Bra eller dåligt med adoption?

Jag har funderat mycket på vad jag kan tillföra min dotter för att känna att hon tillhör både Sverige och Vietnam. En av de första reaktionerna jag fick från min egen familj ang att fira Vietnams nationaldag och nu nyligen tet var "men varför? hon är ju svensk" , jag kan inte räkna alla gånger jag hört just dom orden och enligt mig ligger nog lite av problematiken där, att många direkt vill "försvenska" våra adopterade barn, även mot min vilja. Hon ÄR svensk, men hon har även en annan bakgrund och jag vill inte fastställa att "du är svensk" punkt slut. Jag vill känna efter under hennes uppväxt hur pass viktigt det är för henne att känna mer samhörighet med landet hon är adopterad ifrån. Det svenska får hon ju gratis på ett helt annat sätt. Jag tror inte jag skulle ex sätta henne i kurs för vietnamesiska, men om hon uttryckligen säger att hon vill det så är det ok för mig. Gällande hemspråksundervisning så är väl detta riktat mot språk som talas i hemmet? Jag vet att även adopterade barn kan få ta del av hemspråksundervisning, men för mig känns det inte aktuellt eftersom jag inte vet vem min dotter skulle kunna prata vietnamesiska med och att det nog kan medföra en viss förvirring för henne varför hon ska lära sig det språket. Men när hon blir lite åldre så VISST, allt för att hon ska hitta tillhörighet i två kulturer. Jag ser att mng adopterade skriver att de saknar tillhörighet, och det kan jag förstå. Men jag vill ändå skriva att det finns mng biologiska barn som inte heller känner tillhörighet. Jag hoppas på att min dotter kan hitta tillhörighet i två kulturer. Fast jag förstår att det kan komma att saknas pusselbitar i hennes liv som kan bli svårt för henne att hitta. Dvs hennes biologiska föräldrar som inte gav sig tillkänna.

Intressant med rubriken tycker jag är att "bra eller dåligt med adoption" förväntas vara adoptioner som sker mellan ex Sverige och ett annat land. Är det bra eller dåligt med inhemska adoptioner kan man också fråga sig? I Sverige, i vietnam, i Indien mm. Jag kan ibland undra hur det är att vara adopterad och se ut som resten av familjen, kontra att vara adopterad och inte alls se ut som sin mamma och/eller pappa till utseende. Är man född i samma land som resten av familjen och "smälter in" är det ev lättare hänt att man inte får reda på att man är adoptead förrän man är äldre.....jag läste om en svensk kvinna som blev adopterad inom sverige och fick reda på detta som vuxen. Vad kan man säga? Det krävs mkt tillit för att vara säker på att adoptivföräldrarna kommer berätta om adoptionen för sitt barn. Kanske hade de tänkt berätta men skjuter upp, skjuter upp, skjuter upp tills det är nästintill omöjligt att berätta det utan att orsaka ett stort trauma för barnet. Vad vilöe jag säga med det? Jag vet inte riktigt. Men det är intressant att man inte tar upp hur de barnen kan tänkas må. När man pratar om adoptioner i negativ mening handlar det uteslutande om adoptioner över landsgränserna.

Viktigt är också att tillägga att SVENSK i dagens läge inte automatiskt förknippas med blont hår och blå ögon. Idag är man bättre på att använda ordet svensk i rätt mening och jag tror även människor idag tänker efter en gång extra innan de frågar någon "vart kommer du ifrån?". Många brukar nämligen svara SVERIGE. På det planet är jag så oerhört glad att jag adopterade barn 2009. En kvinna på apoteket frågade mig vart V ursprungligen kommer ifrån, och det tycker jag är heeeeelt ok, det är ingen gåta att hon är adopterad. Jag svarade Vietnam och då sa hon att hennes barnbarn är halvperuaner/halvtaiwaneser. Så fick vi igång ett jättebra samtal. Det är ingenting jag på något sätt gömmer, men jag skyltar inte heller med att hon är adopterad om ingen frågar. Jag känner till ett par i min kommun med ursprung från syrien som adopterat barn från ryssland. Jag tycker att adoptioner suddar ut gränserna. VISST tycker jag oxå att inhemska adoptioner är att föredra men det finns många många många barn i sverige som blivit bortadopterade längre tillbaka i tiden och mått dåligt. Så jag tror kanske det snarare är det faktum att man blivit bortlämnad och man inte vet varifrån (vilka föräldrarna är och varför man blev bortadopterad) som är grunden till att man kan må dåligt. Jag tror ch hoppas inte det har så mycket med hudfärgen att göra. Min lilla dotter har aldrig tagit del av ngn kultur i vietnam, hennes kultur blir den kulturen som jag är del av (och jag har vänner med ursprung i världens alla hörn). Jag vet inte om jag kan kalla den svensk.....men ja MIN kultur i alla fall blir HENNES Vilken kultur tillhörde hon i Vietnam? Kultur är något man växer upp med, den är inte medfödd. Den sociala biten kan hon komma att sakna.......hur hon ex skulle vara som person om hon växt upp i Vietnam istället och beroende på under vilka förhållanden. Men så kan ju även jag tänka ibland.......undra vem jag varit om jag växt upp hos några andra människor än mina föräldrar, om inte mina föräldrar varit mina föräldrar

