För oss som ska föda i vår/sommar och vill förbereda oss på en förlossning utan medicinsk smärtlindring

Jag har BF i maj och är också inställd på att föda utan medicinsk smärtlindring. Har också kikat på dyktekniken, kanske i kombination med profylax (eller:dykteknik med profylax som backup om det förstnämna inte funkar)? Har flera vänner som har gått profylaxkurs (Annas profylax) och är jättenöjda med det även om de har tagit medicinsk smärtlindring (flera av dem har fått snittas).

Dyktekniken känns på ett sätt bättre/mer naturlig. Men ... Det som känns tryggt med Profylax är att det finns tydliga övningar att göra innan och kursen gör det tydligt även för partnern vilken hans roll är. Dyktekniken känns flummigare "nädå, det finns ingen kurs, bara slappna av". Det låter ju fint, men kanske kan det vara skönt att ha fått prova innan på ett tydligt sätt (att börja träna på förvärkarna känns lite sent, skulle gärna gå kurs nu) för att undvika att stressa upp sig? Eller än mer att inte pappan ska bli uppstressad, min sambo höll på att trilla baklänges när jag sa att jag inte vill ha medicinsk smärtlindring. Han går inte så bra ihop med sjukhus så jag är rädd att hans oro kan stressa upp mig. Om vi båda har förberett oss tillsammans tror jag att det skulle kännas tryggare för oss båda.

Jag har i alla fall lånat "Föda utan rädsla", får se hur jag känner efter att ha läst den.

Vad härligt att få ta del av dina två helt olika förlossningserfarenheter majoba!

Jag kan känna att jag drar mig lite för att berätta för folk att jag planerar att föda utan medicinsk smärtlindring. Det är som att man måste försvara sig med att man fattar att det gör ont  (duh?!). I den mån jag alls har sagt det så har jag därför fyllt på med "men jag får se där och då, det kan ju hända att jag vill ha allt de kan ge mig". Det vill jag inte alls (ja, det KAN bli så, men jag tror/hoppas inte det), jag vill få hjälp att hantera smärtan inte bli av med den.

Mmm, det verkar ligga så mycket prestige i att föda på "rätt" sätt. Jag lägger inte alls någon värdering i fall folk vill föda vaginalt/med kejsarsnitt/med eller utan medicinsk smärtlindring. Men JAG vill föda utan. Skälet är just att jag är rädd att påverka värkarbetet negativt.

Jag är så oerhört mycket mer rädd för att någonting ska hända barnet än för själva förlossningssmärtan.

Jag glömde kommentera ditt inlägg, Blå82. Jag har läst lite i den här tråden: www.familjeliv.se/Forum-2-13/m48020404.html och här tycks flera dra paralellen till mindfulness, det verkar vara ungefär samma sak.

Nu har jag plöjt igenom nästan hela "Föda utan rädsla" av Susanna Heli. Kan verkligen rekommendera den! Den innehåller många konkreta exempel på tekniker man kan ta till vid olika situationer under förlossningen. Känns som en konkretisering av vad dyktekniken går ut på. Nu har jag lånat den på biblioteket, men jag ska nog köpa den så att både min sambo och jag kan läsa den (i mitt fall igen) innan förlossningen.

Kan även rekommendera "Att föda" av Gudrun Abascal, den tar också upp smärtlindring/smärthantering, men framför allt beskriver den förlossningsförloppet på ett väldigt tydligt sätt. Jag tror att det är bra att veta vad som kommer att hända (med reservation för att varje förlossning är unik såklart) så att man känner sig trygg och inte överraskas t.ex. av att värkarna känns olika i olika faser. Dessutom, en sak som jag faktiskt inte tänkt på är att värkarna när förlossningen har kommit igång ordentligt "bara" varar 60–90 sekunder (de är oftast kortare precis i början av värkarbetet) och att man sedan är i princip smärtfri fram till nästa värk. Det gör också att jag känner mig tryggare. Det är ju lättare att klara EN värk (i taget) än att tänka att man ska klara ett dygn med värk.

Upptäckte just att en annan bok jag lånade, Att möta förlossningssmärtan av Gudrun Abascal, innehåller en cd med avslppningsövningar som hon rekommenderar att man använder dagligen under ca 5 veckor innan BF. Ska bli kul att prova!

