Mina vänner förlorade sin son igår.

Men guud vilken mardröm ! Vet inte vad man ska säga. Jag skulle vara rädd för att säga något fel. Ring och säg att du finns där för dom i vått och torrt när dom behöver dig.

Som jag känner så bara finnas där som stöd! Vi förlorade våran dotter i februari som bara blev en dag gammal. Åh jag känner så med dem när jag hör detta jag blir gråtfärdig och den maktlöshet man kände när hon försvann går inte att beskriva. Höra av dig och prata tror jag, för många drar sig undan när man har sorg.
Skickar stora varma kramar till dem!

Det finns inga ord som kan lindra en sådan fruktansvärd sorg... men det är viktigt att du finns där för din vän och ta kontakt med henne och vänta inte på att hon ska ta kontakt med dig.... och även när det har gått ett tag. Då är det nästan ännu viktigare att finnas där...  och som sagt, vänta inte på henne utan ligg steget före för man orkar inte när man sörjer...
Blev själv av med min son den 29:e november och vet att vänner behövs...... 
Lycka till!! 

Jag säger som dem andra redan har skrivit, finns där för dem.Ring och visa att du bryr dig.Kanske du kan komma dit och hjälpa dem med att laga mat eller städa för dem, vad som helst som dem kanske inte orkar just nu.Tyvärr är det allt för många som drar sig ur när man hamnar i sorg.Man behöver igentligen inte säga så mycket utan bara finnas till,visa att man bryr sig räcker gott och väl.Dem kanske inte orkar prata eller träffa några just nu men då vet dem iallafall att du finns och bryr dig..

Jag har pratat med henne idag. Det var ett av de svåraste samtal jag någonsin haft. Jag lät henne prata om det hon ville och sa att vi finns här när hon vill. Att vi hjälper om det finns nåt vi kan göra. Tänkte laga lite mat och åka dit med när hon känner att hon orkar med besök. Jag tror att det känns bättre att träffas, att bara vara där även om man inte pratar. Det går ju inte att kramas genom telefonen...

Det är nog bra att åka dit! Att laga mat och ta med är bra, men bli inte ledsen om det inte kan äta så mycket. Jag vet av egen erfarenhet att man tappar matlusten såklart. Man får ju såklart acceptera att det är svårt att ta emot någon i början, men man behöver stödet i alla fall. De första två veckorna tyckte vi var svårast. Efter det kunde vi sakta börja ta oss ett steg framåt i taget...

Det är ju svårt att råda efter som jag inte vet hur nära ni står, eller hur deras situation ser ut i övrigt? När något som detta händer blir man ju lamslagen, så det kan ju vara väldigt basala saker man behöver hjälp med. Man orkar/vill ju inte göra någonting i början. Så ha tålamod för det blir bättre, men det ser man inte när man är i en stor sorg.
Så rådet är ju att försöka känna av var dom är dag för dag!

(Jag och min man förlorade vårt barn i magen i V.40 två dagar innan födseln, nov -09)

att du finns för dom är en stor tröst. att du talar om det för dom o visar det. inte bar nu utan om veckor o månader med. deras sorg är livslång o som vän behöver man förstå att även fast det gått lång tid så finns det jobbiga dagar när man vill kramas o få tröst.

När vi var nydrabbade släppte vi bara in ett fåtal vänner. vi orkade inte mer. o de vännerna har vi kvar o får fortfarande tröst av när vi behöver. inför andra låtsas vi många gånger att allt är bra fast det ju inte är det.

våga visa att även du är ledsen för deras skull o lyssna till vad de vill berätta i sin takt. vissa behöver prata om samma saker om o om igen. medan andra berättar en gång.

sen beror ju det på hur nära vän du är o hur nära vän du vill vara. men försök lyssna in dom o säg inte så många klyschor för tyvärr biter dom sig kvar o blir som en bitande tagg hos den drabbade. (jag menar sånt som "ni är så unga än...", "ni är så starka" osv)

Att ta med mat tycker jag verkar vara en jättebra idé. ibörjan åt vi för att vi var tvungna. sen åt vi för att försöka fylla igen tomrummet... mat är viktigt att få i sig även om det inte blir stora mängder.

lycka till. jag tror du är en bra vän

Håll kontakten, din kompis kommer inte att göra det den närmaste tiden. Man blir som i en bubbla, så ring och hälsa på visa hela tiden att du är där för dem. Vänta dig inget tillbaka, det kommer så småningom men det dröjer.
Att bara finnas är det viktigaste för ofta pratar den andra och då blir det naturligt!!

Jag hade två vänner som aldrig gav då vi förlorade vår son, de ringe hela tiden och jag behövde aldrig känna att jag skulle ringa tillbaka. Våra vänner bor inte i närheten men det känns som kramar genom telefon då ens vänner verkligen bryr sig om en!!

Laga mat är ett bra tips, för man äter inte och gör ingen mat, fixar ingen fika man är bara nere i ett stort svart hål!

