• Anonym (Uppgi­ven)
    Äldre 15 Dec 15:42
    23689 visningar
    90 svar
    90
    23689

    Jag hatar att vara mamma till en bebis

    Har en son på tre månader som är tjurig i princip jämt. Han kan vara glad och nöjd korta stunder när man busar med honom, men för det mesta gnäller och skriker han så fort han inte får 100% uppmärksamhet (och även när han får det, ska tilläggas). Han har alltså inte ont i magen, utan är bara jävligt krävande. En liten chef som svingar sin piska. Jag spyr på det känner jag. Jag orkar inte höra hans gnäll dagarna i ända. Och värre och värre blir det. Tills nyligen började det med knorr och lite mer subtilt missnöje för att så småningom eskalera, men nu är det fullt ös direkt. Han vaknar med ett argt skrik - jämt. Det ska bäras och sjungas och hoppas och pruttas och hej och hå. JÄMT! Och ändå ruttnar han ihop efter två minuter av kul. Tro fan att jag inte orkar! Mina dagar är piss. Han är ett oerhört efterlängtat barn, men kunde jag spola förbi den här tjuriga spädbarnstiden skulle jag inte tveka. Jag tvivlar starkt på att jag någonsin kommer orka börja om med ett barn till efter den här upplevelsen.

    Var på mammagrupp häromdan. Alla barnen satt som små tända ljus i knät på sina mammor. Min unge skrek, knorrade och gnällde NONSTOP. Så jag fick tacka för tårtan och gå hem. Han saboterar mitt sociala liv fullkomligt på grund av sitt dåliga humör!

    Är jag grotesk som känner så här? Måste man älska att vara mamma och tycka att ens bebis är det underbaraste som finns? Jag gör verkligen inte det. Allt jag tänker på, som ett mantra, är "bli större, bli större, bli större". Så man kan prata och leka och ägna sig åt någon form av tvåvägskommunikation, istället för det här never ending skrikandet. Fan alltså.

    För att undvika påhopp vill jag förtydliga att jag ÄLSKAR min son, och att han stundtals fyller mitt hjärta med den största lycka och glädje och en kärlek som är helt osann! Men det här gnället alltså... Jämt... Gud hjälpe mig.

  • Svar på tråden Jag hatar att vara mamma till en bebis
  • The Black Lady
    Äldre 15 Dec 15:44
    #1

    Låt pappan ta föräldraledigeheten!

  • Stårsc­han
    Äldre 15 Dec 15:46
    #2

    Det är OK. Det går över. Han växer. Det är OK att tycka mer om barnen när de är stora, talande, rumsrena och självständiga varelser än när de är små dygnet-runt-skrikande hjälplösa knyten. Men visa det inte för sonen!


    (Hur vet du förresten att han inte har ont i magen? Det upphör aldrig att fascinera mig - mammor som vet att spädbarnen antingen har, eller inte har, ont i magen. )


    Det är trevligt att titta på gymnaster. Mycket trevligt!
  • Birgit­ta2
    Äldre 15 Dec 15:58
    #3

    Jag tror han känner att du är otroligt missnöjd. Det smittar av sig till din son. Du gillar inte situationen och det är klart att ditt barn märker det och protesterar. Jag älskade att vara föräldraledig och småbarnsmamma och ungarna var fantastiskt lättskötta för att vara så små och två stycken.

    Nej, du måste inte älska att vara småbarnsförälder, men om du inte ens tycker om att vara förälder så märker ju barnet det.

    Du säger att de andra barnen satt som små tända ljus men att ditt barn inte gjorde det. Kanske det beror på att du inte trivdes med att vara med honom, önskade dig nån annanstans - vartsomhelt men inte där din son var. Att han saboterar ditt sociala liv tycker jag låter hemskt. Du har ju själv valt att skaffa barn. Det är bara att gilla läget.

    Du får ursäkta att jag låter tuff men jag blev faktiskt förskräckt över ditt inlägg. Försök ändra attityd - gilla läget - du skall se att han vänder han också då.

  • lunken­tuss
    Äldre 15 Dec 16:00
    #4

    Jag känner det inte lika ofta längre, men ibland kommer dom här känslorna ännu och dottern blir snart TRE ÅR Men när hon var liten var värst.. Jag gillar helt enkelt inte vakna nätter, gnäll för ingenting, strul vid läggning, bära bära bära, smakportioner mm mm Först sen hon blev 2 år börjar jag njuta av hennes sällskap (med undtantag för henes dåliga dagar )

    Jag är ingen bebismamma helt enkelt... Men jag kommer älska (ännu mer!) att vara mamma till barnen när dom kommer upp i 5 årsåldern ^^

