• Anonym (lessen)

    Min pappa finns inte mer

    Hur kommer man över ens förälders bortgång? hur ska man tänka för att ta sig igenom ? min pappa blev bara 58 år, han har varit sjuk i ca ett år tillbaka, men han hade klarat sjukdomen galant om han inte fick hjärnblödning, den va kraftig, lägate va väldigt alvarligt, dom sa att han kunde klara sig bara han inte fick nån mer blödning, ett dygn gick och ett telefonsamtal fick vi tidigt på morgonen att han hade fått ytterligare en blödning på samma ställe, dom klara inte ens av att få bort blodet för det va ett såppas stort tryck så drenaget som det heter när dom tar bort blodet klara inte av det utan blev tätt hela tiden, det fanns inget att göra sa dom dom fick låta det va, idag stängde dom av respiratorn och han dödsförklarades.......
    Har aldrig sett fram emot den här julen så mycket som jag gjort denna gången, jag fick en dotter i mars å detta skulle bli hennes första jul men istället blev allt en mardröm....Hur ska jag orka ta mig igenom detta? hur ska jag tänka för att orka leva med detta ? alla minnen av pappa........ det här är det värsta som har hänt mig i hela mitt liv............

    Jag behöver hjälp

  • Svar på tråden Min pappa finns inte mer
  • kvinnan47

    Jag beklagar verkligen sorgen.
    Jag är rädd för att saknaden alltid kommer att finnas där men med tiden mildras den.
    Min pappa dog för 12 år sedan och jag tänker på honom varje dag, men det är de glada minnena jag minns , inte hans sjukdom som tog hans liv.
    Livet bara måste gå vidare och du har en underbar dotter som behöver dej.

  • joline ellen oliwia

    beklagar verkligen!

    Min son gick bort i januari så förstår hur det är att förlora sin pappa om man har bra kontakt. Min pappa och jag har jätte bra kontakt, verkligen far och dotter!
    Om han skulle gå bort skulle jag dö i sorg, när min son försvann så hamna jag i en djup deprition (stvaning?) och åt inte mm.
    Men nu när jag fick reda på att jag är gravid igen så spred sig en lycka igen!

    Men lycka till

  • Anonym (saknaden)

    Vet hur det känns. Min pappa dog för över 6 år sen och än i dag tänker jag på honom varje dag och önskar att han var kvar i livet. Han dog av en allvarlig olycka.

  • Anonym (V)

    Vet hur det känns.. Min far gick bort ganska plötsligt i år..
    Polisen kom en morgon hem till mig och sa att han hade gått bort hemma..
    Allt vände sig..
    Men jag vet att min far inte skulle vilja att jag är lessen här nu vid julen..
    Han skulle vilja att jag ska ha en härlig jul med mina små barn..
    blää..
    nu vill jag inte bli lessen har gått och inte tänkt alls..
    Kram på dig och hoppas du snart mår bättre..

  • Marras

    Hej..jag ryser när jag läser era inlägg
    först NU när man är i situationen själv så kan man förstå. Miste min mamma nu i November månad.. också på sjukhus efter komplikationer vid en tarmop...
    saknaden är obeskrivlig! Jag tillåter mej inte att tänka på det mellan varven.. jag orkar helt enkelt inte. Hela tiden tänker jag sen sen sen... jag ska tänka på det sen, inte just nu.

    Vi planerar barn jag o min sambo, försökt i 1,5 år och mamma visste om det. Känslan och tanken är så fruktansvärt jobbig.. Vi hade precis påbörjat utredning och vi var alla förväntansfulla!.. bland det sista mamma sa innan hon fick åka in på sjukhuset var - du ringer mej först av alla och berättar om det skulle ta sej!..
    Nu får hon aldrig uppleva några barnbarn *snyft*

    Glädjs över din fina dotter och försök att ta er igenom julen så gott det går. Det nalkas en jobbig tid för oss alla som mist någon nära anhörig i år.. de gångna åren som passerat också för den delen!.. Vem säger att man måste fira om man inte orkar? trots att jag vet att våra föräldrar aldrig skulle vilja att vi slutade leva.. bara för att vi inte längre kan känna på/ se dem längre..
    Jag åker hem till mina syskon och min far och träffar dem över jul.. mammas grav har vi smyckat fint med en liten gran som vi satt glitter och julkulor på =) Där vilar hon nu tillsammans med sina föräldrar, fast jag tror dem finns kvar bland oss ändå och det hjälper mej en hel del..

