Det känns tungt att se min höggravid arbetskollega

Va tråkigt att höra... Förstår du är knäckt.
Mina kompisar gjorde samma sak, oxå i vecka 20. hon var hemma från jobbet i 3 veckor och hade jobbarkompisar som var gravida samtidigt. Vet att hon kände samma som du och det tog ett tag innan hon pratade om det. Sen började de så smått men det var fortfarande svårt för henne att se dem gå igenom sina graviditeter. Vet att hon fick bra kuratorhjälp via sjukhuset för varkens hon eller sambon ville prata med oss vänner. Vart för känsligt liksom.
Nu ska de ha barn vilken dag som helst och allt verkar bra med denna bebis.
Hoppas du känner dig bättre snart. Mitt inlägg kanske inte hjälpte dig så mycket som jag hoppades men... Lider verkligen med dig..
Stor kram!

Jag förstå att det måste vara tungt för dig. Själv tvingades jag avbryta min graviditet i vecka 23+ 0 för snart 3 veckor sedan. Jag har en god vän som har bf nu i slutet av januari, men efter att jag gick igenom min MA beslöt jag att bryta kontakten med henne eftersom jag bara inte kan hantera att se eller diskutera gravditet och bebisar just nu. Där har du det jobbigare än mig då det är din kollega, min vän bor ändå på annan ort.
Jag har också slutat gå på promenader med en granne som har en 5 månaders bebis. Förut gick vi på promenader ett par gånger i veckan, nu undviker jag det helt för jag orkar inte. Jag helt enkelt försöker undvika alla gravida och alla med spädbarn eftersom jag blir för avundsjuk och det skär i mitt hjärta för mycket då jag blir att tänka på vad jag gick miste om. Det här var min första "ordentliga" graviditet.

Massor stora kramar! Hoppas det lättar snart!

Hej!

Det där känner jag igen, och det är ingen lätt situation man är i.

Min först födda dotter dog i v.31+4 i mars fast för 2år sedan.

Det var flera vänner till mig som var gravida samtidigt -ungefär samma datum som jag hade bf- samt en som stog mig väldigt nära -min lossas mamma väntade min lillebror. Det var bara 10dagar mellan Bf dagarna.

Men som sagt så dog min dotter 8veckor innan BF och jag verkligen avskydde att se andra gravida. mest jobbigt att se mina nära och kära. Det gjorde så ont. Fruktandsvärt ont. Jag grät massor. Kunde inte titta, ville inte veta av någonting.

Men i den situationen är det nog bäst att faktist säga som det är till den personen, för som jag själv tycker. blir det lättare att säga som det är för lätta sitt hjärta och sen säga hur man vill ha det framöver.

Min väns nyfödda baby kunde jag inte se fören han var ungefär 6månader, då tog jag modet att träffa henne. Men hon visste att jag inte var redo. Jag ville inte höra heller hur det var,vad de gjorde.något. Om jag själv inte frågade.

Min lossas däremot så vågade jag aldrig säga något, vilket jag ångrar idag för det skulle ha blivit så mycket bätter om jag skulle ha sagt hur jag mådde... men varje gång jag såg min lillebror och när han börja växa gjorde det så ont. Jag hade en klump i halsen varje gång..speciellt när de bad mig passa honom någon sek när det skulle göras något snabbt. När han ca 6månader  började jag våga titta lite mer -på riktigt- på honom och gav mig själv mål att denna vecka ska jag våga ge han en leksak, nästa hålla hand, nästa gå förbi och titta, och sist- att hålla i honom.  Det tog tid men det fick det göra för min egen berabetnings skull!

Nu paddlar jag allt för mycket här, men vad jag vill säga är att jag tycker du borde säga till din vän hur du känner. För det är bättre att säga än hålla det inom sig och det ligger och trycker. 
Massa kramar!

ps: även om jag vet att det absolut inte är lätt!!!

*arbetskollega

fick avbryta min graviditet i v. 22 pga min dotter hade vätska i huvudet som hade trängt undan hjärncellerna (väntar på svar på vad det kunde bero på). Min bror ska bli pappa igen, de var beräknade ca 5 dgr efter oss. Har jättesvårt för att träffa dem, det jobbigaste är inte att prata med min bror utan min svägerska och jag vill inte att hon ska känna sig obekväm men jag har svårt att prata med henne. jag hoppas innerligt att jag hinner bli gravid igen innan deras barn föds för då kanske det inte känns lika jobbigt att träffa dem. Jag bävar för att möta deras nyfödda barn men jag kan ju inte unvika dem heller, det är ju min bror......Det är så jobbigt.

Jag har tack och lov inte varit i samma situation, beklagar verkligen den avbrytna graviditeten. Men om jag vore som du skulle jag ändå försöka samla kraft och prata med din kollega och förklara hur allt känns för dig (om du orkar är det bättre att få höra det från dig istället från chefen och även ge henne möjligheten att ställa några frågor tillbaka). För det känns konstigt när man har varit nära någon och den helt plötsligt undviker en. Jag tror att hon skulle ha stor förståelse för dina känslor, men det är även bra att få lite tips om hur man själv ska förhålla sig för att göra det så bra som möjligt för dig i denna märkliga situation.

Styrkekramar till dig!

Tack alla för ert stöd. Jag har funderat på mit dilemma hela veckan. Jag har inte den kraft som kräva för att prata med henne. Jag tror jag skulle börja gråta och samtalet skulle stanna där med mig. Samtidigt vill jag inte stressa upp henne inför hennes sista veckor innan förlossningen. Hon går på föräldraledigheten på fredag och jag har bestämt mig för att skicka ett fint kort till henne och hennes kommande barn. Det är vad jag orkar med just nu.

Kram

Förlorade min son för ca ett och ett halvt år sedan... Jag tycker fortfarande att det är rysligt jobbigt med alla gravidmagar, när det sen visade sig att min klasskompis var gravid höll jag på att gå i bitar... Jag vet ju att de försökt under en längre tid och hon har haft missfall så givetvis var jag glad för hennes skull... Men det har varit jäkligt tufft för mig att se magen växa så... nu är hon höggravid och kommer snart att föda... Det är en så kluven känsla... Jag är ledsen för det jag inte fick vara med om och samtidigt rädd för att det ska hända henne och bebben något...
Men när bebben är född och allt har gått bra, då ställs man inför nästa dilemma... Möta bebisen eller inte... Jag har inte träffat någon så liten sen Alexander försvann från mig...Funderar på att inte träffa den förän den är äldre... Orkar inte...

Ja mitt svar till dig... Ja jag vet inte egentligen... Om du orkar prata med henne så gör det. Ett kort är ju fint av dig att skicka.
Det kommer nog att kännas jobbigt ett br tag framöver... Jag har bitit ihop och åkt hem och sörjt... Nu har min vän vetat vad som hänt mig och pratar inte så mkt om den kommande... Jag har dock inte sagt till henne att jag inte orkar se bebisen... Det värsta är att hon säkert kommer att komma till skolan med den...

Kramar till dig och alla andra änglaföräldrar som måste utstå sådana jobbiga situationer!!

jag vet att det är jätte jobbigt min granne fick en lite nu jag fick höra att hon hade fått fick jag hjärtrusning.
så jobbigt är det, jag skulle ha också fått nu men vårt barn dog  i v.27 så jätte jobbigt att se barnvagnar och nyfödda bebisar.