen!

  • Froggi­s76
    Äldre 4 Dec 17:21
    #4

    minns tillbaka hur det var att vara gravid efter att förlorat min son. Jag var livrädd!!! Kunde inte njuta alls av graviditeten, i början funderade jag till och med på abort bara för att det kändes som om jag svek min förstfödde son. Men när väl det lilla knytet låg där i min famn kändes det precis tvärtom. Jag hade skapat ett småsyskon, som hade sin egen skyddsängel vakandes över honom.
    Det du känner är helt normalt, och jag är övertygad om att du kommer att känna dig som världens stoltaste mamma till både dina levande barn och din ängel.
    Sänder dig massor av styrkekramar att orka vidare, kämpa på även om det känns jobbigt. Det är inte ett svek, det är en möjlighet.

    Kram! //Ängeln Robins mamma

  • Deamum­s
    Äldre 4 Dec 18:33
    #5

    Jag är förmodligen kanske inte rätt person att svara på detta då jag miste mitt barn i magen 25/11 (fullgånget) i år och är i en stor sorg...
    Men jag kände ändå att jag vill försöka..

    Hur tragiskt allting än är, så lovar jag att din bortgångne son William aldrig skulle vilja att du skulle må dåligt över att skaffa ett syskon till. Han vill att du ska må bra och leva! Allt barn vill är att älska sina föräldrar och föräldrar att älska sina barn. Han vill att sin mamma ska vara lycklig! Av din reaktion att döma, så förstår alla hur mycket han betyder för dig. Det kan ingen ta ifrån dig, du kommer aldrig att svika honom, det är omöjligt!

    Det är klart att du är skräckslagen, de hade jag också varit! Alla känslor rivs upp ju närmare ni kommer.
    Men jag tror att du tvärtom kommer att bli överbeskyddande och bli världens bästa mamma en gång till!

    Kramar

  • Eterna­l Psycho
    Äldre 4 Dec 21:40
    #6

    Tack för alla snälla och stöttande svar.. Ni hjälper mer än ni tror!

    Har försökt prata med min sambo, som viftar bort min fasor om när barnet kommit och säger att det inte kommer att bli så... Han kanske har rätt, men ändå...

    Klart jag älskar barnet, det gör jag men vissa stunder känner jag mej otroligt skyldig för att jag skrattar, njuter av att känna barnet röra sej och titta på kläder i affärer..

    Alla i vår omgivning tycker att det ska bli alldeles underbart med en till liten och jag får stöd från alla håll så, men det känns så... Otacksamt att inte vara genuint glad åt den lilla så jag törs inte säga något till exempelvis min mamma...

    Det är ju inte ens ett år sen min pojke lämnade mej...

  • Deamum­s
    Äldre 4 Dec 23:25
    #7

    Jag tänker att det är lättare för andra i ens omgivning att heja på och att tycka att detta är helt rätt och så vidare... och de slipper ju slitas mellan glädje och sorg.
    För all glädje du känner gör så klart att du även tänker på din pojke och känner sorg igen.

    Jag hoppas att du kan hitta nån balans, som gör att du tillåter dig att vara ledsen och sakna honom samtidigt som du kan glädjas åt det nya. Jag tror defenitivt att vi är kapabla att älska många samtidigt! Du älskar ju redan två st barn, så varför skulle du inte älska ett tredje! Tillåt dig att vara glad när du är glad, men tillåt dig även att vara ledsen när du är ledsen!

    Det är inte länge sedan han gick bort men allt brukar ske av en anledning, och kanske blev du gravid så snart för att du behövde det?
    Jag vet inte hur din livsåskådning ser ut, själv är jag inte kristligt lagd, men jag är övertygad om att det finns nåt mer efter detta liv. Och varje dag ser jag tecken eller ser saker som inträffar av en anledning. Ibland förstår jag direkt varför en specifik sak händer, ibland tar det lång tid innan jag ser sambandet. Men för eller senare faller allt på plats. Hoppas du förstår min poäng?! Ju mer öppen jag är desto mer märker jag att saker omöjligt kan ske bara efter nån slags slump. Varför jag förlorade min son, har jag ännu ingen aning om, men jag hoppas att jag ska lära mig någoting bra av det.

    Hittills har jag börjat värdesätta människor och relationer på ett helt annat sätt, jag och min man har tagit hand om varandra och kommit varandra ännu närmare. Jag tänker använda detta tragiska till att faktiskt göra bättre val i framtiden. Och lära mig att verkligen värdesätta det jag tycker är viktigt!

    Jag hoppas att det inte låter för flummigt och rörigt, utan att du kan ha nån nytta av mina tankar och få lite hopp istället!

    Många Kramar!

  • Deamum­s
    Äldre 4 Dec 23:51
    #8

    Rättelse...

    Jag såg på din profil att det var det fjärde barnet du väntar! Då älskar du ju redan ännu fler!! Det kommer att gå bra!

  • Froggi­s76
    Äldre 5 Dec 15:06
    #9

    De som inte gått igenom det du upplevt ser inte på saken som du även om de sörjer på sitt sätt.
    Allt kommer att falla på plats när du har ditt barn i din famn. Jag blev gravid 6 månader efter att Robin fötts, och det var alldeles för tidigt tyckte jag då. Men när Max var född så försvann de känslorna. Robin kommer alltid att vara min förstfödda son, och det kan ingenting ändra på. Vi kommer allttid att vara en för lite i familjen.

