Den klassiska trotsåldern börjar omkring 2½ år, men begreppet har luckrats upp (mycket pga någon galning som skrev en bok om 9 trotsåldrar eller vad det nu var). Omkring 1 år handlar det mycket om självständighet, och det tror många föräldrar är trots. Omkring 1½ år får många barn en "dagiskris" efter att ha börjat dagis, och det tolkar deras föräldrar som trots. Runt 2 år blir barnen argsinta och ofta våldsamma - och ja, även det räknas som trots.
När sedan barnen verkligen kommer in i trotsåldern, så finns det föräldrar som tror att deras barn blivit galna eller möjligen har en bokstavsdiagnos. Så sorgligt kan det bli i den allmänna förvirringen om trots och trotsålder ...

(ursäkta utläggningen, men det här är en stor käpphäst för mig!)

Kanske mer frigörelse än självständighet. Det är så mycket som händer i trotsåldern! Frigörelse, en vacklan mellan självständighet och beroende, samvetet börjar röra på sig och en känsla för rätt och fel (och då måste man förstås kolla upp vad som är rätt och fel). Förvirringen är total för det stackars barnet, och det hela utmynnar i trots, gnäll, ilska och gråt. Jag tror egentligen aldrig att jag träffat en lycklig 3-åring, för de brukar må rätt eländigt för det mesta ...