Bra eller dåligt med adoption?

Min adoption har präglat hela mitt liv. Alla barn som är adopterade, är skadade barn. Det finns inget undantag. Skalan på skador kan variera och vad för liv barnet får sedan. Livet är inte bra för många människor.Men om man jämför "många människor" coh adoptivbarn..så får man:  Om man jämför ett biologoisk barn och ett adoptivbarn... Det biologiska barnet kommer ur mamman som ett tomt blad kan man säga. Helt vitt och slätt, redo att börja skrivas på.När ett adoptivbarn kommer till sin adoptivmamma så har dess blad redan vikts upp och ihop flera gånger, det är nött i hörnen, rispor, smuts och skrynkligt.. Vi är redan skadade från starten. Som ett livsmarton...Från starten, ( startlinjen), där dom flesta får börja springa livets lopp, då har vi redan hunnit springa flera kilometer...

Ni som anser att adoption är så dåligt, vad anser ni är ett bättre alternativ för barnet? Och då menar jag realistiskt alternativ som fungerar i den värld vi lever i.

bra skrivit.. :) Jag vill med leta upp mina föräldrar.. :)Har du träffat de många gånger.?

Jag vill med leta upp mina föräldrar... Berätta gärna mer om det, om du vill Spomenka. =)

Jag blir så ledsen och rädd när jag läser vad några adopterade skrivit.Sen blir jag arg på hur folk vill nästan tysta ner det negativa som kan uppstå runt en adoption. Varför inte försöka förstå hur dessa personer känner sig och ta det till sig?Jag har läst många inlägg från Spomenka och trots att jag vet att vi aldrig skulle utsätta vår dotter för samma sak,så tar jag verkligen till mig detta.Jag vill inte att min lilla sessa ska känna sig så här,någonsin!  Kan bara hålla med vad du skriver Cedrika!!

Håller med!!!! Jag vill också förtydliga att jag vet hur det är att vara JAG, hur det är att vara adopterad för MIG, jag vet hur det är att vara adoptivförälder åt min son men jag vet exakt hur han kommer att uppleva och känna inför sin adoption! Det jag kan ge honom är min förståelse för hur han KAN känna och uppleva det eftersom vi delar den erfarenheten men för det betyder det inte att han känner som jag gör! Man måste utgå ifrån att alla är olika!

Vad kul..vad hade du för känslor ditt tänkande på adoption?du får gärna skriva ett mail om det..:)

Men kultur är väl något man tillskansar sig, det är ju inte medfött?

Men handlar det om kultur eller är det en fråga om att se annorlunda ut gentemot dem runt omkring? Och vad är svensk? Jag blir heller aldrig 100% svensk, eller så kanske jag är det utan att veta om det om det? (Kan tillägga att jag helt och håller identifierade mig med den andra kulturen men när jag väl flyttat dit och bodde där...tja, då visade det sig inte funka och jag var en främling där.) Knepigt värre.

Okej, nu har jag bara skummat svaren sen jag skrev sist men FMGA när du skriver att "vi är, blir och förblir speglar av den kultur vi växer upp med" och när Vildrosen skriver "Jag tycker det kan vara en fördel att inte se ut som sina föräldrar om man är adopterad" så är det ju som icke adopterade ni uttrycker detta. Faktum är att många (men långt ifrån alla) adopterade tycker det har varit jobbigt att ha ett annat utseende än sina adoptivföräldrars och att många adopterade (men långt ifrån alla) visst tycker de mist sin ursprungskultur, språk, land och allt. Vad vi som föräldrar tycker är en helt annan diskussion. marcopolo, vi kan aldrig veta om dina (eller någon annans) barn fått det bättre med inhemska föräldrar. Men jag anser personligen det är lite arrogant att utgå från att de fått det sämre i sitt ursprungsland, att de inte blivit lika älskade. Sen säger jag inte att nationell adoption är problemfri men det är ju knappast internationell heller.

Det där med LKG är ju en ekonomisk fråga.......opereras barnet blir ju han/hon även socialt accepterad i Kina eftersom kirurgerna är så pass duktiga idag. Jag märker på en viss handling hur mkt V´s biomamma älskade henne, om hon haft pengar till adoption kanske hon inte behövt adoptera bort henne. Det är ju en extrem kärlekshandling att se till att hon får operation i ett land där antingen systemet betalat operationen eller föräldrarna själva gör det. Jag kan ju säga att de med invandrarfientliga åsikter inte är specielt glada över mig, hörde en tant i affären säga ngt i stil med "de tar hit sådana där barn med alla möjliga fel som vi ska betala för". Vad säger man? Jag stod helt frusen och tänkte att ag nog hörde fel Jag betalar också skatt eller vad säger man till en sådan idiot? Kanske hade själv flera barn som andra barnlösa människor betalat för. De tänker så enkelspårigt! OT igen.

