Jag har väldigt svårt för att prata om det här, dels för att det känns tungt och jobbigt, dels för att det inte känns som det "viktiga" då allt sen gick bra...

Men jag måste skriva nu.

När mitt snitt lades med dottern, så gick något fel med bedövningen.
Detta resulterade i att jag inte kunde andas under snittet utan de fick ge assisterad andning. Bedövningen slog ut hela mig så jag kunde inte prata eller röra huvudet.
Det jag minns tydligast är att någon skriker "hon syresätter sig inte", efter ett antal minuters panik från min sida, att någon sen sätter något över munnen som gör att det känns "okej" att kippa efter luft. Antagligen för att jag då började syresättas:)
Sen ligger jag där och någon säger "andas in" och så gör jag det och därefter fyller de ut lungorna, så det blev en sorts sammarbets andning.
Nästa sak är narkosläkaren som tittar i panik på mig och sen frågar någon "ska vi söva henne", på något sätt uppfattar läkaren paniken i mina ögon och avstyr sitt förslag.
Jag "trodde" ordagant i mitt förvirrade tillstånd att sövningen i sig innebar "ska vi avliva henne".

Nu när det inte är tal om något annat än snitt så har jag fått "färska" upplevelser i minnet av den här stunden. Det tog sammanlagt två timmar innan jag kunde kontrollera eller känna min kropp igen. Men därefter fick jag min dotter och när läkaren sen sökte upp mig skärrad och bad om ursäkt gick jag på mina små rosa tussemoln och var så himla lycklig över att allt hade gått bra, så det satte inga spår "på det viset", jag vet ju att det gick bra, så jag är mest rädd för att behöva känna det obehaget igen.

Nu till själva saken, jag har ju nämnt denna rädsla för min bm(den dåliga) och hon har bara sagt att det kan kännas tufft att andas, och inte ens öppnat min journal(det förstår jag ju nu när jag pratat med narkos läkaren idag), och nu när jag bytta BM och datum blev bestämt, så nämnde jag det för henne, så hon och läkaren skickade en remiss till narkosläkaren.

Narkosläkaren ringde mig idag, och det är DÄRFÖR jag skriver det här, för det var ett av de sjukaste samtal jag varit med om. Jag har alltså blivit remitterad dit för att jag är tok rädd för att detta ska hända igen, och upp ringer en kvinna ÖVERLYCKLIG!
Det hade tydligen inte hänt att de var tvugna att ge andningshjälp vid vaket snitt innan i lund och hon hade varit helt ny när det hände och därför inte haft tillgång till alla journaler, så hon tyckte det var jätte roligt nu för "hon mindes ju det här så väl", att hon fick tillgång till allt som hade hänt. Där satt jag mer eller mindre i chock tillstånd och sa "jaha, okej, jaha, okej" medans hon pratade på.
Till saken hör ju att hon faktiskt hade kommit på lite olika sätt att ändra på doser etc för att försöka förhindra att det händer denna gången också. :)
Men snacka om att jag kände mig som ett studieexempel!
Hon garanterade också att de skulle ha en beredskap OM det hände igen, och att jag kunde kanske även om detta nu justerades uppleva ett tryck över bröstet(tydligen rätt vanligt, och antagligen det min första BM trodde hände), men att hon trodde inte det skulle slå ut hela kroppen igen!

Skulle få komma in och prata med ytterligare en narkos läkare om några dagar när jag tänk igenom allt i lugn och ro, så det känns ju skönt.
Men det känns väldigt märkligt att min största skräckupplevelse är en jätte positiv upplevelse för någon annan!

Det som får mig allra mest att önska att detta inte händer igen är att jag vid första blicken av min dotter först tänkte "hon liknar Ior", hon hade stora bulsiga kinder och jag såg henne upp och ner så det såg ut som om de hängde, och den tanken är okej och rolig idag, men nästa tanke var "nä det här är inte rättvist, jag tänker fan inte ha gjort det här och sen dö, det är fan inte värt det" - mer eller mindre... Tog lång tid för mig att acceptera att jag "kände" den känslan och inte enbart lycka när jag såg henne(vilket kompenserades av att jag inte kunde tänka på annat än hur det var med henne så fort jag kunde sköta min andning själv), och jag vill så gärna slippa den igen, jag vill bara få ligga där och känna den direkta lyckan och kärleken för mitt barn :)

Borde kanske skrivit en bok istället för att beklaga mig här med tanke på hur långt det blev.