Usch vilken mardröm! Stackars din vän!
Som sagt, finns för henne, hela tiden. Jag ville inte prata med någon i början, min man tog alla samtal. Men jag var glad för alla samtal, kort, brev, blommor, sms som kom. Att folk brydde sig och vågade.
Var inte rädd för att säga fel saker, det kan man nästan inte göra (om man inte säger typ "han har det bättre nu" eller förminskar deras sorg)
Fortsätt att ringa och hälsa på henne. Gråt med henne, kolla på kort med henne, minns med henne.
Hon uppskattar säkert hjälp med mat osv nu i början, och barnvakt om hon har fler barn.
Även sen med begravningen uppskattar hon säkert hjälp.
Sen är det viktigt att inte "glömma" bort, fortsätta prata med henne om barnet, även när de gått ett tag och flera år. Han är för alltid deras son och man vill inte att et barns skall glömmas.
www.spadbarnsfonden.se har ett jättefint smycke (under gåvor) som mina vänner gav mig. Ett halsband där det står "alltid älskad, aldrig glömd" på. Det halsbandet betyder mycket för mig!
Hjälp henne samla massa minnen av barnet, hand fot avtryck, hårlock osv sov. Man kan inte få för mycket minnen!
Vill din vän, eller du prata med någon, så får ni gärna höra av er!
Massa kramar, och fortsätt vara den fina och omtänksamma vän du är!
Camilla, ängeln Melkers mamma.

Det bästa du kan göra inledningsvis tror jag är att hjälpa till med praktiska saker som att laga mat, handla, diska och städa. Det kanske låter som enkla saker att sköta själv men i en sådan här situation är det så tungt, så tungt. Föreslå till exempel att du kommer dit med mat. Kanske närmaste vänner och familj kan ordna så att någon hjälper till med detta dagligen eller några gånger i veckan, om de drabbade vill. Sedan att finnas där för att lyssna och hålla om är också sådant en vän kan göra.

Jag instämmer i tidigare inlägg. Var inte rädd för att ta kontakt och vänta inte på att de tar kontakt med dig. Det är inte så viktigt vad du säger utan bara att du visar att du finns.
Vi förlorade vår dotter i augusti 2009 och hon var då 5 månader gammal. Det kom många till oss i början med blommor och mat och vi fick mycket kort och sms.
Men det var ett par vänner som inte pratade med mig alls förräns begravningen och knappt då och jag känner mig fortfarande så besviken på dem och den känslan är större nu än den var i början. De har uttryckt till andra att de inte vet/visste vad de skulle säga och att det var så svårt, men vem är det inte svårt för???????

Nu när det har gått ett tag så har ju livet återgått till vardag för de flesta runt oss och det är nu jag känner att jag behöver stöd igen/fortfarande. Så fortsätt och finnas där.

Kramar

fråga "hur är det" varje gång ni träffas om du är beredd att ta svaret som kan komma med tårar av sorg eller smärta.

Säg "ha det så bra som ni kan" när du går.

kramas

ge dom en dikt som du har skrivit eller som betyder mycket för dig i allt som hänt. då får de ytterligare ett minne att ha tillsammans med andra grejer från barnet.

jag vet att det lätt kan bli konstiga kommentarer som man kankse inte menar. men glöm aldrig deras barn så kommer du långt.
Vi känner några som inte kan ta till sig att vi har ett barn o de säger så korkade saker ibland så vi nästan kokar.

KRamar till dig o hoppas att du fått några tips av tråden. förstår om du med känner sorg. men kom ihåg att det är okej att du är ledsen för deras skull. men att trösta dom är viktigare än att de tröstar dig. du får be om tröst av någon annan.

kramar igen

Tack för alla råd och tips. Jag är ledsen att ni har behövt gå igenom något sådant men jag är mycket tacksam för att delar med er.

I morgon ska jag träffa min vän för första gången sedan det hände. Vi har pratat på telefonen några gånger men imorgon ska jag äntligen få krama om henne. Just nu sitter jag och försöker skriva ett kort men det blir inte bra, allting låter så dumt...

Detta är så fruktansvärt...Sitter med tårar i ögonen...
Kan bara instämma i vad de andra skrivit och trycka lite extra på det där med att alltid fråga hur det är...Och framförallt när den sk. vardagen kommer tillbaka för din vän. När det gått månader tror många att man sörjt färdigt på nåt vis och det är då extra viktigt att ens vänner vågar fråga igen och igen och igen.
Verkar som om omgivningen inte vill ta upp det själva när det gått en tid, de tror att det gör ont att bli påmind om den man mist, men det är tvärtom!
Jag tänkter på vår Julia varje dag, trots att vi närmar oss tvåårsdagen (i april) OCH har fått en levande lillasyster efter detta...
Blir alltid så varm i hjärtat när någon av vännerna frågar.

Vet inte om någon skrivit det än, men köp ett litet fint smycke till henne, armband, halsband eller dyl, med barnets namn på eller en ängel kanske.
Jag fick en liten Änglabrosch av vänner fårn Canada och jag bar den varje dag och på det sättet kände jag att hon var med mig vart jag än gick.
Det finns många hemsidor där man kan hitta änglasmycken och dyl.

Varma kramar till dig som verkar vara en sån fin vän och verkligen vill hjälpa dem i dem mest akuta sorgen och finnas längre fram med.

Jag fick också ett hjärta med Gabriel ingraverat. Det finns även plats för fler namn som vi snart ska få skriva dit då de kommer ut...

www.isamoa.se

är adressen som mitt hjärta köptes ifrån.