Hej och tack för din viktiga fråga.
Jag tror inte att du är ensam om att känna dig som om du sitter ensam i båten. Samtidigt som du längtar efter stöd och samhörighet. Man vet att de två första åren är en av de största utmaningarna för relationen och kanske speciellt med det första barnet. Från att ha all tid i världen till varandra till att det lilla barnet upptar allt. Kvinnan kan ha lite lättare (kan!) eftersom hon genom det kroppsliga hittar ett sätt att vara. Men för mannen däremot kan de två första åren kännas ensamma, isolerade och framför allt tar de ifrån honom det han mest vill ha – hans kvinna. Vissa män är mer redo för detta än andra. Men för de flesta kan det ta lite tid innan de förstår att det inte är så för evigt. När det lilla barnet blir två år börjar de förstå att det finns en liten person bakom det där lilla barnet. Ju mer av det som kan komma fram ju roligare blir det. Detta kan vara en viktig fas att han får det utrymmet att knyta an till det lite större barnet. Då kan lusten väckas till liv igen, och han har med sig kunskapen om att det faktiskt inte är så för evigt.
Så mitt råd till dig är att våga vänta lite. Se om det kan förändras när barnets personlighet kommer fram mer och mer. När de får mer utrymme att skapa en helt egen relation. När vardagen får lite utrymme och ni kan hitta tillbaka till varandra igen. Men sedan så klart om det inte förändras då kan det vara viktigt att få hjälp att prata om era olika behov. Men ta en sak i taget och ha tillit till att lämna utrymme för både dig, honom och ert nuvarande barn, att hitta tillbaka och vila ett tag.
Med värme!
Susanna