Jag som har ett barn som lämnats helt anonymt till barnhemmet kan bli lite ledsen över att de som adopterar bort barn är så rädda att de inte vågar ge sig tillkänna. Tänk om V´s biomamma helst hade velat att hon kom till en familj i Vietnam? Man får aldrig veta deras önskemål på det sättet. Skulle ett barn i dagens Sverige adopteras bort kan de biologiska föräldrarna lämna önskemål om vilken slags familj barnet bör hamna hos (tror även de kan välja mellan olika familjer och bestämma en familj efter hur familjebilden ser ut?) Jag vet att några som adopterat från Vietnam har fått med ett brev från biomamman där hon förklarar varför hon adopterat bort barnet och hon har även haft möjlighet att godkänna om barnet frå adopteras bort internationellt. Min gissning är att min flicka inte ens är född på sjukhuset. Jag hoppas myndigheterna på något sätt kan nå ut och förklara att de inte på något sätt blir arresterade eller "tvingade" att behålla barnet om de ger sig tillkänna och gör medvetna val för sitt barns skull (även om adoption faktiskt är ett medvetet val, så kan man vara med och bestämma mer om barnets öde, det skulle nog kännas lite bättre för bioföräldrarna också) Det som jag är glad över gällande V´s mamma är att hon var riktigt modig för att försäkra sig om att barnhemmet verkligen skulle ta hand om V, trots att hon förblev anonym. Hur kan jag inte berätta, men jag har iaf en bild av att hon verkligen ville hennes bästa. Det känns bra. 

  

Det där med LKG är ju en ekonomisk fråga.......opereras barnet blir ju han/hon även socialt accepterad i Kina eftersom kirurgerna är så pass duktiga idag. Jag märker på en viss handling hur mkt V´s biomamma älskade henne, om hon haft pengar till adoption kanske hon inte behövt adoptera bort henne. Det är ju en extrem kärlekshandling att se till att hon får operation i ett land där antingen systemet betalat operationen eller föräldrarna själva gör det. Jag kan ju säga att de med invandrarfientliga åsikter inte är specielt glada över mig, hörde en tant i affären säga ngt i stil med "de tar hit sådana där barn med alla möjliga fel som vi ska betala för". Vad säger man? Jag stod helt frusen och tänkte att ag nog hörde fel Jag betalar också skatt eller vad säger man till en sådan idiot? Kanske hade själv flera barn som andra barnlösa människor betalat för. De tänker så enkelspårigt!

OT igen.

Så länge det finns sådana idioter så kan jag förstå att man som adopterad från ett annat land känner sig ledsen & kränkt Det har jag verkligen förtåelse för!! Jag var hur glad som helst att jag just i det tillfället stod med en ettåring i famnen och inte min tonårsdotter som redan grubblar över sitt ursprung.

Är inte LKG-operationerna dyra? Det handlar inte om EN operation, utan flera. Dessuotm tandreglering, logopedträning mm. Klart som spat att det är dyrt. Vad kostar endast en rotfyllning hos tandläkaren idag? Just det. När V opererades sist var där 4 sköterskor på operation, en narkosläkare och en kirurg. Dessa ska ha löner. Vad kostar sedan sjukhusvistelsen? Vi var där 7 dygn. Räkna gärna lite på det och återkom till mig. Jag är genuint intresserad över svaret. Ej ironisk.

Det intressanta är väl ibland hur man kan tycka att ett adopterat barn från ex Asien kan vara så lik sina adoptivföräldrar. Var hemma hos en annan adoptivmamma för ett tag sedan som tyckte jag och V är såååå lika varandra & på ngt sätt förstår jag hur hon menar. Jag kan tycka hon är jättelik mig på kort från när jag var liten, hon är extremt lik mig i sättet (som jag fått berättat för mig). Jag tycker man ser förälern/rarna och barnet som ett oavsett hudfärg om man är av den lite mer iakttagande naturen, som ser mer än ytan.

Det måste väl ändå finnas adoptivbarn som känner sig som ETT med sin adoptivfamilj? Majoriteten? Som känner detsamma föräldrarna känner.....att man är en enhet och att man hör ihop

Absolut ska man lyssna på båda sidor, men ibland ibland ibland (tror jag) en del adopterade som mår dåligt kan ha problem som inte är sammanlänkade med själva adoptionen, men liksom allt hänger på att man blev bortadopterad som liten (även om det är ett trauma i sig att bearbeta och jag förstår att mycket hänger ihop), de adopterade som mått väldigt BRA kanske också mår bättre som personer i grunden (svårt att förklara hur jag menar). Ibland tror jag inte självkänslan endast är ngt man får från sin uppväxt, jag har mött människor som växt upp i fruktansvärt ickefunktionella familjer, men ändå haft en stark självkänsla. Kan det inte ibland vara så att man får testa sin egen självkänsla på något vis om man växt upp under sämre former? På samma sätt finns det tjejer/killar som växt upp i underbara familjer som fått arbeta otroligt mycket med sin självkänsla. Självkänsla är ju något ALLA får arbeta med hela livet. Man kan ha haft en underbar uppväxt och ändå inte må bra. Där kommer väl även det genetiska in, visst kan väl vissa depressiva tillstånd bero på arv? Manodep? Nu blev det väldigt rörigt och om man ska utveckla blir det otroligt långt. Visst finns det adopterade som mår dåligt på grund av det faktum att man inte kommer i fas i livet, att man inte känner tillhärighet, inte vet varifrån man kommer osv. Men det finns ju också adopterade med liknande bakgrund som mår BRA. Det är jättesvårt att sätta allt i fack. Si eller så är det. Det är omöjligt.