Bra eller dåligt med adoption?

Svar på TS fråga: Jag tycker det är bra!

Jag förstår om man som adopterad kan vara undrande över sin bakgrund och känna sig övergiven t ex. Det är nog nästintill ofrånkomligt. Men det har ju inte med själva adoptionen att göra utan att man blivit lämnad av sina biologiska föräldrar.

Många pratar om det här med att se annorlunda ut och råka ut för knepiga kommentarer. Jag tror att detta är vanligt i mindre orter och bland folk med lägre utbildning osv. Jag bor i en av de största städerna i sverige och umgås mestadels med personer med lite högre utbildning. Ingen jag känner skulle komma på tanken att säga något plumt eller okänsligt till någon som är adopterad.  Majoriteten av de jag umgås med har utländsk bakgrund och alla ser "annorlunda" ut. En kompis är kines och hennes kille är från nigeria, min närmsta vän är från Chile och har gift sig med en riktig svennebanan osv. Växer ett adopterat barn upp i ett sådant umgänge så tror jag inte att det här med att se annorlunda ut spelar så stor roll.

Flera jag känner har fostersyskon (jag med) och många lever i "nya" familjer. Dvs gifter om sig och får nya barn med den nya mannen. Jag känner också ett flertal lesbiska som bildat familj genom insemination med känd eller okänd donator. Jag har svårt att tro att om jag skulle adoptera så skulle barnet känna sig udda och utanför. Jag tror att det blir mer laddat att växa upp i en sån där sömnig villaförort där alla ser likadana ut och allt är prydligt och småborgerligt. Vad tror ni?