    Massor av stykekramar.

    //ängeln Robins mamma

  • Michas
    Äldre 5 Dec 20:56
    #10

    Jag går i samma tankar som du.

    Vi förlorade vår lille Ronan, enbart 9 veckor och 3 dagar gammal, i PSD för snart ett år sedan, vi också. Vi har valt att vänta med bebisverkstad ett tag till, men tankarna finns där redan. Rädslan för att syskonet också ska dö först och främst, men också rädslan för att inte kunna knyta an om barnet väl anländer.

    Jag tänker att det är viktigt att du pratar om detta med din psykolog och med dina nära och kära, så att de får finnas där som ett stöd för dig under denna svåra tid.

    Det är långt ifrån lätt när sorgen och glädjen går hand i hand...

    Värme !

  • Äldre 6 Dec 01:50
    #11

    Sorgen tar så oändligt mycket längre tid för föräldern som förlorat sitt barn, än för de ledsna anhöriga. De tycker/tror att man borde vara klar efter något sorgeår. Fast så är det ju förstås inte.

    Din mamma kanske inte vågar fråga dig om din lilla William, för att hon inte tror att du vill? Att det känns fel att tala om döden när en alldeles levande bebis finns där i fokus? Kanske kan du säga att du är så glad och så ledsen samtidigt?

    Att du inte velat hålla i andra bebisar sedan det hände är väl inte konstigt, du vill ju hålla i din EGEN. Och dina mardrömmar handlar nog om William egentligen. Känslan att inte kunna rädda sitt barn är ju känslan av att överge dem?

    Jag tycker att det verkar sunt att du får starka reaktioner och tänker mycket och lever ut din rädsla. Allt måste ju ut någon gång. Hellre nu än att ha det kvar inom dig! Hoppas bara du kan hitta någon att prata med, som också kan ge dig en kram.

    Tala med psykologen. Och mamma, för det verkar som du längtar efter henne!

  • Eterna­l Psycho
    Äldre 6 Dec 10:30
    #12

    Min mamma var med när William föddes, då min sambo jobbade 60 mil ifrån...
    Hon sa att han var hennes bebis också... Jag har aldrig haft problem att prata om det som hände faktiskt, utan är väldigt pratig rent generellt.

    Klart det känns som att jag övergivit William! Jag lyckades ju inte rädda honom... Satt o gjorde HLR tills ambulans kom samtidigt som min sambo pratade med sos, men det är inte som på tv.. Två puffar och sen lever dom igen... Jag fick inte igång honom...
    Fira en 1-årsdag är något man gör hemma, med massor av ballonger, paket och stor tårta... Inte sittande på en regnig kyrkogård med ljus, ballong och en nalle av porslin...

    Tanken är att mamma ska vara med när denna lilla kommer också... Men när jag nämner min oro och skräck säger hon att jag ska behandla nästkommande barn såsom jag gjort med alla andra. Den här lilla är inte mer speciell än de andra tre har varit menar hon. Jag fattar hur hon resonerar, men det är klart att jag tycker att den är lite mer speciell, eller inte speciell så heller...

    Men helt plötsligt har man blivit varse om hur fel det verkligen kan gå... En rädsla som fanns i bakhuvudet med dens äldre syskon, men resonemanget var ju hela tiden "det händer andra, men inte mej".
    Nu hände det oss, och jag VET att rädslan inte kommer att stanna i bakhuvudet, utan den kommer finnas där varje gång jag lägger barnet ifrån mej, varje gång jag inte tittar på den.
    Bilden av min livlöse son har etsat sej fast i ögonen på mej och jag kan inte sluta tänka på det... Dessutom jobbar min sambo borta för det mesta och jag kommer att vara ensam med den lilla och skulle det mot förmodan hända igen så är jag ju helt själv...

  • Äldre 6 Dec 12:43
    #13

    Jag tittar fortfarande i alla barnvagnar för att se att de små andas.
    Efter 20 år.
    Då sov jag över hos min lillebror.
    Det var hans förstfödde sov slutade andas den natten och blev en liten ängel.
    Inte ens mitt eget barn.
    Ändå är sorg och rädsla kvar hos mig.
    Och glädje över den lille!

    När jag väntade min första, förlorade jag henne i magen efter drygt halva graviditeten.

    Paniken har släppt, men inte behovet att kontrollera alla små.
    Jag har accepterat att det alltid kommer vara så, vad andra än säger.

    Min bror och hans hustru blev hjälpta av att ha andningslarm åt nästa barn. Annars hade de nog inte kunnat sova alls. Dessutom tror jag en av dem blev sjukskriven för posttraumatiskt stress-syndrom eller depression i samband med födseln, så båda kunde vara hemma länge i början.
    Barn nummer tre hade de sparat alla pengar de kunde för att kunna vara hemma tillsammans även med henne.

    Kanske har ni några sparade FP-dagar för de äldre barnen din man kan ta ut? Eller din mamma?

    Lycka till!

Svar på tråden Skräckslagen... Har jag ångrat mej?