Min storasyster kritiserar mitt barn :-(

Det låter som din syster är avundsjuk helt enkelt...  tragiskt att man måste andra må dåligt för att man själv mår dåligt....

Hon är förmodligen rätt avundsjuk. Men det låter skumt med en 36-åring som beter sig som en tonåring som tror att hon vet bäst. Man HAR jättemycket förutfattade meningar om hur andra ska uppfostra sina barn, framförallt innan man själv har några, men det hör till allmänt folkvett och hyfs att man håller inne med sina kommentarer om man inte blir tillfrågad.

Fråga henne om det är nåt hon mår dåligt över. Hon verkar ju sjukt osäker.
Oftast ligger det något bakom sånt betéende.
Och sätt ner foten, oavsett varför hon behandlar dig så så är det inte acceptabelt beteende.

Tack för svaren, men varför skulle hon vara avundsjuk på mig för? Jag är bara en sliten morsa. Hon har eleganta kläder, fixar naglarna och går på spa. Jag minns inte ens sista gången jag var hos frisören, jag klipper mitt hår själv!! Hon har precis det liv som hon alltid önskat sig med elegans och lyx, och jag har det liv jag alltid velat ha med man & barn i förorten. Jag vet inte hur jag ska prata med min syster för att göra situationen "dräglig" för mig själv. Jag vill inte att min dotter ska vara utan moster men samtidigt så är hon snart stor nog att förstå alla pikar och kommentarer, detta kommer såklart att påverka hur hon ser på sig själv & på mig...

Väger man 50 kilo och bantar, så mår man inte bra.. Hon är nog rätt missnöjd med sig själv och tar ut det på dig. Och jag tror som övriga att hon är avundsjuk på dig och ditt liv.

Tycker att du ska be henne sluta kommentera dina val.

Hej Ts! Jag tror inte att hon är avundsjuk. Vet gör jag ju inte, men jag tror inte att det är så. Jag tror att hon skaffar sig poäng genom att trycka ner dig. Hon mår bättre av att utöva makt och känna sig lyckad i jämförelse med dig. Du måste signalera starkare att du är jävligt stolt över dig och ditt liv! Jag vet inte vilken relation ni har haft i yngre åldrar, kanske har hon alltid utövat en viss makt som storasyster och är van att bossa över dig. Markera att det inte är okej! Möt henne utan barn och ta tillfället i akt att morra tillbaka, ordentligt. Kom ihåg att du inte är en misslyckad person även om hon antyder såna saker! Du är en mamma och har ett helt hus! Vill du byta med henne? Vad är det som är så fint med lägenhet? Hon kan ju inte ha så mycket att älska som du, (om man räknar bort vaktmästaren då ).

Nej, sträck på dig TS och ta lite mer mark och makt över ditt liv! Sluta rygga undan nu!

Tja, nu känner jag ju inte din syster, men när man är 36 och varken har barn eller har funnit den stora kärleken så är det lätt att känna sig misslyckad, oavsett hur finpolerad man är på ytan. Utifrån din beskrivning av henne (rackar ner på det du gör, framhäver sig själv och idylliserar de livsval hon har gjort) så låter hon väldigt osäker på sig själv, och kanske också rätt olycklig. Är man nöjd med sin tillvaro har man inte samma behov av att hävda sig.

Helt bombsäker på att din syster är en kvinna med fruktansvärt dåligt självförtroende och självkänsla. Om man klankar på alla andra så framstår man ju själv som väldigt bra och det räddar väl hennes inre känslor för stunden. Måste vara asjobbigt för henne att hela tiden klaga och klanka på andra, tänk att inte få vara positiv och ge glad energi coh leva livet.

Säkerligen bottnar det en stor smula avundsjuka mot dig. Du skriver att hon är 36 år, bor i hyreslägenhet och har inga barn. Medan du LILLAsyrran har familj och bor i villa. Och att hon vill få dig att framstå som misslyckad inför föräldrarna är självklart för att göra sig själv bättre. Hon har väl svårt att hitta +:en för sig själv gentemot dig så då är det lättare att hitta något att klanka på hos dig.

Hur brukar du bemöta henne i dessa situationer? Ex med potatisen - för det är nog inte många som tycker ditt matval är särskilt konstigt - när hon frågar tänker du verkligen äta det där? Om du svarar JA, det tänker jag faktiskt. Och jag ska njuta riktigt mycket av dem! Och brödet - ja, giftigt är det mycket annat som är. Punkt slut.

Du får nog tänka henne som ett litet trotsigt barn. Och absolut INTE ta åt dig av några av hennes dumma kommentarer. Angående barnet tex, äh, ja, napp till en 1-åring tycker nog 99% av alla mammor är ok, och ja, försöka få barnet att sova så man kan gå på stan. Och nej, de flesta 2-åringar är INTE blöjfria. Däremot börjar man då med pottan.

Hade det varit min syrra (har bara en bror men vi brukar vara raka och ärliga mot varann) så hade jag satt ner foten. Vid något lämpligt tillfälle när hon drar igång sin kommentar och förstå-sig-påande. Då hade jag lugnt och sansat frågat varför hon måste hålla på sig. Om hon inte tycker om dig? Tycker hon verkligen att du gör så mycket fel? För jag tar faktiskt åt mig. Du är min storasyster och familj men jag blir ledsen, det ger mig negativa tankar och känns som ett hinder för en mysig gemenskap. Jag tar gärna emot tips och tankar men på ett sätt som int eär så anklagande.
Om du säger detta till henne rakt upp och ner så får du se vad hon gör...

Majjlo- du har en poäng i att hon säkert känner sig mer lyckad när hon "jämför sig" mot mig. Hon lever ju det liv hon vill och hon har faktiskt en man, som är advokat, och detta pratar hon gärna om. Hon har också en examen i juridik medan jag jobbar inom vården, inte speciellt "fint". Men jag är nöjd och skulle ALDRIG i livet vilja byta med henne, eller någon annan heller för den delen. Mitt liv är inte perfekt och min man är en elektriker med ölmage och rumpskreva men vafan jag älskar mitt liv! Och jag är övertygad om att min syster älskar sitt. Men jag känner mig ändå så misslyckad för jag ser mig själv genom hennes ögon- en överviktig småbarnsmamma med lite slitna kläder och håret i tofs.

Anonym (Osäker syrra): När hon kommenterade potatisen, hon sa "tänker du äta DET" eller liknande, så svarade jag bara att jag hade ju beställt det. Man brukar ju inte så ofta beställa mat man ej ämnar att äta upp.

Men ni har rätt i att jag behöver prata med henne om detta, men HUR. Jag tror inte att det kommer ändra hennes attityd mot mig. Kanske ska jag istället bara försöka att tydligt visa hur nöjd jag faktiskt är med mitt liv. Jag bryr mig inte så mycket om att hon pikar mitt hus, min man (som jag faktiskt aktivt valt ut som viktiga delar av mitt liv) det som sårar mig är att hon menar att min unge är onormal på något vis.

Aaaah så skönt det är att få skriva detta, helt anonymt dessutom. Jag vill inte berätta om detta för mina vänner eller släktingar.

TACK alla ni underbara människor som svarat, ni fattar inte hur mycket ni hjälpt mig. TACK TACK TACK!!!