Svensk pappa mot utländsk mamma
För snart två år sedan så träffade jag en afrikansk kvinna som läste sitt Masters program i Sverige. Låt oss kalla henne ”Blessing”. Vi inledde en relation och efter några månader tog relationen slut då jag flyttade till en annan stad för avsluta min Kandidatexamen, eller snarare rann relationen ut i sanden. Två månader senare ringer den här afrikanska kvinnan upp mig och är mycket arg på mig. Det visar sig att hon är gravid. Eftersom jag inte riktigt kan tro på detta (då hon ljugit om allvarliga saker förut) och jag lever i någon förnekelsevärld och är översköljd av jobb och slutfasen i mina kandidatexamen studier, så förkastar jag detta. Hon är också väldigt oprecis och hennes historia är inkonsekvent.
Tiden går och jag hör ingenting ifrån henne, trots att jag försökte nå henne. Efter nästan nio månader ringer en socialarbetare upp mig och ber mig komma till hennes kontor. Det visar sig att Blessing var gravid och då får jag äntligen tag i Blessing. Jag skriver på alla papper, men väntar med ansökan om delad vårdnad då jag vill att vi skriver på detta tillsammans. Jag och Blessing var överrens om delad vårdnad. Jag är villig att försöka på nytt, fixa en lägenhet (jag delar en lägenhet med några kompisar) åt oss och lösa våra issues. Så fort min sons mamma träffar mina föräldrar skulle de göra allt för att hjälpa oss. Mina föräldrar har (extremt) väldigt gott om pengar.
Två veckor går och jag är med på sjukhuset när han födds. Han är världens underbaraste pojke. Jag trodde han skulle komma ut som ”mörk”, eftersom hans mamma är Afrikan. Men, nej. Han ser nästan ut som mig och ser schematiskt sagt, väldigt svensk ut. Han är verkligen en underbar, blond och smart bebis. Han hade vitt babydun över hela kroppen. Jag älskar verkligen honom överallt annat.
Mot slutet av sjukhusvistelsen så hamnar vi i konflikt då hon vill omskära pojken och den idiotiska sjuksköterskan ger henne mycket oakademisk och tramsig information. Det visar sig också att Blessing inte har någonstans att bo. Hon bor inneboende i någon sämre bemedlad ghettoförort. Efter graviditeten ger hon mig inget utrymme att få vara med de första dagarna.
Det går kanske en månad (och vi talar varje dag med varandra och träffas några gånger) och jag vill att hon skall träffa mina äldre systrar först (som jag hade berättat för) för att sedan träffa mina föräldrar (som jag inte än har berättat för). Hon vägrar inkonsekvent att träffa dem. Jag ringer henne varje dag och så går det två veckor. Hon svarar inte på en vecka. Jag försöker också påtala om att vi skall skriva på pappren om delad vårdnad. Hon lovar att ringa när det är dags att skriva på.
När jag träffar henne tar upp den här omskärelsefrågan igen så berättar hon för mig att hon skärt om honom, men hon vägrade uppge vem eller vilka som har gjort det. Hon verkade också vara oförstående för min upprördhet. Hon sa också att hon redan har fixat sina papper om vårdnaden och hon inte ”kände” för att ringa mig när dessa skulle skrivas under. Jag försöker ta en väldigt kulturrelativistisk position – men det gör mycket ont och mina (nu mera) Master studier drabbas. Den här terminen har varit en katastrof!
När pojken är tre månader har hon namngett pojken. Någon hon naturligtvis aldrig berättar för mig utan det är när jag besöker henne och min son som hon berättar för mig att hon gett namn till honom. Naturligtvis utan rådfråga mig. Jag måste alltså dra ur henne vad hon ”döpt” honom till, precis som jag fick dra ur henne att hon omskärt pojken (mot min vilja och i hemlighet).
Förutom mitt efternamn så har pojken bara afrikanska namn och till och med ett ”stamnamn”. Jag frågade henne varför hon gav mitt efternamn. Hon sa att det är en ”stor” heder i hennes kultur och att det ser bra ut i en afrikanska "communityn". Jag höll på att ramla av stolen. Nu har det gått 6 månader. Hon vägrar träffa mina syskon (vilket jag vill innan jag berättar för mina föräldrar) och jag ser bara min son någon gång i månaden, och varje gång får jag tajta.
