När började du försöka igen?

Beklagar verkligen sorgen över din dotter.. det är fruktansvärt att mista ett barn. 

Tack för de fina och kloka orden MissCharlotte! Också ledsen över att ni behövt gå igenom detta. Men vill också gratulera dig till det nya liv som växer.

...tror att jag bara försöker inbilla mig om att bara jag först kommer i form, så har jag bättre förutsättningar att orka en graviditet till...men innerst inne vet jag att det i slutändan inte har någon större betydelse...
Min graviditet var jättebra, gjorde verkligen allt och lite till för att dottern skulle växa och ha det bra, men så dog hon ändå bara så där...oavsett allt jag gjorde.

Ett syskon är det som snurrar i huvudet...allting annat känns så meningslöst...
Vi har fått känna på hur ett liv växer och hur stor kärleken är till ett barn (vårt första), så ett liv utan något syskon känns så ihåligt...

Jag tänker på er också och hoppas från hela mitt hjärta att det går hela vägen för er!

Hej!

Beklagar verkligen att ni inte fick behålla er lilla bebis. Jag vet hur ont det gör och hur det känns när hela ens värld rasar samman. Ingen ska behöva begrava sitt barn.

Vi förlorade vår Wilhelm i vecka 38 i maj i år. Vi började försöka i augusti och den 3 oktober fick jag ett plus igen. Är i vecka 14 nu.

Jag förstår verkligen er önskan om ett syskon för jag kände precis på samma sätt. Vi bestämde oss tidigt för att börja försöka så snart kroppen var återställd. Det fanns liksom inget annat alternativ. Hoppet om livet kom tillbaka när vi började försöka igen.

Jag hoppas innerligt att ni snart har ett frö i magen igen!

Många styrkekramar

hej jag passar ju bra här, jag vill börja med att beklaga er sorg. själv blev jag ängels mamma i september. vi fick efterlängtade pojke men tyvärr så dog han i min mage i vecka 40+ ni vet i vilket fas jag befinner mig, våran tanke var ju att vårt dotter skulle bli store syster när hon skulle bli fyra år men det blev inte som vi hade tänkt oss
jag vill ha en syskon till mitt barn men vet inte när jag kan bli redo, just nu känns det bar att jag måste sörja klar. efter allt som hände fick jag en gång mens och nu hoppas jag att jag kan få det igen annars vet jag inte vad jag ska göra, jag bli oroligt för att bli gravid, det känns som jag kommer svika mitt döda barn. dessutom vet jag inte om jag kan klara av att bära ett barn

stor kram till er alla

Beklagar er förlust, det är en fruktansvärd förlust att förlora ett barn.
Vår son föddes i v32 och avled under förlossningen, tydligen var min kropp "klokare" än mitt psyke och lillasyster föddes bara elva månader senare.
Det var en jobbig graviditet psykiskt sett men jag mådde jättebra fysiskt.
Första året med henne var en balansgång mellan sorg och glädje.
Sorgen över allt man missat och glädjen och tacksamheten över att få en lillasyster i min famn, till vår familj, som lyste upp vårt mörker!
När man är redo är nog mycket individuellt men jag tror att man någonstans i sig känner att man vill försöka igen, om än med stor rädsla. För rädd tror jag man är oavsett när man försöker igen.
Kram till dig.

Så ledsen för alla som inte fått behålla sina små.

Min son dog inte i magen men jag kan nog skriva ändå. Vi skyddade oss aldrig efteråt men började försöka på allvar efter 6 månader. Doch tog det 2 år innan vi fick ett plus och nu är jag i vecka 9. Äntligen.

Kanske inte en så upplyftande historia men det känns ändå viktigt att nämna. Så kan man ju glädjas med alla som blir gravida snabbare än efter 2 år.

Jag blev gravid efter 3 månader, och har nu vår lilla här hos oss sedan två veckor tillbaka. Inboxa gärna om du vill prata!  Styrkekramar!!!

Tack ni fina mammor för att ni delar med er och beklagar verkligen att ni också fått vara med om det värsta...Men ni ger mig också hopp om att det på något sätt går och att det jag känner inte är konstigt - längtan efter ett syskon.

massor med kramar till er!

Hej. Jag förlorade min förstfödda son i v 27 för snart 8 år sedan. Jag hade haft mycket svårt att bli gravid med honom, så jag hade inte en tanke på att jag kunde bli gravid igen utan att ens försöka. Samlivet var ju kanske inte det bästa med tanke på den enorma sorg man genomgick. Men 6 månader senare plussade jag och jag fick en chock. Fattade ingenting! Blev så ledsen, kändes som om jag svek min ängel och funderade först på abort. Kände mig inte alls redo. Men min underbara och stöttande läkare tröstade mig och förstod hur jag kände och sa: " du sviker inte Robin, du ger honom möjlighet att bli storebror". Och på den vägen är det. Fick gå på massor av kontroller på spec-mvc och vanliga mvc, men det var en berg-och dalbana som man inte visste hur den skulle sluta. Känslorna var så blandade. Rädslan för att något skulle hända igen fanns där hela tiden. men tack vare dessa kontroller upptäcktes det den här gången att det var fel på flödet igen, och det beslutades om igångsättning i v 34. Idag sitter jag här som stolt trebarnsmor, 3 pojkar, en i himmelen och två på jorden.

Ta en dag i taget, din kropp visar dig nog när du är redo för att försöka igen.

kram

Vad skönt att höra att så många har plussat ganska snart efter att ha fått ett änglabarn. Vi förlorade vår son i vecka 24 nu i början av december och är helt inställda på att börja försöka så fort som möjligt. Har en son sedan tidigare som föddes i vecka 33+2. Han är snart 8 år och vill verkligen bli storebror nu!

Eftersom här finns så många kloka änglamammor passar jag på att fråga när ni vågade påbörja samlivet igen efter det att ni fått era änglabarn? Även om det inte blir något pluss av det direkt..... Vi längtar efter att komma igång igen!

Jag vill börja med att beklaga förlusten av er dotter. Även vi har förlorat en dotter. Hon dog i min mage i v.37+ pga. syrebrist och föddes i början av september. Jag tror att jag redan uppe på förlossningen hade tankar på att vi måste försöka igen ganska snart. Jag fick tillbaka mensen efter en månad och vi började med samlivet igen efter ca tre veckor (när avslaget försvunnet). Min man var först inte lika inställd på att försöka så snart, men efter efterkontrollen (då vi även fick svar på varför vår dotter dog) kom vi överens om att börja försöka igen så snart man tagit de sista blodproverna på mig. Jag tyckte tiden sniglade sig fram innan vi kunde börja försöka igen och jag försökte tänka på att göra bra saker för kroppen, som att t.ex. träna, promenera, göra knipövningar, äta folsyra och järntillskott (hade lågt blodvärde efter förlossningen). Det är väldigt individuellt när man känner sig redo, men jag hoppas att det inte dröjer länge innan ni blir gravida igen när ni väl bestämmer er för att börja försöka. Kram!

era svar i tråden gav mig modet att följa mitt hjärta och försöka att bli gravid igen. Känns som det enda rätta just nu...även om oron och rädslan hela tiden finns där.

Hoppas hoppas...

Önskar er alla allt gott!
kramar
/Lilluka