    Jag saknar henne så...

    Ta hand om er själva och varandra..

  • sandrablom

    jag förlora min mamma 06, hon blev endast 41 år.

    går inte en dag utan jag tänker på henne. tycker det har blivit jobbigare nu när man skaffat barn, väntar mitt andra och tycker det är otroligt jobbigt att hon eller barnen aldrig får träffa varann

  • Anonym

    Bästa sättet att gå igenom sorgen är att ha en bra man som tar hand om dig och hjälper dig igenom psykiskt genom sorgearbetet.

  • Anonym (lessen)

    Tack så mycket för alla era fina inlägg...Det är verkligen som en bergodalbana, det går upp å ner hela tiden, han finns i mina tankar vareviga sekund och ser honom framför mig hela tiden......han fick hjärnblödningen på torsdag kväll och efter att vi fick prata med hans läkare i fredags då han i stort sett konstatera att det inte fans mkt att göra så ställde jag redan in mig på då vad som skulle ske, lördag fick han ytterligare en blödning å då var det kört, dom fick inte stänga av respiratorn förrän all hjärnaktivitet va borta så igår den 21/12-09 dödsförklarades min pappa.....

    Jag vet inte hur jag ska bete mig, jag vet inte hur jag ska tänka, jag orkar inte äta, orkar knappt ta hand om min dotter, jag vet att min pappa skulle säga : nu ger du dig ( mitt namn ) ..... Han skulle inte vilja att nån mådde dåligt, men det är svårt.....
    å jag är så fruktansvärt mörkrädd och nu efter detta blev det värre, min sambo är ledig nu i nästan två veckor men jag vet att jag inte klarar va ensam efter det, han sover borta på veckorna å kommer hem varje torsdag, kommer inte klara det

  • joline ellen oliwia

    Anonym (lessen) skrev 2009-12-22 22:42:01 följande:


    Tack så mycket för alla era fina inlägg...Det är verkligen som en bergodalbana, det går upp å ner hela tiden, han finns i mina tankar vareviga sekund och ser honom framför mig hela tiden......han fick hjärnblödningen på torsdag kväll och efter att vi fick prata med hans läkare i fredags då han i stort sett konstatera att det inte fans mkt att göra så ställde jag redan in mig på då vad som skulle ske, lördag fick han ytterligare en blödning å då var det kört, dom fick inte stänga av respiratorn förrän all hjärnaktivitet va borta så igår den 21/12-09 dödsförklarades min pappa.....Jag vet inte hur jag ska bete mig, jag vet inte hur jag ska tänka, jag orkar inte äta, orkar knappt ta hand om min dotter, jag vet att min pappa skulle säga : nu ger du dig ( mitt namn ) ..... Han skulle inte vilja att nån mådde dåligt, men det är svårt.....å jag är så fruktansvärt mörkrädd och nu efter detta blev det värre, min sambo är ledig nu i nästan två veckor men jag vet att jag inte klarar va ensam efter det, han sover borta på veckorna å kommer hem varje torsdag, kommer inte klara det
    Förstår dig helt!
    När min son gick bort så kunde jag vara jätte glad och sedan bara rann tårarna.
    Jag visste inte vad jag skulle säga, vem jag skulle prata med, hur jag skulle vara!
    Det var världens berg och dal bana!
    Min pojkvän var lika ledsen som jag, min mamma bara grät och grät av sorg för mig eller vad man ska säga. Hade 3 missfall innan det.
  • HannaL

    Beklagar.

    Vet hur jobbigt det är. Miste min underbara far förra julen. Natten till julafton dog han i hjärtinfarkt i sömnen, så han dog iaf. lugnt å skönt.
    Han hade aldrig varit sjuk, så detta kom verkligen som en chock. Min faster ringde på morgonen å berätade vad som hänt, ja den julen blev inte riktigt som vi tänkt.

    I år tänkte jag slå på stort, köpt gran, gjort godis etc. bara för att son en ska få en fin jul. Men nu de senaste dagarna har jag mått sååå dåligt, tårarna riner konstant, kan inte sluta tänka på pappa.
    Julen kommer alltid förknippas med han

Svar på tråden Min pappa finns inte mer