Bra eller dåligt med adoption?

Ja, det är adoptionen och allt runt den som präglat mitt liv, inklusivet att jag blev övergiven. Om man jämför ett bio barn med ett adoptiv barn får man det jag redan har beskrivit, så var god läs det igen. Jag känne inte alla adopterade men jag ÄR adopterad. Jag hör att du inte är det så...Vem vet mest egentligen. Jag hade inga funderingar alls i mina tonår. Jag ser mig själv som en skada person och jag vet att det gör man inte förren man får hjälp att se det. Man måste se vart man är sårad för att kunna läka. Jag vet hur en adoption går till, jag har trots allt suttiit på första parkett. Ni tror att ni gör en god gärning och okej men det ligger så mycket mer i det. Min mamma resonerar som dig och jag kan säga att vi har ingen konstakt idag för hon vägarar se bortom sin "goda" gärning. Det spelar ingen roll hur eller varför en mamma ger bort sitt barn för hur du än vrider och vänder på det så i grund och botten är det en separation. Det kommer du aldrig komma ifrån hur du än försöker. Jag behöver inte söka hjälp, har redan hjälp. Älta gör alla, även du och det kallas med finare ord bearbetning. Psykologisk bearbetning. Människan måste göra det annars fasnar den. Och om du står inför att adoptera...jag menar absolut inget illa men jag tycker att du ska tänka igenom det noga...För som du ser på det nu..gjorde min mamma och det fungerade inte. JAg skyller inte på någon, detta hanslar inte om att lägga skuld på någon utan helt enkelt att jag vill läka och bli en hel människa.

Allvarligt talat, jag blir alltid så illa berörd när sådana här trådar kommer upp. Inte för att vuxna (?) adopterade säger sitt men för att en del adoptivföräldrar och blivande adoptivföräldrar inte alls verkar förstå vikten av att lyssna på adopterade. Som adoptivförälder kan man inte, om man inte själv är adopterad, veta hur det känns att vara adopterad. Man kan ha hur många adopterade barn och kompisar som helst och ha pratat med dem hur mycket som helst men vi kan inte veta. Lika lite som den som är adopterad kan veta hur det är att vara adoptivförälder. De flesta av oss som skriver här har dessutom små barn och let's face it, även om allt verkar kanon nu kan vi inte veta hur våra barn kommer må i framtiden eller hur deras bakgrund kommer att påverka deras liv. Självklart gör vi alla vårt bästa för att de ska må bra men ändå, vi vet inte. Att din femåring är pigg och glad och inte tänker/pratar om sin adoption idag betyder ju inte att det alltid kommer vara så. I den bästa av världar skulle adoption inte behöva finnas. Det tror jag vi alla kan enas om. Det vore fantastiskt om alla barn kunde stanna med sin biologiska familj men så ser inte verkligheten ut, inte heller här i Sverige. Det nästbästa vore om barn som av olika anledningar inte kan stanna med sin familj kunde få en ny familj i det land där de bor. Det händer mer och mer i många länder och det är fantastiskt! Men än så länge finns det barn vars alternativ till adoption är att tillbringa livet på ett barnhem och tråkigt nog är dessa barn många, många, många. En del av dessa barn får nya föräldrar i andra länder och frågan TS ställer är om det är rätt eller inte. Jag tycker det. Hade jag och min man inte tyckt det, inte trott på fullt allvar att vi kan erbjuda barn ett bra liv, älska dem för vem de är, bejaka deras bakgrund och stötta dem när de har det svårt, så länge vi lever, hade vi inte adopterat. Och jag tror det är så alla adoptivföräldrar tänker. Tänker man "Nej, jag kan nog inte älska ett barn som inte är mitt biologiska barn" så adopterar man inte.Nej, barnen får inte välja men barn kan inte välja, de har inte förmågan och det gäller många saker som är bra mycket mindre än adoption också. Eftersom adopterade inte väljer att bli adopterade ska de självklart inte heller någonsin behöva känna sig tacksamma för att de fått ny familj. Vår son är inte och ska inte känna tacksamhet men vi däremot, är ödmjukt och överlyckligt tacksamma över att ha fått chansen att bli hans mamma och pappa när nu hans familj i Kina inte kunde ta hand om honom!Slutligen; många adopterade mår bra. Hade vi inte känt många vuxna adopterade som mår bra, som haft det bra och som tycker att adoption är något positivt hade vi aldrig vågat adoptera. Vi hade troligen aldrig tänkt tanken och det har varit intressant att prata med dem om vad de tror är anledningen till att allt fungerat bra för dem. Däremot tycker jag det är mycket mer viktigt att lyssna på de som INTE haft det bra. Ni har ju kunskap och erfarenhet som jag som adoptivmamma behöver lyssna till och reflektera över.

