Avbryta graviditet, vad händer?

Jag har inga råd att ge dig tyvärr. Men vill ändå ge lite styrkekramar. Kan inte sätta mig in i hur svårt ni har det just nu. Ta hand om er !

Jag är så ledsen för er skull, beklagar verkligen. Vi har tyvärr gått igenom en liknande situation den 20 nov 2007 då vi var tvugna att avbryta vår graviditet i vecka 21 pga av potters syndrom. (Han hade inga njurar eller urinblåsa)

Än en gång massor av kramar och jag beklagar verkligen

hej
jag fick avbryta min graviditet i vecka 22 för 5 veckor sedan. Känner igen din beskrivning av hur det var när man gick in på ultraljudet så lycklig och sen känslan när man förstod att något var fel. Vår lilla flicka hade vätska i huvudet och knappt några hjärnceller och skulle inte överleva så det kändes inte som om vi hade så mycket annat val än att avbryta men det var ändå jobbigt att behöva ta tabletterna. Det värsta var att vi fick vänta nästan 2 veckor på att sätta igång allt då socilastyrelsen bara tar beslut på fredagar och det var en massa röda dagar. Det var hemskt att känna sparkarna och veta att man måste avbryta. Och man skämdes nästan för magen:(. Jag var livrädd för att behöva föda fram ett dött eller döende barn men efteråt var jag glad att jag gick igenom det och fick ha henne på mitt bröst. Det jag inte var beredd på var att hon var så blå i färgen pga att hon var död när hon föddes. Om du är osäker på om du vill se ditt barn kan du be barnmorska titta först och berätta hur barnet ser ut. Förutom färgen och att huvudet var lite stort så var vår lilla perfekt. Vi tittade på henne igen dagen efter men det var inte riktigt på samma sätt när hon var kall. Vi skickade med en filt och en liten katt som storasyster hade valt. vi tog inte med någon kamera men sjukhuset tog kort som vi fick och bilderna var väldigt fina. Kolla med sjukhuset om de tar bilder, isåfall sparas de i din journal. Vi fick dem på en cd så man behöver ju inte titta förrän man är redo. Vi väntar på att få ta ett sista farväl när hon ligger i kistan, sedan när vädret blir bättre ska hon spridas anonymt i en minneslund. Inget av namnen vi hade tänkt ut passade henne eftersom de var så "färdiga" och hon fick aldrig bli färdig. Vi kallar henne Hedda. Om det är något du villl fråga får du gärna skicka ett meddelande till mig.
Många kramar

Hej!
 
Först vill jag säga att jag verkligen beklagar din sorg. Det är hemskt/orättvisatt att vi är tvunga att skiljas från våra bebisar.
 
Jag avbröt min graviditet i okt 2009 pga grav hydrocefauls. Jag fick även vänta en helg för att träffa en specialist efter att skadan upptäcktes vid en rutin ul inbokade på en fredag. Vi döpte henne strax efteråt.
 
Väntan innan avbrytande var ett ren helvete. Jag ville så gärna försvinna med min dotter och var så arg på min själv och beskiven på min kropp. Jag önskade att det fanns något sätt jag kunde förmeddla till henne vad som skulle hända. Men det fanns ingen sätt. Så istället bestämde jag mig att ge in till hennes sött sug och åt allt hon ville - så mycket hon ville.
 
På sjukhuset tog vi bilder och höll henne i våra armar, även dagen efter förlossningen för att säga hejdå. Hon fick en filt från oss. 
 
Vad gjorde vi efteråt?
Vi tog kontakt med kyrkan på en gång och träffade prästen innan proceduren började. Jag och min dotter fick en välsingelse och detta var viktigt för oss. Vi fick tom ett ljus vi skulle tända som var välsingat i hennes namn. Vi valde att begrava henne och hade en liten ceremoni som bestod av oss och prästen. Jag fick bära hennes kista till hennes grav vilket jag behövde göra. Det var sista gången jag höll min dotter i mina armar. 
 
Hur du väljer att göra är upp till dig. Ta den tid du behöva för att sörga. Jag sörger fortfarande men det blir bättre för varje dag. Du får gärna ställa flera frågor till mig om du önskar det. 