Jag har träffat hennes syster som bor i ett närliggande Europeiskt land. Detta gjorde första och enda gången under jullovet. Den här systern är också mycket arrogant och anklagade mig för att inte betala (det första hon gjorde) för min son när jag träffade henne för första gången dagen efter jul. Jag har betalat 1500 kronor varje månad sedan han föddes, även fast jag är obligerad att betala noll kronor.
Sedan talade den här systern om för mig att jag inte ”respekterar” mannen i huset, eftersom jag ger mina tack till kvinnan, och den här svarta mannen aldrig är hemma när jag är där. Det är nog bara den här nigerianska familjen som min son och hans mamma bor oss – som intellektuellt förstår min upprördhet och hur jag försöker lösa de här problemen, men att det krävs också att min sons mamma vill vara med.
När jag var där dagen efter jul så fick jag det berättat för mig (på skämt trodde jag först) att Blessing tänkte återvända till sitt hemland i Afrika. Vi talade senast idag och hon verifierade att hon är villig att ”skriva av mig från faderskapet” och att hon (precis som jag) inte längre orkar bråka med mig (och jag med henne).
Hur hon skall skriva av mig från faderskapet förefaller väldigt konstigt eftersom det krävs ett domstolsbeslut. Om inte hennes situation löser sig till sommaren så funderar hon på att återvända. Där i hennes hemland kan hon få ett jobb på den bank hon arbetade tidigare på, hon har familj med bra ekonomiska villkor och hon får naturligtvis bidrag från mig/svenska staten, eftersom min son har ett svenskt medborgarskap.
Hon vet nog innerst inne att hon är chanslös i Sverige. Vem vill anställa en 30-årig kvinna (Hon är äldre än mig också) som inte kan svenska, som är ensamstående förälder, som inte har ett icke-giltigt studentvisa och med en rätt så värdelös examen från ett afrikanskt Universitet.
Jag försökte senast tala med henne idag. Men hon klarar uppenbarligen inte att diskutera svåra frågor som kräver svåra slutsatser. Däremot vägrar hon konsekvent att ge mig delad vårdnad. Trots att jag har mycket bättre ekonomiska förutsättningar än henne, att jag är villig att på allvar hjälpa henne och mer där till om hon ger mig kontroll över mitt barn.
Det finns mycket mer att säga om detta och mer detaljer som retar mig till vansinne. Detta kan nog mest förklaras med kulturella skillnader. Men hon säger ständigt saker som gör mig upprörd, så som att jag är en "man" och skall ta något 100 procent ansvar för henne och min son, utan för den skulle dela på vårdnaden. Min ena syster och hon kom överrens om att träffas, och Blessing lovade att träffas. Jag har inga problem att vara "kulturrelativist" i en akademisk miljö, men med min egen son och hans mamma. Aldrig någonsin!
Ni får ursäkta för det sista här. Jag vill inte låta som någon med "Von Oben" attityd.
För att ge ett exempel på hur "förvirrad" jag är. När jag träffade min sons mamma hade jag aldrig varit i en invandrartätt förort förutom kanske Skärholmen. De enda "invandrar" kompisar jag har är assimilerade, har medelklass bakgrund, delar 100 procent av mina åsikter kring tex. omskärelse osv. och det här beteendet som hon uppvisar har jag bara läst om på Universitet och i tidningen.
Min ena syrra skall bjuda hem henne. Jag antar att Blessing kommer svimma. Hon bor i en extremt fin lägenhet med sin pojkvän i centrala Stockholm. Även min syster bor mycket fint. Alla har "fina" jobb. Min syster är lika oförstående som jag, och då har hon bott i flera västeuropiska länder. Vilket förvisso inte är afrika.
Som sagt. Som mina syskon säger. Istället för att slåss i rätten, måste vi visa vad vi har ett erbjuda. Jag, mina syskon och föräldrar kan erbjuda pojken en mycket bra "övre" medelklass uppväxt. Detta vill jag verkligen ge honom.
