Bra eller dåligt med adoption?

Allvarligt talat, jag blir alltid så illa berörd när sådana här trådar kommer upp. Inte för att vuxna (?) adopterade säger sitt men för att en del adoptivföräldrar och blivande adoptivföräldrar inte alls verkar förstå vikten av att lyssna på adopterade.

Som adoptivförälder kan man inte, om man inte själv är adopterad, veta hur det känns att vara adopterad. Man kan ha hur många adopterade barn och kompisar som helst och ha pratat med dem hur mycket som helst men vi kan inte veta. Lika lite som den som är adopterad kan veta hur det är att vara adoptivförälder.
De flesta av oss som skriver här har dessutom små barn och let's face it, även om allt verkar kanon nu kan vi inte veta hur våra barn kommer må i framtiden eller hur deras bakgrund kommer att påverka deras liv. Självklart gör vi alla vårt bästa för att de ska må bra men ändå, vi vet inte. Att din femåring är pigg och glad och inte tänker/pratar om sin adoption idag betyder ju inte att det alltid kommer vara så.

I den bästa av världar skulle adoption inte behöva finnas. Det tror jag vi alla kan enas om. Det vore fantastiskt om alla barn kunde stanna med sin biologiska familj men så ser inte verkligheten ut, inte heller här i Sverige. Det nästbästa vore om barn som av olika anledningar inte kan stanna med sin familj kunde få en ny familj i det land där de bor. Det händer mer och mer i många länder och det är fantastiskt! Men än så länge finns det barn vars alternativ till adoption är att tillbringa livet på ett barnhem och tråkigt nog är dessa barn många, många, många.

En del av dessa barn får nya föräldrar i andra länder och frågan TS ställer är om det är rätt eller inte. Jag tycker det. Hade jag och min man inte tyckt det, inte trott på fullt allvar att vi kan erbjuda barn ett bra liv, älska dem för vem de är, bejaka deras bakgrund och stötta dem när de har det svårt, så länge vi lever, hade vi inte adopterat. Och jag tror det är så alla adoptivföräldrar tänker. Tänker man "Nej, jag kan nog inte älska ett barn som inte är mitt biologiska barn" så adopterar man inte.
Nej, barnen får inte välja men barn kan inte välja, de har inte förmågan och det gäller många saker som är bra mycket mindre än adoption också. Eftersom adopterade inte väljer att bli adopterade ska de självklart inte heller någonsin behöva känna sig tacksamma för att de fått ny familj. Vår son är inte och ska inte känna tacksamhet men vi däremot, är ödmjukt och överlyckligt tacksamma över att ha fått chansen att bli hans mamma och pappa när nu hans familj i Kina inte kunde ta hand om honom!

Slutligen; många adopterade mår bra. Hade vi inte känt många vuxna adopterade som mår bra, som haft det bra och som tycker att adoption är något positivt hade vi aldrig vågat adoptera. Vi hade troligen aldrig tänkt tanken och det har varit intressant att prata med dem om vad de tror är anledningen till att allt fungerat bra för dem. Däremot tycker jag det är mycket mer viktigt att lyssna på de som INTE haft det bra. Ni har ju kunskap och erfarenhet som jag som adoptivmamma behöver lyssna till och reflektera över.

Om ett barn som mist sin biologiska familj blir adopterad nationellt förlorar de ju inte sitt språk, sin kultur och behöver inte leva med att se "annorlunda" ut. Om vår son blivit adopterad av ett kinesiskt par skulle han kanske bott på mindre yta och haft det sämre ställt materiellt sett men jag är övertygad om att han skulle kunna bli lika älskad av ett kinesiskt par som av oss. Han skulle fortsätta tala mandarin, han skulle fortsätta äta den mat han var van vid, växa upp i det land han föddes i och i den kultur hans bioföräldrar levde med.
Det anser jag skulle varit en fördel för honom och jag tror att många av de vuxna adopterade som idag känner ett utanförskap kanske hade känt sig mindre utanför om de blivit adopterade av inhemska föräldrar. Självklart skulle man fortfarande kunna ha känslan av att ha blivit övergiven av sina biologiska föräldrar men i sin ursprungskultur är man kanske ändå närmre dem på ett sätt?

Trots att jag är adoptivmamma anser jag att internationell adoption, för barnens skull, ska vara sista utvägen. Min son är född med LGK och kom till oss som treåring. Då var han delvis opererad, operationer finansierade av amerikanska välgörenhetesorganisationer, och du kan tro att jag tänkt många gånger på varför dessa organisationer inte i stället kan hjälpa till så barn blir opererade och kan stanna hos sina bioföräldrar! Inte för att jag inte vill ha min son, han är verkligen mitt allt men förstår du hur jag tänker? Det är ju helt tokigt att barnen ska behöva lämnas på barnhem för att få operationerna! Hjälpen ges för sent i ledet så att säga. Även om detta nu är lite OT så är det så fel på något sätt.