Jag har börjat fylla i förlossningsbrev (BB Stockholm har en färdig mall med frågor. Jag kommer nog att skriva lite vid sidan av också ...). Har skrivit att jag inte vill ha medicinsk smärtlindring under förlossningen, men att jag VILL ha det om jag behöver sys efteråt. Jag har hört att det är bättre att spricka än att klippas eftersom det oftast läker bättre då, bristningarna hamnar s.a.s. "på rätt ställe".
En sak som känns skönt med att föda på BB Stockholm är att de visserligen kan erbjuda allt i smärtlindringsväg till dem som vill ha det, men att de också är väldigt vana vid att jobba med icke-medicinsk smärtlidring. Cayenne Ekjordh, barnmorskan som "uppfann" dyktekniken jobbar t.ex. där, likaså Gudrun Abascal.

Vad bra med fler tips, tack för det!

Ang. att stanna hemma för länge är det nog bra att verkligen klocka värkarna då och då när de börjar verka regelbundna. Det är ju inte alla som får helvetiskt ont, så man ska nog inte vänta på det.
Förressten, det här med när man ska åka in måste ju också bero på hur lång tid det tar att åka?! På BB Stockholms hemsida står det "En vanlig rekommendation när det gäller det första barnet är att stanna hemma tills värkarna varar i sextio sekunder och kommer 3-4 gånger inom 10 minuter. För omföderskor gäller 2 gånger inom 10 minuter."
Det är nog skönt att stanna hemma rätt länge, men å andra sidan också skönt att inte komma in till kliniken i sista stund utan hinna "bo in sig" lite där också. Beroende på trafik etc. kommer det att ta sisådär 40–60 minuter för oss att köra till förlossningen. Så här första gången går det ju sällan så snabbt, men som Mamma till F påpekar kan det ju göra det. Hur resonerar ni andra? Någon som har frågat sin BM?

Tack för berättelse (inte alls för lång!) och tack för länk!

-> fusion lunatique magique, du kanske kan lägga till förkortningen i trådstarten så att de som eventuellt kommer in och inte läser Kaffemosters förslag fattar att vi pratar om medicinsk smärtlindring och inte sjukdomen? Kanske även lägga till IMS=icke medicinsk smärtlindring?

->Mountains Jag tänker så här: Det är min plan att vara helt utan MS. Jag tror och hoppas att jag kommer att klara av det. Men OM jag skulle känna att jag faktiskt inte pallar, eller för den delen om personalen på förlossningen av någon anledning skulle göra bedömningen att jag under något skede av förlossningen bör ta MS – ja, då har förhoppningsvis min mentala inställning, avslappning, andning och annan IMS hjälpt mig att klara av allt bättre fram till dess att jag tog MS. Och kanske har jag (och därmed barnet) förkortat tiden med MS?

->cha90 Välkommen till tråden! Jag känner igen det du säger om att vissa reagerar negativt när man säger att man vill föda utan MS. Andra säger ingenting, men man kan riktigt se hur de tänker "ja, ja, vänta och se" Jag försöker skaka av mig allt sådant. Jag har full respekt för att vissa vill ta all smärtlindring de kan få, förstår också att många har haft svårt att hantera smärtan under sin förlossning. Men jag tänker inte låta mig skrämmas av andras negativa upplevelser. Jag har haft en hel del väldigt starka smärtupplevelser, där det dessutom inte har funnits någonting positvt (ett  kommande barn) att fokusera på och där smärtan verkligen har signalerat en skada på kroppen, inte ett ofarligt positivt förlopp. Jag vet att min mentala inställning har påverkat smärtupplevelserna. "Rätt" inställning och att inte vara rädd kan inte ta bort all smärta men det kan reducera den enormt. På ett sätt känns mina tidigare smärtupplevelser som en trygghet. Jag vet visserligen hur förj-gt det kan vara, och kanske kan förlossningssmärtan t.o.m. vara ännu värre? Men jag vet att jag har klarat mig igenom svår smärta förut, den här gången kommer smärtan dessutom att leda till något positivt.

Förresten, ang. skälen till att välja bort MS:
Det handlar framför allt om att jag inte vill riskera att påverka bebisen eller värkarbetet. För många i bekantskapskretsen har fått störda förlossningsförlopp, som i ett par fall höll på att sluta illa, efter att de tagit EDA. Jag tror inte heller att det är smärtlindringen som skulle avgöra huruvida jag skulle uppleva min förlossning som positiv eller ej. Har blivit än mer övertygad om det efter att ha läst på om MS/IMS.

Jag skriver visst flera uppsatser här, ni får ursäkta

Ja, nog är det så, man får inte ha en föreställning om hur man vill föda (såvida man inte säger att man ska ta EDA) om man inte har fött barn. Jag brukar säga att jag vill föda utan MS men att jag kanske kommer att vilja ha det när förlossningen väl drar igång – dels för att det faktiskt kan vara så, men framför allt för att folk vill höra det *suck*