Bra eller dåligt med adoption?

Spomenka. Du konstaterar att dina problem hade sett annorlunda ut om du hade adopterats nationellt. Och jag skrev tidigare att det kan vara en fördel att se annorlunda ut än sina föräldrar om man är adopterad. Och Cerdrika skrev att jag bara har föräldraperspektivet. Ja, men då kan jag ju förklara att jag tror naturligtvis Spomenka har rätt i sitt konstaterande. Och det var väl för att undvika en del problem som kan uppstå om man är adopterad nationellt (eller från ett land där många ser ut som majoriteten i Sverige) som jag valde ett land där de flesta ser annorlunda ut. Problemen man slipper är "familjehemligheten" som kan vara mer eller mindre hemlig. Och denna familjehemlighet kan skapa stor oro (känner adopterade som beskrivit detta): Skulle de tycka om mig lika mycket om de visste att jag är adopterad? Varför MÅSTE de ständigt finna likheter mellan mig och min mor för vi är ju inte lika eftersom hon inte är min biologiska mor och varför lägger de så stor vikt vi detta att man ska se likadana ut? Vad svarar jag när tanten undrar om jag kan ärva mammas diabetes? Nu pratar de om adoption på ett negativt sätt och de vet inte ens att jag är adopterad hur ska jag bemöta detta? Ska jag berätta för min pojkvän att jag är adopterad, när? etc, etc, massor av problem jag tror det kan skapa. Är man mörk o föräldrarna ljusa så är det ju uppenbart och inget som någonsin behöver hymlas om. Fast så klart kan det ju skapa problem med rasism osv, men rasism kan ju vara jobbig ändå. Jag valde i alla fall fördelarna med en "synlig" adoption. Då slipper mitt barn tro att jag försöker dölja adoptionen för att jag skäms.

För mig är det definitivt inte en helt annan diskussion, Cerdrika.

Vad vi föräldrar tycker präglar i allra högsta grad den kontext våra barn växer upp i.
I vårt fall är detta en  kontext som är mycket medveten om att det finns en kultur bland både adopterade och adoptivföräldrar som odlar och sentimentaliserar en mängd myter kring ursprung och övergivanden..

Jag har inte svårt att förstå varför en adopterad kan känna sig bestulen på sin kulturella identitet, vilja tro på en medfödd sådan, där adoptionen närmast är något ont, där den bär skulden till att hon aborterats från sitt riktiga sammanhang. Men jag tror inte att mytodlingar någonsin är en fruktsam metod att hantera mänskliga psykologiska sammanhang.

Hos oss övriga - ickeadopterade - har jag inte mycket till övers för tron på att etnicitet också innebär medfödda gemensamma egenskaper. Som adoptivförälder kan jag skrämmas över att så många av oss tycks ha behov att definiera våra barns egenskaper utifrån deras etnicitet - nästan alltid skämtsamt, i och för sig - men särskilt roligt blir det inte när man redan har hört samma enfaldiga skämt till leda.

Egentligen inte bara för oss som har adopterat barn med ett "osvenskt" utseende - men kanske ändå särskilt för oss - borde det vara viktigt att försöka förhålla sig till rasism och främlingsfientlighet i alla dess varianter - och att försöka förstå att en av rasismens starkaste drivkrafter just är tron på att mänskliga egenskaper kan beskrivas utifrån människors ursprung.

Visst förstår jag att det inte är helt enkelt att växa upp med ett annat utseende än föräldrarnas. Men inte heller det behöver vara något som bara är - eller som förr ibland, inte ens får omnämnas. Själv tror jag inte på en värld där olika utseenden mår bäst av att skiljas av nationsgränser (tja, det gör väl ingen som adopterat internationellt) men jag tror på en kontext där barn kan få växa upp medvetna om att utseendet både är väsentligt och oväsentligt, beroende på sammanhang.

Det sammanhang jag vill ge mitt barn är ett där en svensk kan vara en svensk i kinesisk förpackning och där människors egenskaper inte har ett skit med förpackningen att göra.

