Varför är alla pappor så jälva ovuxna och martyrer???

Har varit här på FL ett bra tag och aldrig behövt skriva detta tidigare. Men hela din trådstart är ju bara patetisk. Vad vill du ha sagt egentligen? Att du är världens bästa pappa? Är det din egen bandom du beskriver eller vad håller du på med?

För lika mycket som du kritiserar 95% av alla pappor, nästan ännu mer framhäver du ju dig själv och hur "duktig du är".

Jag känner varken igen mig själv, eller någon bekant i din beskrivning. Och att mamman tar något större ansvar i början?. Ja tyvärr blir det ju så i vissa fall, (åtminstone per tidsenhet) då mamman är föräldrarledig, och pappan tvingas jobba 100-200% för att familjens ekonomi ska gå runt. Gör det honom patetisk som pappa? Att det sedan inte behöver innebära någonsorts glapp är väll självklart. Men att man som föräldrar hamnar man i olika roller ändå.

Sedan är det ju så att en del mammor får kraftig hormonsvängningar och närmast personlighetsförändras även efter förlossningen. Det finns många trådar här på FL om detta. En del hamnar i ett tillstånd där pappan konstant förskjuts och måste kämpa för att få ens hålla i sitt barn. Min sambo var sådan efter vårt första barn ihop. Jag fick knappt röra vår dotter först två månaderna och min sambo var fruktansvärd och grymt elak under denna period. Jag skulle bara hålla mig borta fån vårt barn (Vilket jag naturligtvis inte accepterade utan kämpade). Men gör detta mig till en patetisk martyr? Att din sambo inte drabbades av detta ska du vara glad för, men gör ju inte dig till en superduperpappa.

Att vissa pappor frågar om tips&råd angående sitt barn, behöver inte betyda att dom inte "förstår dess behov signaler". Alla råd är dyra som nybliven förälder (det kommer du snart att märka) och tillståndet är mycket dynamiskt. Dvs när man väl fått grepp om amningen, kommer kanske sömnproblem. När man löst dessa får barnet skorv, osv osv osv upp i tonåren. Utmaningar och nya tillstånd avlöser varandra. Att då fråga om råd (vare sig det är från sin barnsköterska eller egna föräldrar) visar väll bara på att man är engagerad och bryr sig. Eller?

Alltså TS, ta och tagga ner lite... låt åren gå, väx på dig lite och återkomm när du har 2-3 st, och har kanske träffat på lite olika "svenska pappor".