Fortsättningstråd för oss med mycket extraslag del 12

Hej! Hittade denna tråd efter en till natt av rädsla för mina extra-slag (och därav desperata googlingar). Iallafall, här kommer min story och jag hoppas någon där ute som läser detta kan hjälpa mig.

Redan när jag var 13 år så kände jag ett dubbelslag för första gången. Det var efter vilken dag som helst, men jag låg i min säng och läste en bok för att varva ner inför en god natts sömn. Jag hade nog legat och läst ganska länge, skulle gissa på att jag hade en vilopuls på cirka 55-60 slag, när det plötsligt kändes som hjärtat stannade till. det kändes som luften sögs ur mig och sedan kom det ett ordentlig slag följt av många snabba slag i rad. Detta gjorde mig så klart livrädd och hysteriskt som slutade i ett besök på akuten där EKG gjordes, och som visade på ett fullt normalt resultat. Där fick jag första gången höra förklaringen om extraslag, att det var fullt normalt och litade därför på vårdpersonalens ord och begav mig hem igen. Tyvärr var det bara början på vad som kom att visa sig växa till en otrolig rädsla och känsla av misstrodd.

Ända sedan den dagen har jag känt av extraslag. I vissa perioder kan jag känna av flera per dag, i flera veckor, ibland inga alls på flera veckor. I början kom det mest när jag vilade, och framför allt när jag skulle lägga mig helt raklång på ett plant underlag. I sådana situationer när jag lade mig raklång kändes det som hjärtat rusade, vilket ofta gjorde att jag direkt satte mig upp eller hostade, då det kändes som det hjälpte.

Sedan märkte jag också att det kunde komma när jag idrottade. Då kom det när jag hade jobbat väldigt hårt under en period, och sedan snabbt satte mig ner och vilade. Vid dessa tillfällen kändes det som att det blev ett för stort "hopp" mellan att hjärtat fick jobba jättehårt till att direkt vila, och hjärtat försökte kompensera detta genom att utföra massor av konstiga extraslag däremellan.

Sedan började jag också känna av det i vardagen. Grejen är det att de säkert har förekommit innan, men att jag nog började känna av dessa extraslag först efter alla dessa extraslag gjort mig så otrolig rädd. Så minsta lilla rubbning har till slut gjort att jag reagerar på minsta lilla fel, och blir medveten om det. Ibland har det känts som om det blivit värre, och därför har jag gjort flera EKG som alla visar på ett normalt hjärta.

Detta har gjort mig så otroligt frustrerad. För ibland så känns det verkligen som om hjärtat stannar till och sedan kommer ett jätte-slag. Ibland känns det som om hjärtat helt byter takt, och ibland känns det som om det slänger in några extraslag för att hoppa mellan en högre hjärtfrekvens till en lägre.

Jag vet att detta kan tyckas vara typiska symptom för extraslag, det är vad ett flertal läkare har sagt, men jag kan inte undgå att fortfande vara lika rädd. ibland känns det också som om det har blivit värre. T.ex för någon vecka sedan när jag hastigt fick rusa 100 meter för att hinna med en buss. När jag väl kom på bussen och satte mig mer kändes det som mitt hjärta fick fnatt. Det pumpade på, men mellan varannan/var tredje slag kändes det som ett extraslag kom in, som en liten läckning mellan slagen. Annars brukar det bara komma Max 3-4 extraslag innan det känns okej igen, men nu tog det några minuter innan det kändes okej, vilket gjorde mig jätterädd.

Hur många gånger jag än får höra att extraslag är normalt, att

Mina EKG är normala så kan jag inte kväva min rädsla. För tänkt om jag verkligen har någon fel, och jag lägger mig och sover någon kväll och aldrig vaknar upp igen? Den känslan är det värsta av allt, och det är det ända jag kan tänka på när jag får mina extraslag.

Så snälla, är det någon som vet vad jag kan göra, tvinga mig till ett test eller liknande, som kan hjälpa mot min rädsla? Jag tycker det är jättejobbigt att vara 20 år och vara rädd för att dö. Jag tror jag måste få något riktigt kvitto på att det verkligen inte är något fel på mig, för som det känns nu, så det känns varje gång (vilket nästan är dagligen) jag får mina hjärtrubbningar så känns det verkligen som jag har något fel men att ingen vill ta mig seriöst, och att det förr eller senare kan bli mitt öde :/