FMGA, jag vill ge mitt barn samma sak men det är fortfarande en helt annan sak än hur världen/Sverige ser ut. Jag tycker självklart inte att barn ska adopteras nationellt för att man inte ska blanda folk, bara att jag personligen tror att det i många lägen skulle vara bättre för barnen (en åsikt som adoptionsorganisationer både i andra länder och Sverige delar) och det är också för barnen jag tror att det i många fall skulle vara lättare med föräldrar (nya sådana) som ser ut som dem. Med det menar jag inte att de måste vara lika, jag är inte lik mina föräldrar på det sätt att det syns att just de är mina föräldrar men vi har ju samma hudfärg i alla fall. Detta grundar jag i vad vuxna (och barn) som är adopterade uttryckt.

Jag tycker inte på något vis att adoption är fel, jag har ju själv adopterat och är övertygad om att det är ett bra alternativ för mitt barn men jag förstår inte varför man inte kan tycka att adoption i hans födelseland vore bra eller till och med att den hjälporganisation i Kina som opererade hans LKG kunde gjort de utan att han hamnade på barnhem, så han kunde stannat hos sina biologiska föräldrar. Ja, jag tror det hade varit det bästa för honom. Nej, jag vet inte om de är goda människor, hur det har det materielt eller något men det var ju deras barn. Drömmen vore väl om alla föräldrar kunde behålla sitt barn?

Nu är det inte så (att alla kan behålla sitt barn) och jag är förevigt tacksam över att just vi fick bli vår pojkes mamma och pappa men jag förstår inte hur man inte kan se det hela stora, ur barn/vuxenadoptant-perspektiv. Inte ens när vuxna adopterade skriver om sina känslor. Det skrämmer mig.

Jag vill bara slänga ut några tankar om nationell adoption, baserat på vad min släkting som är adopterad inom Sverige upplevt:

-Man är inte lik sina föräldrar bara för att man adopteras nationellt. Nu menar jag inte att det kan finnas många etniska grupper inom landet för det vet alla redan. Jag talar om fall där man har samma etnicitet som sina adoptivföräldrar. Utifrån kanske man ser ut som en bio-familj och man slipper kommentarer om att man ser annorlunda ut, så på det sättet är det ju bra. Men faktum kvarstår att barnet inte känner sig likt sina adoptivföräldrar till utseendet, precis som min grannes barn inte känner att de är lika mig fast vi har samma hud- och hårfärg. Om man är lika till utseendet på det sättet som släktingar är lika så beror det antingen på en extrem slump eller att det har förekommit någon form av matchning vid adoptionen. Det tror jag faktiskt att det gjorde i Sverige på 50-talet men min släkting säger ändå att första gången hon kände sig lik en annan människa var då hon själv fick barn. Då fick hon se sina särdrag, som skiljer henne från alla andra med samma hud- hår och ögonfärg, i en annan människa. (Sedan hur stort problem olikhet i utseende behöver vara är en annan fråga och säkert helt individuellt.)

-Nationell adoption kan underlätta för barnet att hitta sina biologiska föräldrar, visst. Men det kan också kännas konstigt att veta att de biologiska föräldrarna finns i närheten utan att ge sig tillkänna. I min släktings fall har det i efterhand visat sig att den ena föräldern och halvsyskon fanns precis i närheten under uppväxten utan att någon inblandad visste om det. Det har inte funnits någon återresa att göra och rötter att söka efter för min släkting, det är inte som vid en internationell adoption där inte bara bio-föräldrarna som individer är ursprunget utan även landet och släkten. Om man är adopterad ganska nära där man fötts så blir sökandet efter sitt ursprung att ringa upp folk i grannkommunen typ, och om de individerna inte är intresserade av kontakt (så var det i min släktings fall) så står man där och det finns inget mer av ursprunget att upptäcka. (Just det fall jag beskriver färgas såklart av att det ofta var "oönskade" barn som adopterades bort i Sverige, om bio-mamman tvingats lämna bort ett älskat barn så hade det säkert blivit en annan återförening.)

Jag säger inte att internationell adoption är bätte än nationell, bara att det finns problem även med nationell adoption. Kanske det faktum att man är olik sina adoptivföräldrar och att man är övergiven av bio-föräldrarna blir ännu starkare när man inte har förklaringen att man kommer från ett land långt borta där folk ser annorlunda ut och är fattiga och det finns sjukdomar? Men till viss del vägs det säkert upp av att man utifrån ser ut som en bio-familj, och att man har samma utseende som majoritetsbefolkningen.

