Skulle du samtycka till gynundersökning av läkarstudenter under narkos?

Jag valde att inte anmäla efter mycket kval. Trots att jag lever  med konsekvenserna (fysiskt menar jag då) så ville jag inte gräva  ner mig i det så som det krävs för att anmäla och sedan diskutera ersättning.

Jag hade inget emot läkaren, han var mycket trevlig både före och efter, han bad uppriktigt om ursäkt. Det enda som stör mig är att två av felbehandlingarna skedde på samma avdelning (med några år imellan) och de anmälde itne sig själva, de gjorde inte ens egen utredning på avdelningen (vilket de ska för att se var bristerna är och därmed kunna förbättra arbetet och patientsäkerheten)

Svärfar (medan han levde) ville inte anmäla, han menade att det var ett ärligt misstag (vi höll inte med och i längden bidrog felbehandlingen till att han dog i förtid endast 63år gammal). Vi försökte hjälpa honom när han levde men efteråt har vi gjort vårt bästa för att släppa vad som hände för inget gott kommer av att förbli i sorgen (det går inte att undvika att bli kvar i den akuta sorgen så länge man processar eller anmäler osv)

Ska kanske tillägga att en del personer (från sjukvården) var beredda att hjälpa med ansökan till hsan (o allt sånt där) men jag orkade som sagt inte (antar att det var en sak att hjälpa till utanför själva avdelningen och en annan att själva dra i det, för som sagt ingen på avdelningen gjorde något ifråga om anmälningar, inte ens läkarna som satt framför mig och erkände felbehandling)

Befinner vi oss kanske just nu i en brytpunkt där yngre patienter alltmer vill vara jämbördiga och delaktiga "vårdkonsumenter" snarare än patienter/vårdtagare och dilemmat är att vården fortsätter i gamla banor och synsätt?

Det är vad jag tror. I alla fall är det en del i förändringen

Till viss del kan det säkert stämma. Å andra sidan går utbildningarna mer och mer åt att arbeta för patientens delaktighet; det sker ju ett generationsskifte där med.

Nej aldrig under narkos. Däremot skulle jag gå med på, och har gått med på tidigare, att studenter undersöker mig när jag är i vaket tillstånd.

kanske är det så. Sen får människor lära sig att förstå att en läkare inte hinner gå igenom långa utskrifter från internet på en vanlig 15 minuterstid. De nya behoven är tidskrävande, ska få ta tid, men inte hur mycket tid som helst. 

Trots att jag inte säkert vet något om åldern på de som svarat på frågan här på familjeliv, så kan jag inte låta bli att fundera på vad svaret hade blivit om man hade ställt samma fråga till "gamla Agda" och hennes väninnor för 40-50 år sedan (om vi låtsas att riskerna med själva narkosen hade varit samma nu som då). Eller om frågan hade ställts till kvinnor i barnafödande ålder i solidaritetens 70-tal?

Kanske hade svaren inte blivit annorlunda alls, kanske ger svaren bara en bild av kvinnans utsatthet i samhället? Det är i så fall anmärkningsvärt att inte ens vården ses som en fristad.

(nu ryckte du mitt citat ur sitt sammanhang. Jag pratade om generell patientinformation. Inte gynekologisk undersökning i narkos. )

För 40-50 år sedan hade man inte frågat alls och själva frågan hade nog förvånat patienterna. Detta oavsett vilken kroppsdel som undersöktes. För 20-30 år sedan vet jag inte men patientinformation är något som blivit enormt mycket bättre sista åren. Nu finns det speciella informationsmöten inför operationer, föreläsningar om kroniska sjukdomar, skriftligt material och sjukhusen lägger ut patientinformation på internet. Det är en explosion av information där patienterna kan behöva proffshjälp för att kunna sålla.

 

När började man med särskilda möten inför operation? Och vilken typ av operationer gäller det?