Separera- ja.... eller?
Känner att jag måste gå vidare. Ibland är det ganska bra men.....
Min relation med min sambo funkar inte och har inte gjort det på länge. Enligt min åsikt. Inte enligt honom.
Han pratar gärna om äktenskap och jag åt att gå skilda vägar. Har även sagt detta rent ut b la på familjerådgivningen som vi har varit hos på några samtal. Lite bättre har det blivit men han är den har är och jag är den jag är.
Vi har barn (snart 3&5år) och hus tillsammans. Jag är inte så noga med huset men vet att han vill ha detta. Vilket jag uppskattar då det inte blir så stor omställning för barna. Han är dock arbetslös. (Och verkar trivas ganska bra med detta)
Men hur skall han kunna ha kvar huset när han är arbetslös??
Usch ännu jobbigare. Eller detta är ju inte mitt problem? Eller är det?
Skall jag vänta med att "meddela mitt beslut" tills han fått jobb? Klarar jag isåfall detta? Undrar det. Och hur länge dröjer det isåfall? Eller letar jag bara ursäkter för att ta tag i detta jobbiga.
Får tårar i ögonen bara jag tänker på att inte ha barnen runt mig varje dag.
Samtidigt mår jag dåligt, är mycket ledsen och arg på honom och hans konstiga ideer. Håller masken hyfsat tror jag. Nej jag gör nog inte det......
Tycker jag tappar humöret väldigt lätt.- På honom.
Förra året hade vi inte pengar till en enkel semester, enligt honom, men en plattskärm (inte för att något var trasigt utan för han ville ha detta) för 1800:- kunde han köpa några dagar senare. Detta gjorde mig riktigt förbannad!
Just nu sitter vi i soffan och vi myser framför tv:n. Det känns ganska bra nu, faktiskt. Skall jag ställa allt på ända? Tyvärr är ju allt inte svart och vitt.
När jag försöker mig på att analysera vad som gör att jag tappar humöret kommer jag fram till att det är när min sambo är egoistisk mot barnen (och mig). Känner att jag vill "offra" allt för barnen. De är det bästa vi har och dem måste vi ta väl hand om. Tyvärr är jag kanske för mkt åt detta hållet men jag tror det beror på att jag blir en motpol och måste ta hand om barna lite extra. Jag känner att jag måste försvara barna. Han slår dem inte men psykiskt anser jag att han behandlar dem så fel, ganska ofta. Småsaker. Om/när jag lämnat honom kan jag inte vara där och "stoppa honom" och att stötta dem. (När jag skriver låter det som om han är värsta krininelle karln). Och många kanske tycker att han gör helt rätt, men det går emot "mitt tänk".
Det känns svårt att hålla masken när han pratar om framtiden. Och som vanligt tycker jag inte samma som honom. Det känns inte heller rättvist mot honom att känna såhär och bara fortsätta, hur länge till jag nu kan detta... Det är så svårt att säga sanningen rent ut. Att nu får det vara nog.
Igår ställde jag mig i bostadskön......
Nu kommer några jobbiga dagar med ledighet tillsammans.....
Har tänkt gå till familjerådgivningen själv.
Tror jag behöver bearbeta ett litet tag till innan jag tar det stora steget.
Har ni några bra råd att ge på vägen? Dessa tages tacksamt emot!
Min relation med min sambo funkar inte och har inte gjort det på länge. Enligt min åsikt. Inte enligt honom.
Han pratar gärna om äktenskap och jag åt att gå skilda vägar. Har även sagt detta rent ut b la på familjerådgivningen som vi har varit hos på några samtal. Lite bättre har det blivit men han är den har är och jag är den jag är.
Vi har barn (snart 3&5år) och hus tillsammans. Jag är inte så noga med huset men vet att han vill ha detta. Vilket jag uppskattar då det inte blir så stor omställning för barna. Han är dock arbetslös. (Och verkar trivas ganska bra med detta)
Men hur skall han kunna ha kvar huset när han är arbetslös??
Usch ännu jobbigare. Eller detta är ju inte mitt problem? Eller är det?
Skall jag vänta med att "meddela mitt beslut" tills han fått jobb? Klarar jag isåfall detta? Undrar det. Och hur länge dröjer det isåfall? Eller letar jag bara ursäkter för att ta tag i detta jobbiga.
Får tårar i ögonen bara jag tänker på att inte ha barnen runt mig varje dag.
Samtidigt mår jag dåligt, är mycket ledsen och arg på honom och hans konstiga ideer. Håller masken hyfsat tror jag. Nej jag gör nog inte det......
Tycker jag tappar humöret väldigt lätt.- På honom.
Förra året hade vi inte pengar till en enkel semester, enligt honom, men en plattskärm (inte för att något var trasigt utan för han ville ha detta) för 1800:- kunde han köpa några dagar senare. Detta gjorde mig riktigt förbannad!
Just nu sitter vi i soffan och vi myser framför tv:n. Det känns ganska bra nu, faktiskt. Skall jag ställa allt på ända? Tyvärr är ju allt inte svart och vitt.
När jag försöker mig på att analysera vad som gör att jag tappar humöret kommer jag fram till att det är när min sambo är egoistisk mot barnen (och mig). Känner att jag vill "offra" allt för barnen. De är det bästa vi har och dem måste vi ta väl hand om. Tyvärr är jag kanske för mkt åt detta hållet men jag tror det beror på att jag blir en motpol och måste ta hand om barna lite extra. Jag känner att jag måste försvara barna. Han slår dem inte men psykiskt anser jag att han behandlar dem så fel, ganska ofta. Småsaker. Om/när jag lämnat honom kan jag inte vara där och "stoppa honom" och att stötta dem. (När jag skriver låter det som om han är värsta krininelle karln). Och många kanske tycker att han gör helt rätt, men det går emot "mitt tänk".
Det känns svårt att hålla masken när han pratar om framtiden. Och som vanligt tycker jag inte samma som honom. Det känns inte heller rättvist mot honom att känna såhär och bara fortsätta, hur länge till jag nu kan detta... Det är så svårt att säga sanningen rent ut. Att nu får det vara nog.
Igår ställde jag mig i bostadskön......
Nu kommer några jobbiga dagar med ledighet tillsammans.....
Har tänkt gå till familjerådgivningen själv.
Tror jag behöver bearbeta ett litet tag till innan jag tar det stora steget.
Har ni några bra råd att ge på vägen? Dessa tages tacksamt emot!