Nej, jag tror inte alls att det är bättre för barnen att hamna hos föräldrar som ser ut som dem, Cerdrica. Faktum är att jag är rätt säker på att just den jämförelsen har gjorts i en av Juffers metaanalyser, och att resultatet var att man inte kunde finna några påvisbara skillnader.

Personligen tror jag inte att lämpligheten hos föräldrar avgörs utifrån hur små nyansskillnaderna är mellan föräldrarnas och deras barns hudfärg - min tro är nog att det är helt andra egenskaper som avgör om vi blir bra föräldrar till våra barn eller inte. 

Jag tycker att adoptivföräldraskap är ett alldeles eget (och ett helt fantastiskt) sätt att få vara förälder. Jag kan inte jämföra med hur det är att vara biologisk förälder, av det enkla skälet att jag inte har den erfarenheten. Men min tro är att den kanske allra viktigaste psykologiska komponenten som konstituerar en potentiellt olämplig adoptivförälder är just behovet att jämföra med biologiska föräldraskap, att förvirrat söka utseendemässiga likheter mellan sig själv och det adopterade barnet, utan att reflektera över de bakomliggande orsakerna till beteendet eller i vilken mån det kan finnas psykologiska trauman hos oss föräldrar som signalerar "substitut" till våra barn.

Nej, jag tror att föräldrar påverkar barn. Anser vi att skillnader i hudfärg inom familjer är viktiga kommer våra barn att tillägna sig detta sätt att se på människor, låtsas vi att skillnader inte existerar kommer våra barn en gång att genomskåda oss - och söker vi likheter där inga sådana finns sänder vi också ut tydliga signaler till våra barn.

Om jag tänker den otänkbara tanken: Tänk om vi aldrig hade fått adoptera vårt barn - hur skulle jag då vilja att hennes liv istället hade gestaltat sig?

Att adoption är en utmärkt möjlighet för övergivna barn att få rätten till att växa upp till så hela människor som möjligt, ja, det är väl en självklarhet för oss som sett vad barnhem och övergivanden kan göra med barn (Jodå, VNmamma, jag förstår att det finns mycket som egentligen bottnar i själva sveket: att ha blivit övergiven - men att detta kan ta sig helt andra uttryck) - så nya föräldrar skulle hon ha behövt.

Nationell eller internationell adoption? Spelar egentligen ingen roll, det handlar egentligen bara om enskilda föräldrars lämplighet. Men utan möjlighet att kunna göra den bedömningen skulle jag föredra Sverige framför Kina av det enkla skälet att jag är övertygad om att det ställs hårdare krav på blivande adoptivföräldrar här.

Jag tror att möjligheten att hon skulle få komma till riktigt bra föräldrar är något större då, men framförallt att risken att hon skulle hamna i riktigt olämpliga omständigheter blir betydligt mindre vid en internationell adoption.

Och handen på hjärtat. Om man lättar bara lite på den adoptionspolitiska korrektheten så finns det nog många, många fler adoptivföräldrar än jag som tycker så.

Förresten slår det mig att vi i Kina möttes av en kompakt tacksamhetsmur: Vi var så goda människor som ville ta hand om ett övergivet barn.

Så vid närmare eftertanke väljer jag nog bort Kina. Jag skulle inte önska mitt barn att få växa upp i en miljö där åtminstone omgivningen utanför familjen ständigt skulle förklara för henne hur tacksam hon borde vara.

Är inte LKG-operationerna dyra? Det handlar inte om EN operation, utan flera. Dessuotm tandreglering, logopedträning mm. Klart som spat att det är dyrt. Vad kostar endast en rotfyllning hos tandläkaren idag? Just det. När V opererades sist var där 4 sköterskor på operation, en narkosläkare och en kirurg. Dessa ska ha löner. Vad kostar sedan sjukhusvistelsen? Vi var där 7 dygn. Räkna gärna lite på det och återkom till mig. Jag är genuint intresserad över svaret. Ej ironisk.