Sinnika, Vilda Tigern:
Jag tror egentligen inte heller hon menade illa, men jag förväntade mig en lugnande stämma som skulle prata mig ur min oro, inte en "jätte jippi wow" röst som lät överlycklig över det som hände.
Sen förstår jag ju att hon tycker det kan vara intressant att få vara med den här gången, om hon nu var ny då och "det var en sån grej".
Eftersom hon faktiskt hade sett efter vad de kunde ändra på så visade det ju att hon bryr sig om att det inte ska bli så igen, så det känns ju ändå tryggt! Mest bara så chockande! :)

Vilda tigern:
Jo det där med tryck mot urin blåsan har jag också känt, hela tiden mer eller mindre, och sen ibland nästan som ett tryck baktill! Nu har min lilla vänt sig så nu är det mest sprattel med tårna där nere!

Sinnika:
Vad skönt att de ändå har satt ett "tidsstopp", kan vara tungt att ligga och kämpa och kämpa när man inte vet någon ände på det!
Visst är kejsarsnitt en förlossning! Ut ska ju barnet och tack och lov för att det på vår tid finns kejsarsnitt som kan hjälpa en från "onödigt" lidande!
Går det inte så går det inte!

Sinnika:
Jag väntar spänt på nyheter!!! :)

Dragoness:
Usch det låter inte som en rolig början, hoppas på en bättre fortsättning och ett perfekt slut på graviditeten :)

Oh vad härligt för dig! Man behöver verkligen sin livsharmoni, särskillt när man har en liten till som kräver!
Det är otroligt skönt att få gå hemma och ta hand om sig själv, sin bebis i magen, och sin lilla och ändå känna att livet funkar!

Grattis och välkommen :)
Kan lugna dig med att det när bebisen ligger på under +32% så är det sällan de gör någonting! Det räknas som normalt även bland "icke diabetiker".
Själv låg jag på +43% i vecka 33, så nu blir det snitt för min del i vecka 37. De tror inte bebisen "kan" födas naturligt, då hon är VÄLDIGT mycket för stor. Dvs, bebis låg i vecka 33 på beräknad vikt 3700, vilket är 300 gram mer än min stora flicka vägde när hon föddes en dag tidigt :)
Ju högre % stort de räknar din bebis ju högre skillnad kan det vara, dvs, när din bebis beräknas vara runt 32% för stor så slår vikten på 800 gram, dvs, om ditt barn beräknas till 4200, så föds det mellan 3400 g-5000 g.
"lyxen" med att vara diabetiker är ju att man får gå på så många kollar. Läkare har hela tiden möjlighet att följa din graviditet och de väger ju alla alternativ mot varandra, och har "gott om tid" att göra detta.
Skulle du vara en "vanlig" gravid, så skulle du kanske komma in en vecka efter BF och få konstaterat en STOR STOR bebis, medans de nu har möjlighet att avbryta tidigare om den ser ut att växa för fort:)

En annan sak som kan hjälpa är just det att läkare generellt säger att det är "lättare" att föda en stor klump på 4000 gram än en liten klump på 3000, då "förlossningskanalen" kan greppa en 4000 kg klump lättare och skjutsa fram den :)

Jag har också en kanon HBa1c, har nästan brutit ihop hos läkaren när % ökat och ökat fastän jag legat bra, men de sa de, att vissa kvinnor gör allt men inget hjälper och andra gör inget och slipper problem!

Grattis Sinnika!
Så intressant att läsa om din "kämpiga" förlossning, och roligt att få höra om det perfekta slutet på den!
Vad ser lillflickan ut att heta då?

Själv har man legat inne på förlossningen i helgen, men ingen bebis :( Hade ju hoppats på att hon skulle ploppa ut av sig själv. Träffade en systers vänninas mamma där inne, var nog tur, rådgjorde lite med henne om huruvida jag skulle be om en hinnsvepning nu innan snittet och hon sa "jag är ju barnmorska så jag tycker ju man ska föda själv, men snälla låt dig inte luras till det"(med tanke på barnets storlek)....
Så nu ser jag fram emot snitt! Har faktiskt enbart tänkt på "ohhh ja kommer aldrig få föda", har inte ens tänkt tanken "den här bebisen kommer INTE bli rolig att föda"... Så nu känns ALLT bra! :)

10 DAGAR KVAR!

Jag har också fått sänka!
Pratade med min läkare om det, och han sa det att på slutet så har det visat sig att vissa kvinnor faktiskt tenderar att behöva minska snarare än höja.
Har fått höja höja höja i pilar uppåt, men nu fått ta bort mitt långtidsverkande både dag och nattetid helt, vaknar ÄNDÅ med 3,8 i socker på morgonen oavsett om jag äter ett knäcke precis innan sänggåendet för att höja utgångspunkten lite!
Han sa också att det kan bero på att man har sammandragningar som snor socker från en :)

Oh gud så chockande och roligt på samma gång!
Skulle vilja ge den förra mätaren en ordentlig spark i rumpan! Här ska för tusan inte slarvas!
Men så härligt att du får henne/honom nu, så pass på o mys och gosa!
Vad är det för bf du har egentligen?
Lycka till ggr 1000 imorgon!