"Vem vet mest" ja det kan man ju undra.Du vet väl mest om dig själv och dina upplevelser, men, dom är inte allmängiltiga! Om det vore så att ALLA adopterade mådde som du skulle vi inte ha vågat skaffa våra barn. Vi har alltså redan tänkt noga igenom det och fattat beslutet efter att, bl a, ha pratat med vuxna adopterade. Upplevelserna varierade men dom flesta mår bra , vissa har sökt kontakt med sina bioföräldrar andra har inte varit intresserade. Du generaliserar rätt grovt i dina åsikter..."ni tror att ni gör en god gärning".. Nej du, det tror jag inte att nån av oss tror, vi skaffade barn av den vanliga anledningen till att man gör det, barnlängtan!Vi är väl medvetna om våra barns bagage och vad som kan komma pga det, men, jag är av den bestämda uppfattningen att man ska ta tag i det när ,som, och om det kommer. Inte förminska men heller inte förstora problemen. Vi svarar ärligt på barnens frågor(självklart på en nivå som dom kan förstå) vi pratar om deras födelseland och deras första föräldrar etc när barnen själva har lust. Vi har också förmånen att kunna åka till deras 1:a land ganska ofta. Det äldsta barnet går på modersmåls undervisning i skolan (a-barn har rätt att få det, dock inte helt lätt att ordna på alla orter kanske) och tycker att det är jätteroligt. Jag och min man går också kurs i barnens modersmål. Vi gör vårt bästa för att barnen ska växa upp till trygga, starka människor utifrån deras utgångspunkt och är, som sagt, väl medvetna om att den skiljer sig från biobarns!Jag märker att jag har trampat på många ömma tår med mina åsikter men diskussionen är viktig tycker jag. Jag vet vad statistiken säger och nej,jag avfärdar den inte men alla studier ska granskas kritiskt.Forskning är inte alltid synonymt med sanning och resultaten förändras över tid. Jag tror att förutsättningarna för adopterade har förändrats sen 60-70 talet när Sverige började med internationella adoptioner och att det faktiskt har blivit bättre. Utvecklingen går ju framåt, tack o lov.Förr hände det ju att man hemlighöll att ett barn var adopterat för det var skamligt att vara infertil, sen kom dom internationella adoptionerna, sen kom IVF, insemination, äggdonation surrogatmammor osv. Så, för att återknyta till ursprungsfrågan, adoption är ett bra sätt att få barn även om det kan vara förenat med problem av ett annat slag än om man får biobarn. En annan sak oxå, uppfattningen att det skulle vara bättre att bli adopterad inom födelselandet skulle jag vilja att nån utvecklade. Varför?

Håller med!!!! Jag vill också förtydliga att jag vet hur det är att vara JAG, hur det är att vara adopterad för MIG, jag vet hur det är att vara adoptivförälder åt min son men jag vet exakt hur han kommer att uppleva och känna inför sin adoption! Det jag kan ge honom är min förståelse för hur han KAN känna och uppleva det eftersom vi delar den erfarenheten men för det betyder det inte att han känner som jag gör! Man måste utgå ifrån att alla är olika!

Om ett barn som mist sin biologiska familj blir adopterad nationellt förlorar de ju inte sitt språk, sin kultur och behöver inte leva med att se "annorlunda" ut. Om vår son blivit adopterad av ett kinesiskt par skulle han kanske bott på mindre yta och haft det sämre ställt materiellt sett men jag är övertygad om att han skulle kunna bli lika älskad av ett kinesiskt par som av oss. Han skulle fortsätta tala mandarin, han skulle fortsätta äta den mat han var van vid, växa upp i det land han föddes i och i den kultur hans bioföräldrar levde med. Det anser jag skulle varit en fördel för honom och jag tror att många av de vuxna adopterade som idag känner ett utanförskap kanske hade känt sig mindre utanför om de blivit adopterade av inhemska föräldrar. Självklart skulle man fortfarande kunna ha känslan av att ha blivit övergiven av sina biologiska föräldrar men i sin ursprungskultur är man kanske ändå närmre dem på ett sätt? Trots att jag är adoptivmamma anser jag att internationell adoption, för barnens skull, ska vara sista utvägen. Min son är född med LGK och kom till oss som treåring. Då var han delvis opererad, operationer finansierade av amerikanska välgörenhetesorganisationer, och du kan tro att jag tänkt många gånger på varför dessa organisationer inte i stället kan hjälpa till så barn blir opererade och kan stanna hos sina bioföräldrar! Inte för att jag inte vill ha min son, han är verkligen mitt allt men förstår du hur jag tänker? Det är ju helt tokigt att barnen ska behöva lämnas på barnhem för att få operationerna! Hjälpen ges för sent i ledet så att säga. Även om detta nu är lite OT så är det så fel på något sätt. Men ja, jag anser att det vore bäst för barnen att bli adopterade nationellt och det anser ju även de flesta länder vi adopterar från. De barn man inte kan hitta föräldrar till inom landet blir tillgängliga för adoption och glädjande nog minskar det antalet barn i nästan alla länder.

Jag blir så ledsen och rädd när jag läser vad några adopterade skrivit.Sen blir jag arg på hur folk vill nästan tysta ner det negativa som kan uppstå runt en adoption. Varför inte försöka förstå hur dessa personer känner sig och ta det till sig?Jag har läst många inlägg från Spomenka och trots att jag vet att vi aldrig skulle utsätta vår dotter för samma sak,så tar jag verkligen till mig detta.Jag vill inte att min lilla sessa ska känna sig så här,någonsin!  Kan bara hålla med vad du skriver Cedrika!!

Håller med!!!! Jag vill också förtydliga att jag vet hur det är att vara JAG, hur det är att vara adopterad för MIG, jag vet hur det är att vara adoptivförälder åt min son men jag vet exakt hur han kommer att uppleva och känna inför sin adoption! Det jag kan ge honom är min förståelse för hur han KAN känna och uppleva det eftersom vi delar den erfarenheten men för det betyder det inte att han känner som jag gör! Man måste utgå ifrån att alla är olika!

Förstår vad du menar och vet att det är det gängse synsättet. Det är bara så sorgligt när det kommer, det där "slippa se annorlunda ut","egna" kulturer, etc. Vi blir väl aldrig världsmedborgare, där det inte spelar nån roll hur man ser ut eller var man kommer ifrån, och jag blir lite rädd när man i alla läger tycker att människor ska stanna där dom är födda. För mig känns det som att så länge som resonerar så här så kommer vi att få dras med problem som  utanförskap och främlingsfientlighet mm,mm. Ta nu inte detta som en personlig anklagelse, det är bara en allmän reflektion.