Men ja, jag anser att det vore bäst för barnen att bli adopterade nationellt och det anser ju även de flesta länder vi adopterar från. De barn man inte kan hitta föräldrar till inom landet blir tillgängliga för adoption och glädjande nog minskar det antalet barn i nästan alla länder.

Det är en jättesvår fråga detta och jag har redan svarat på vad jag tycker om TS fråga. Jag har också försökt förklara varför jag tror det är bättre för barn att adopteras inhemskt. Sedan kan man aldrig säga att det skulle vara bättre för dem att komma till vilket inhemskt par som helst jämfört med vilket svenskt par som helst. Vi vet alla att alla adoptioner inte slutar lyckligt, att det finns familjer även i Sverige som får godkänt trots att de inte borde fått det (det vittnar ju inte minst ett antal adopterade här på FL om, men det händer som bekant även i nutid). Men nej, ingenting är svart ett eller vitt.

marcopolo, jag tror du har missuppfattat mig. Vi har just firat kinesiskt nyår i vår familj och vi pratar ofta om Kina här hemma, jag tycker det är viktigt. Om dina barn tycker om hemspråksundervisningen är det ju också bra, min son vill inte prata kinesiska och han bestämmer självklart detta. Vill han en dag lära sig mandarin igen ska vi med glädje stötta honom. Jag är för att man bejakar barnens ursprung, definitivt men jag tror inte man kan jämföra det med hur det varit för barnet att bo kvar i sitt ursprungsland och få föräldrar där. Min åsikt helt enkelt, inte någon sanning eller så.

När det gäller att du tycker man ska bekämpa rasism innan man adopterar förstår jag inte riktigt. Du har adopterat, anser du då att det inte finns rasism i Sverige eller? För mig har det alltid varit självklart att motverka rasism, det är vad jag är uppfostrad till och har absolut inget med adoption att göra. Jag har aldrig tolererat smygrasism (eller öppen sådan), inte heller innan jag adopterade.

Avslutningsvis så tror jag min son skulle varit lika älskad hos vem han än växt upp, bioföräldrar, oss eller adoptivföräldrar i Kina eller något annat land, så fantastisk är han   Jag önskar och hoppas att hans bioföräldrar älskade/älskar honom lika mycket som vi gör.

Okej, nu har jag bara skummat svaren sen jag skrev sist men FMGA när du skriver att "vi är, blir och förblir speglar av den kultur vi växer upp med" och när Vildrosen skriver "Jag tycker det kan vara en fördel att inte se ut som sina föräldrar om man är adopterad" så är det ju som icke adopterade ni uttrycker detta. Faktum är att många (men långt ifrån alla) adopterade tycker det har varit jobbigt att ha ett annat utseende än sina adoptivföräldrars och att många adopterade (men långt ifrån alla) visst tycker de mist sin ursprungskultur, språk, land och allt. Vad vi som föräldrar tycker är en helt annan diskussion.

marcopolo, vi kan aldrig veta om dina (eller någon annans) barn fått det bättre med inhemska föräldrar. Men jag anser personligen det är lite arrogant att utgå från att de fått det sämre i sitt ursprungsland, att de inte blivit lika älskade.

Sen säger jag inte att nationell adoption är problemfri men det är ju knappast internationell heller.

Fast synen på flickor/pojkar är ju något som är påtvingat människorna i Kina pga politik. Det är inte ett personligt val. För många människor är det ett måste med en son för att överleva den dagen man inte orkar med sitt jordbruk. Det är inte  alltid så att människor inte vill ha flickor, de har i många fall inget val. Du hade dessutom kanske inte heller kunnat adoptera ditt barn med LKG om du skulle betala all sjukvård ur egen ficka, eller? Det hade i alla fall inte vi kunnat. Att människor i Kina måste betala sjukvård och bara får ha ett barn gör dem inte till sämre människor, inte i mina ögon i alla fall.

FMGA, jag vill ge mitt barn samma sak men det är fortfarande en helt annan sak än hur världen/Sverige ser ut. Jag tycker självklart inte att barn ska adopteras nationellt för att man inte ska blanda folk, bara att jag personligen tror att det i många lägen skulle vara bättre för barnen (en åsikt som adoptionsorganisationer både i andra länder och Sverige delar) och det är också för barnen jag tror att det i många fall skulle vara lättare med föräldrar (nya sådana) som ser ut som dem. Med det menar jag inte att de måste vara lika, jag är inte lik mina föräldrar på det sätt att det syns att just de är mina föräldrar men vi har ju samma hudfärg i alla fall. Detta grundar jag i vad vuxna (och barn) som är adopterade uttryckt.

Jag tycker inte på något vis att adoption är fel, jag har ju själv adopterat och är övertygad om att det är ett bra alternativ för mitt barn men jag förstår inte varför man inte kan tycka att adoption i hans födelseland vore bra eller till och med att den hjälporganisation i Kina som opererade hans LKG kunde gjort de utan att han hamnade på barnhem, så han kunde stannat hos sina biologiska föräldrar. Ja, jag tror det hade varit det bästa för honom. Nej, jag vet inte om de är goda människor, hur det har det materielt eller något men det var ju deras barn. Drömmen vore väl om alla föräldrar kunde behålla sitt barn?