Börjar det inte bli en del missförstånd i tråden nu?  Så här tänker jag när det gäller "hudfärgsfrågan" (som bara är en av flera aspekter när det gäller jämförelser mellan nationell och internationell adoption): 1. Hudfärgsskillnaden blir negativ för den adopterade för att han eller hon känner sig olik de andra i familjen, utanför, ensam, ingen att identifiera sig med, m m. Det KAN bero på att föräldrarna öppet eller dolt kommunicerar "du är annorlunda". Men, jag tror att det är mycket ovanligt. Det vanliga, och som jag oftast hört eller läst från adopterade är: 2. Hudfärgsskillnaden blir negativ för den adopterade för att ANDRA människor - utanför familjen -  hela tiden påtalar hur olik han eller hon är sina familjemedlemmar eller majoritetsbefolkningen. Det börjar tidigt och är allt från oskyldiga "är det där verkligen din riktiga mamma?" till öppet rasistiska "stick hem till Korea!" Ständiga påminnelser om att du hör inte riktigt hit.  När jag förstod hur det här upplevs av en del adopterade kunde jag först inte tro på dem. De överdriver, de har misstolkat situationen tänkte jag - som tycker mig ha ett ganska avslappnat förhållande till hudfärg och etnicitet. Sedan gick det upp för mig hur fördomar, vanföreställningar och intolerans fortfarande styr många männsiskor - ibland också mig. Hela det här "du hör inte hit"  "äter" på en del adopterade, andra går det kanske förbi. Tills de hamnar i en känslig period i livet, gör nya erfarenheter, reflektioner.  Så, ja hudfärgsfrågan kan vara ett mycket stort problem vid internationell adoption. Att jämställa det med problemet att - vid osynlig adoption - behöva förklara att man inte kan ärva sin adoptivmammas diabetes är lite.... Sist: jag är FÖR internationella adoptioner - och nationella adoptioner.

Spomenka, du har kanske skrivit om det tidigare men jag frågar ändå: Varför tror du att dina föräldrar var så noga med att poängtera att du inte såg ut som dem? På vilket sätt gjorde de det? Vad säger din pappa om det i dag? Många frågor, du väljer förstås om/hur mycket du vill svara.

Aha. De poängterade det faktum att du var adopterad? Vilket inte syntes. Det visar kanske på en av utmaningarna med osynlig adoption/nationell adoption som någon annan här var inne på. Att det kan bli svårt att veta när man ska berätta och inte. Att en del föräldrar smyger med det. Medan andra, som i ditt fall, berättar för ofta. Om jag förstått dig rätt. Å andra sidan skriver du att de ljugit om adoptionen för dig. Det får jag inte riktigt ihop. Ursäkta om jag är trög eller läst slarvigt.

Har hört om fall där tonåringar eller vuxna upptäckt att de är adopterade och hamnat i kris. Har själv adopterat ett spädbarn där det inte går att se på utsidan att hon är adopterad. Har placerat ett foto på biologiska mamman på byrån bland övriga familjebilderna. När dottern kommer till åldern där hon frågar om hur hon blev till finns detta kort att peka och och prata om. Om hon vet detta redan som liten kan hon fråga mer efterhand som hon växer och utvecklas. Tänker att vi tillsammans får lära oss vad det betyder att vara adoptivfamilj så länge vi lever.

Vilket jävla gnälleri, ni som är adopterade lider av väfärdssjuka (precis som många andra i det här landet)Bara i Sverige kan man sitta och må dåligt eftersom man har tid över och har det så bra att man inte behöver bekymra sig över hur man får mat på bordet eller tvingas jobba i någon sweatshop.Ni andra tycker jag inte ska adoptera eller skaffa barn alls, era neuroser kommer att överföras på den stackars ungen.Själv skiter jag i varför mina biologiska föräldrar lämnade bort mig för jag har ett liv att leva efter bästa förmåga. Det livet tänker jag inte slösa bort genom att sitta och grubbla eller hitta mina rötter (vad fan som nu menas med det).