30+ med upprepade ma/mf som kämpar med första barnet del 3

Nej men vilket jäkla skit rent ut sagt, Tant T. Jag känner verkligen med dig och hoppas att allt kommer att lösa sig så bra som det nu kan i den situation ni är i. Jag har varit lite frånvarande och inte hängt med men menar du att de såg en graviditet på VUL förra veckan men att den nu är borta, i så fall förstår jag inte hur det kan vara ett x, eller menar du att du fick plus på stickan förra veckan....skitsamma... du behöver inte förklara.

kram

Hej igen,

Tack för förklaringen TT, jag hoppas verkligen att det inte blir så illa, det behöver ju inte sluta med att du blir av med äggledaren. Det är ju i allafall positivt att de har koll på dig tidigt och att det trots allt inte är ett mf, även om det är en klen tröst.

NN, mina mf har varit väldigt lindriga och jag har inte haft särskilt ont och absolut inte så långt efteråt, du bör nog kolla upp det.
Vad skönt att ni stället er i adoptionskö. Det känns som om det skulle vara en lättnad men min man har just nu en riktig svacka när det gäller våra problem. Jag tror att det på någotvis kommit i kapp honom nu och när det gäller adoption så känner han att det på någotvis är ett erkännande av att vi har problem och att vi kanske aldrig kommer att få egna barn och jag tror inte riktigt att han vill acceptera att det är så. Jag tror dock att vi kommer att ställa oss i kö snart, för innan när vi pratat om det så har vi båda tyckte att det är ett alternativ och att vi inte har något emot att adoptera men jag tror att beslutet måste få ta ett tag även om jag mest av allt bara vill få det gjort så att vi åtminstone står i den där kön.

Det är skitjobbigt med vänner som blir gravida till höger och vänster. I går fick jag via FB reda på att några vänner som inte längre bor i samma stad är gravida och jag vet inte varför jag tog just det så hårt men jag bara grät. När jag tänker på det nu så blir jag fortfarande lessen.
Jag håller med dig Cali, att det är så jobbigt att kastas mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Jag känner mig så optimistiskt och stark ena dagen för att sen rasa ihop och känna total hopplöshet andra. Jag försöker att se frammåt och även fundera över vad som skulle hända om vi inte får några barn. Hur skulle våra liv se ut då och skulle vi klara av det?

Till er gravida på tråden kan jag även säga att jag tycker att det är lättare att läsa om era graviditeter när jag vet hur ni har kämpat och vad ni gått igenom fast jag kan inte förneka att det sticker till av avundsjuka ibland även om jag inte på någotvis missunnar er era graviditeter.

Jag hoppas att livet snart ser lite ljusare ut för alla som har det jobbigt.

Jag tycker också att de gravida är välkomna så länge vi kan ha en öppen dialog och att det är ok att säga till om det blir för mkt. Jag vill följa med er och höra hur det går och tror att det blir jobbigare att behöva besöka gravidtråden.

NN, min man har varit min klippa och jag tror att han har hållt inne med mycket av sin sorg för att kunna vara där för mig men som jag sa så har han en jobbig period och det märks att han är ledsen. Jag vet att han pratar om det en del med sina bröder och sin syster men jag tror inte att det förstår och att han får det stöd som han behöver, ingen av dem har barn. Vi pratar ganska mycket vi två men det det är lite för nära på någotvis och ibland gör det bara ondare och vi försöker att fokusera vårt förhållande på mer positiva saker istället. Jag tror att vi båda är rädda att det ska sluta med att det är allt vårt förhållande handlar om. Det är inte lätt att veta hur man ska hantera allt detta.

På ett sätt vill jag bara tro att det kommer att gå bra så småningom, och att det bara är en fråga om tid och ibland känns det som om jag bara lurar mig själv och att jag borde inse att det inte kommer att hända...
 Fast jag antar att jag ska vänta och se om medicineringen har någon effekt innan jag ger upp, och jag misstänker att det inte kommer att vara slutet även om det gick åt skogen ingen....

TT, som de andra så håller jag tummarna!

Herregud Cali, vad tänker folk egentligen.  Jag har varit relativt förskonad om än det mannens familj ibland kommer med välmenande tips.
Hoppas att ägget och simmarna har möts och bestämt sig för att slå sig ihop.

NN, jorå det går upp och det går ner som vanligt. Tackar som frågar. ÄL-vecka nu, tror jag, i helgen med all sannorlikhet.

Jemema, en hobby låter som en bra ide. Nu på sommaren och hösten fördriver jag mycket tid i trädgården och det är en underbar distraktion men jag vet inte vad jag ska ta till när vintern kommer. Tycker det är svårt att  hitta en hobby som inte kräver fasta tider och som man kan ta till när man känner för det.

Lessen Cali, hoppas att du mår bättre snart igen och känner dig stark nog att börja om igen.

NN, tråkigt att höra att du fallit ner i ett hål men bra att du har tagit tag i det och kontaktat psykolog, det verkar vara ett steg i rätt riktining. För mig känns det starkt gjort. Jag skulle nog också varit lite orolig för att få en journal som deprimerad med tanke på vad jag läst på olika adoptionsförmedlingars sidor, men det känns inte som om det ska ligga en i fatet att man är klok nog att söka hjälp när man har det svårt. Bettans råd verkar vettigt och hon borde väl veta ;)

Jag har nog aldrig känt som du, jag har alltid velat börja försöka direkt och varit rädd att kroppen inte ska hänga med och inte starta upp med ÄL osv, jag känner mig superstressad över att vi skulle missa en chans till en graviditet. Jag vet inte om det alltid är den bästa strategin, jag är ibland rädd att jag inte tar mig tid att bearbeta allt och att det ska komma tillbaka och bita mig i rumpan.

Hur som helst så är ÄL här och vi kör för fullt.

WOW! Plötsligt händer det!
Super duper mega grattis. Vilken fantastisk känsla det måste vara

Jo, lite glad måste man få bli, oron till trots, annars blir det så lite glädje här i livet och utan plus så blir det verkligen inga bebisar.

Att man inte vågar vara glad är väl mycket för att man inte vill bli så lessen och besviken sen, men det blir jag ändå så jag försöker att glädjas vid varje plus så har jag iallafall fått vara glad och förhoppningsfull en stund.
Men Jemema, jag hoppas verkligen att det är en litet mirakel hela vägen.

Trött och aningen "hormonarg". Själv då?

spännande ninni! Du får berätta sen

Jo, BIM närmar sig men jag tror att progesteronet gör mig lite extra hormonell men jag känner mig snällare ikväll men väldigt trött.

Det låter som ni redan är vana vid bebisar  och att pussla med tiden