Nu är det inte så (att alla kan behålla sitt barn) och jag är förevigt tacksam över att just vi fick bli vår pojkes mamma och pappa men jag förstår inte hur man inte kan se det hela stora, ur barn/vuxenadoptant-perspektiv. Inte ens när vuxna adopterade skriver om sina känslor. Det skrämmer mig.

marcopolo, tro mig, jag har läst historia men snälla du, massor av människor i Kina har en dotter, bara en och älskar henne över allt annat. Du kan inte rakt av säga att kineser inte gillar flickor eller barn med sn, det är helt enkelt inte sant! Vet du att det numera adopteras sn-barn nationellt i Kina? är du medveten om förändringarna i landet?

När det gäller hudfärgen (som bara är en del av mitt argument för nationella adoptioner) så baserar jag den på vad ADOPTERADE många gånger känt! Det är inte jag som känt det, det är människor som levt med det, som är adopterade, något du och jag inte är! Det enda jag skrivit om är att vi som adoptivföräldrar bör lyssna till dem och lära av vad de känner. Jag har inte skrivit att jag inte tycker man ska adoptera, att man inte ska adoptera barn med annan hudfärg eller att människor ska stanna i det land de föds. Jag har skrivit att jag lyssnat mycket på de adopterade som inte mått så bra, jag tycker det är viktigt att höra varför de upplevt det som jobbigt att vara adopterad och en av sakerna som ofta återkommer är att det varit jobbigt att inte se ut som sina föräldrar. Att du har en annan åsikt gör inte adopterade människors känslor ogiltiga.

FMGA: menar du på allvar att ingen i Sverige sagt att din dotter haft sådan tur som blivit adopterad, som fått en så bra familj här? Det har vi och vår son (tyvärr) fått höra många gånger (och var gång svarar vi självklart att det är vi som haft tur och att det är vi som är tacksamma över att få ha blivit hans föräldrar)

Mamma till V 08: Ja, jag skulle också gärna vilja veta vad den slutnotan slutar på och hur många adoptivföräldrar som hade haft råd att betala faktiska kostnader för sjukvård för sitt sn-barn, oavsett sn. Tack!

Jag förstår faktiskt inte varifrån dessa långa tal till mig om hudfärg kommer, eller varför?
Om du läser mina inlägg så var hudfärgskommentaren bara en liten del av grunderna till varför jag är positiv till nationell adoption. Jag kommenterade sen en annan persons kommentar om att hon tyckte det var bra om barnen inte såg ut som sina föräldrar (trots att hon inte hade någon erfarenhet av det, att ha annan hudfärg). Jag personligen lägger inga värderingar i hudfärg, jag jobbar med många människor med olika hudfärg och bakgrund och vi stod och valde mellan Etiopien, Indien och Kina när vi skulle adoptera. Till Kina var det ingen kö, det gick snabbast för oss som var öppna för ett barn med särskilda behov så därför valde vi det.

Jag tror inte alls att alla problem skulle vara lösta om våra barn adopterats av inhemska föräldrar, detta har jag också skrivit flera gånger. De hade fortfarande varit övergivna, lämnade och ja, i många fall påverkar nog det en människa var den personen än hamnar sedan.

Jag tror att det finns adoptivföräldrarhär, i Kina, USA eller vilket land som helst, som misslyckas med att få sitt adopterade barn att känna att det duger som det är. Men jag tror inte alltid det är adoptivföräldrarnas "fel" att adopterade känner ett utanförskap. Jag tror det kan komma med hela grejen liksom.
En adopterad vän till mig har ingen som helst önskan att söka sina biologiska föräldrar och en mycket bra och kärleksfull relation till sina a-föräldrar som alltid stöttat henne i vått och torrt men är trött, trött, trött på att komma på en anställningsintervju och se hur rekryteraren hoppar till av förvåning då hon kliver in i rummet för hon ser inte ut som en "Malin" (påhittat namn) förväntas se ut. "Malin" känner sig som en del av sin familj, sin släkt och sin krets men i många andra sammanhang känner hon sig felplacerad. Folk tycker inte att hon är svensk för hon är född i ett annat land och har en annan hudfärg. Eller så tycker de att hon är svensk och inte borde tänka så mycket på sitt födelseland (som hon är nyfiken på och funderar åka till), hon är ju här nu.
När du och marcopolo skriver som ni gör så förringar ni (i mitt tycke) "Malins" och andra adopterades känslor. Jag förstår inte det. Det är inte säkert att Malin hade haft det bättre med inhemska föräldrar men det är ta mig tusan inte säkert hon haft det sämre heller. Och jag är helt övertygad om att hon skulle kunna bli precis lika älskad av föräldrar i vilket land som helst.

Och marcopolo, jag väntar fortfarande på att få se vad slutnotan av 3-4 LKG-operationer, logopedbesök och tandkorrigeringar i snitt blir. När summan presenteras ska vi se hur många svenska adoptivföräldrar som hade kvalat in och klarat det...