Vilka krav på deprimerad sambo

jag är depremerad, men tar oftast hand om sonen och hemmet då min sambo inte gör någonting, han sitter vid datan och ber jag om hjälp så blir han bara arg. Vissa dagar har jag svårt för att göra något i hemmet men sonen tar jag mig alltid i kragen och gör så gott jag kan. Men när sambon klagar på mig när jag inte mår bra så blir det bara värre då har jag flera gånger velat lämna honom, men det är dels för att han klagar på att jag inte har smink eller att jag inte har städat när jag int eorkar mm.

Men om du säger till honom att du vet att han mår dåligt men känner att du vill ha hjälp och att han kankse iaf kan försöka hjälpa till så mycket han orkar och att han efter det kan göra det han vill som att sitta vid datan mm.

Hej, jag är deprimerad själv och försöker göra så mycket jag orkar hemma men ibland går det bara inte. Ingen aning om vilka krav som är rimliga, kanske kan du försöka be honom göra det han orkar? Be honom visa att han försöker i alla fall?

Söka hjälp däremot tycker jag du har rätt att be honom göra. Han har fel, en depression drabbar inte bara honom utan hela familjen.

Hoppas det går bra för er!

Jag har haft flera depressioner. Min sambo satte ett krav, en gång till, så MÅSTE jag söka hjälp. Annars hade han lämnat mig.

O med tanke på att min senaste depression var svår fanns det inte riktigt nåt alternativ. Han körde in mig till psyk och jag blev inlagd. Har aldrig blivit frisk så fort som när jag fick riktig hjälp och medicinering.

Det är jätteviktigt att du ställer krav på honom om att söka hjälp. Annat löser ju sig sen när man mår bättre.

Han är inte jättesjuk antar jag eftersom han inte är sjukskriven. Går han på psykiatrisk mottagning eller får han vård via sin husläkare/vårdcentral? Jag är lite skeptisk till att allmänläkare gör psykiatriska diagnoser och skriver ut antidepressiv medicin utan att en specialist fått träffa patienten. Han han dessutom mått dåligt tidigare tycker absolut att ni ska se till att han får adekvat hjälp.
Om ni inte redan har kontakt med öppenpsykiatrin tycker jag att ni ska be att få remiss, eller söka privat psykologhjälp om ni har de ekonomiska förutsättningarna. Man kan gå i terapi antingen individuellt (för att få hjälp med depressionen) eller i parterapi (för att få hjälp med förhållandet). Själv gick jag både individuellt och i parterapi under ett halvår - det var en otrolig avlastning för både mig och min man.
Hemsituationen kan jag inte ge mycket råd om. Det beror ju helt på hur ert förhållande ser ut. Men kanske kan ni få lite stöd och hjälp av familj och släkt om ni berättar att ni har det tufft? Vi har varit öppna med att jag är sjuk och det har varit underbart att både familj och vänner erbjuder hjälp med barnpassning, skjuts mm när det krisar.
Hoppas det fixar sig för er!

Håller med #4. Sök ordentlig hjälp. Min sambo har bara fått hjälp via VC och fått medicin (antidepp), olika läkare varje gång då de slutat, han har inte fått tider för de har inte haft någon utan bara fått nya recept via telefon osv. Ingen har brytt sig.

Tillslut har han nu bytt VC, fått en ny läkare och remiss till psykiatrin då han troligen har en diagnos och helt fel medicin som bara gör det värre.

Så det är första kravet jag ställer.

Andra kravet är att han ska göra det han kan! Han är nu sjukskriven, så jag kan inte ställa vilka krav som helst. Men jag anser att 1-2 h av 24 h kan han hjälpa till i hemmet. Tex ställa in i diskmaskinen. Sen, kan han sitta vid datorn kan han istället sätta sig i soffan och prata med barnen. Min sambo är den som får gå ut med sopor och oftast gå till affären. Han har vissa dagar han gör mycket och andra dagar ingenting.

Men jag är inte mer än människa. Jag har sagt åt honom att ska jag göra allt själv, ta hand om hem, barn, jobba inkl ta hand om hans saker, så är jag hellre själv. Man kan inte använda sin sjukdom/diagnos för att slippa göra saker. Det man orkar ska man göra. Den lilla energi som finns ska läggas på att alla har det bra och inte bara man själv. Sen behöver de sjuke kanske inte göra 50% men åtminstone nånting varje dag, eller inget en dag och mer den andra när energin finns.

Ja, det blir ju mycket tjat tyvärr. Eller anser han, jag anser inte att det är tjat, men jag får ju säga till honom. "Nu får du ta disken och sen kan du göra det eller det". Ibland gör han det direkt, ibland "när han själv vill" vilket kan bli dagen efter... så ibland får jag göra själv ändå.

När jag säger så beror det på vilket humör han är på. Ibland säger han att då får vi väl flytta isär då, men andra stunder vill han ha det bra, bli frisk och hjälpa till och gifta sig och allt möjligt. Så jag vet ju att han VILL bli bättre. Nu har han ju fått en remiss och han har antagligen en diagnos, ev bipolär typ 2 eller add. Och hans tabletter han äter nu gör antagligen det värre om det är så att han har någon av eller båda dessa diagnoser. Vi får se vad de säger. Än så länge står jag ut, men det är pga att han faktiskt har bra stunder då han gör det han ska eller mer.
Mem hade han inte velat söka elleer få hjälp hade jag lämnat honom, för jag orkar inte i evigheter.

Det är svårt att förstå depressionens natur och att den förändrar den man älskar.  Jag har alltid tänkt att mår man dåligt gör man vad man kan för att må bra. Jag menar.. vi har en liten bebis plus att jag har fått diverse problem efter graviditet o förlossning.Hallå liksom.. blir arg o frustrerad för jag tycker att han kan söka hjälp för jag fixar inte allt längre. Kan man inte förstå det när man är deprimerad.

(anonym #5)
Hoppas att det löser sej för er nu då din sambo fått en remiss och att han får den typen av hjälp han behöver.

Stå på dig och se till att ni får den vård ni har rätt till. Min man får anhörigsamtal på mottagningen där jag går - för det är påfrestande att leva med någon med psykisk ohälsa. Du kan ju behöva prata med någon också.