    Hoppas folk inte misstolkar detta nu

  • rednec­k girl
    Äldre 15 Dec 16:01
    #5
    Stårschan skrev 2009-12-15 15:46:25 följande:
    Det är OK. Det går över. Han växer. Det är OK att tycka mer om barnen när de är stora, talande, rumsrena och självständiga varelser än när de är små dygnet-runt-skrikande hjälplösa knyten. Men visa det inte för sonen! (Hur vet du förresten att han inte har ont i magen? Det upphör aldrig att fascinera mig - mammor som vet att spädbarnen antingen har, eller inte har, ont i magen. )
    jag brukar märka det på mina.de gör knixar med benen när de har magont och drar i hop sig;)
  • Anonym (Pappa­n?)
    Äldre 15 Dec 16:02
    #6
    +1

    Nu har du tagit tre av de tuffaste och ofta tråkigaste månaderna av föräldraledigheten (betraktat utifrån mångas ögon). Då kanske din partner (om du har ngn) kan ta de tre följande så att du får ett break tills barnet blir mer kommunicerbart. Kör då en kortare period efter det kanske och låt sedan pappan avsluta med en kortare period han med.

  • Tonx
    Äldre 15 Dec 16:07
    #7

    Jag vet precis hur du har det.
    Mitt andra barn är ett kärt litet helvete och precis som din son, bara det att hon är 2 år.

    Förvänta dig inte att han lugnar ner sig bara.
    Min dotter är precis lika jävla intensiv och krävande som när hon var spädbarn, fast hon ÄR roligare nu. Det är inte lättare, men mycket roligare.

    Men försök att tänka positivt ändå. Jag som har en likadan tror definitivt inte att allt ligger i hur du är och känner, men hur man är mot barnen gör ändå skillnad. Svårt att inte vara irriterad när man känner att man håller på att kvävas, men man måste försöka.

  • Anonym (en som haft lika)
    Äldre 15 Dec 16:26
    #8

    Jag blir nästan rörd av hur ni har det TS, jag känner sådan empati för er. Jag hade det som dig när min lilla var liten. Vi höll på att gå under och lovade oss att aldrig mer utsätta oss för samma situation igen (att skaffa fler). Jag höll på att bli ett nervvrak, fick sömntabletter när tjejen var 6 månader. Vi talade tom att dela på oss för att få ett brejk varannan vecka eller dylikt, fast vi älskade varandra och ville leva ihop resten av livet. Jag kämpade hårt för att orka ge kärlek till mitt extremt krävande barn, hon var aldrig nöjd. ALDRIG! fram till hon var 1 år. Efter det var hon fortfarande krävande men det vände där omkring. Jag tog kontakt med BUP och där upplevde de flickan som sen i utvecklingen/ yngre än vad hon var. De hjälpte oss att ta fram överlevnadsstrategier och lyfte fram allt bra vi gjorde för vårt barn (fast vi upplevde oss som så värdelösa). När hon var ett år och inte kunde sitta själv fick hon hjälp av en doktor, hon hade ont i magen och hade inte hunnit lära sig för att hon haft så ont trodde läkaren. Vid 16 månaders ålder var hon ikapp och förbi sina jämnåriga, hon fick specialkost. Hon fick börja på dagis vid 14 månader ( så skönt, vi fick träffa andra och orkade vara föräldrar på kvällarna). Idag är hon 4 år och världens mest underbara självständiga dam som dessutom ska bli storasyster snart. Mitt råd, ta era känslor på allvar, ni äger själva bedömningen av hur jobbigt ni har det , be om hjälp.

  • Anonym
    Äldre 15 Dec 16:31
    #9

    hej!

    vad jag känner med dig. Hade också en väldigt krävande bebis och många stunder så kände jag sådan ångest över hela livssituationen att jag kanppt mäktade med. Det som räddade mig var att dels tänka att det aldrig var ett alternativt val att inte skaffa barn. Därmed kunde jag aldrig förlora mig i tanken att jag kunde ha valt annorlunda. Jag hade dessutom ett bra närverk runt omkring mig som ställde upp och avlastade mycket. Samt en man som kunde vara hemma en del samt tog vår grabb på kvällar, nätter osv. Hur ser ditt nätverk ut? finns det möjlighet till avlastning? Även om det kan vara segt att höra så går tiden fort, snabbare än vad man tror. Idag har jag en grabb på ett år och allt är så mycket mer enkelt. Stor kram!

  • Shmone
    Äldre 15 Dec 16:35
    #10

    Ja jag råder dig att söka hjälp..
    Ibland blir det inte som man har tänkt när man får bebis.. och i kombination med hormoner o tjafs kan det bli jättejobbigt. Kanske har du drabbats av nån typ av förlossningsdepression... Prata med bvc om att få träffa en psykolog eller nåt. Kan hjälpa dig kanske. Om du är glad och mår bra så är chansen större att ditt barn är glatt och mår bra också.

Svar på tråden Jag hatar att vara mamma till en bebis