Kram

Lider verkligen med dig! Ingen ska behöva uppleva det du/ni gör men som du märker här är du inte ensam.

Vi avbröt också en graviditet i april 2007, då var jag i 19:de veckan. Vi fick reda på på UL att barnet had ett svårt ryggmärgsbråck och vattenskalle, vilket betydde att hon skulle få stora hjärnaskador + svåra kroppsliga problem. Vi fick välja om vi ville fullfölja eller inte. Det var det värsta och svåraste valet vi gjort men det slutade till slut med att vi avbröt.

Vi träffade en jättebra kurator genom sjukhuset som hela tiden fanns tillgänglig om vi ville komma till henne och prata, vi var där 3 ggr. När vi bestämt oss fick vi en tid på sjukhuset när vi fick komma in och jag fick svälja 2 tabletter som skulle avstanna graviditetshormonerna. Någon dag senare fick vi tid för själva förlossningen. Jag fick slidpiller för att sätta igång det hela, sen var det bara att vänta. Det tog rätt lång tid, från 10 till 18 och under den tiden fick jag fler slidpiller och mycket smärtlindrande. I början kunde jag vara uppe och gå.

Vi hade bestämt innan att vi ville se barnet men först efter det var tvättat, så när hon kom ut så tog barnmorskan henne och allt blod städades undan från sängen. Efter en stund kom hon tillbaka in med henne i en liten korg som var bäddad med spetslakan. Det var jättefint! Hon såg helt perfekt ut! Men barnmorskan visade på ryggen vart bråcket satt och berättade även att huvudet hade en ovanlig form, men det var inget vi såg själva. Vi tog 5-6 bilder och la dit en lite nalle. De visste inte först vad det var för kön så först kallade vi henne TeoMaja, men det blev senare Maja när vi fått veta att det var en flicka.

Vi blev tillfrågade om vi ville att hon blev spridd i en minneslund eller om vi ville ha begravning. Vi valde minneslund, då kunde man välja anonymt eller att få veta. Vi valde att få veta och fick efter någon månad ett brev hem. Hon finns nu i en vacker minneslund dit vi går och tänder ljus och sätter blommor då och då.

Vi fick ett år senare en dotter som är fullt frisk. Graviditeten med henne var fylld av oro för att något liknande skulle hända men det gick bra. Men minnet av Maja finns för alltid kvar och vi går fortfarande till minneslunden för att sätta blommor och ljus.

Hoppas att allt går bra för er! var inte rädda för att ta hjälp av er omgivning eller av proffisionella.

Många Kramar

Jag har inte vart med om nåt liknade men vill skicka styrkekramar. Min kusin föddes död efter fullgången graviditet. Dom har foton, fot och handavtryck tror kanske att dom oxå tog en hårbit.

Hoppas att det går så bra som möjligt för er under detta och framtiden.

kramar

Hej kära du

Jag är så ledsen över att höra din historia. Beklagar verkligen :( Var i en liknande situation i mitten av januari.

Vill tipsa dig om en bra grupp med många fina människor som har gått igenom det samma, den heter "Hur går man vidare efter sen abort? Fortsättningstråd". Där har jag upplevt mycket stöd och det är skönt att kunna skriva om de tankar som dyker upp och att komma i kontakt med andra som upplevt liknande.

Annars tycker jag att de andra som skrivit har gett goda råd.
För mig och min sambo var tiden innan hemsk, jag ar så rädd för att gå igenom en födsel och därefter mista barnet. Jag var i chock från att vi fik veta vad som skulle hända. Jag tog ett piller och gick hemma i 48 timmar innan födseln skulle sättas igång. Sedan kom vi in till sjukhuset, där fick jag slidpiller och efter några (rätt många) timmar kom värkarna igång. När vår pojke föddes slutade värkarna helt plötsligt och barnmorskan tog ut honom i fem minuter innan vi fick se honom. Vi bestämde oss först efter födseln att vi ville se honom, och det är jag så otroligt glad för att vi gjorde. Vi fick också hand- och fotavtryck och tog bilder, det kan jag verkligen rekommendera, de är så värdefulla för oss nu.

Tiden när jag kom hem från sjukhuset var ett kaos. Alla hormoner från födseln och graviditeten, sorgen och den stora tomheten var förfärlig. Det bästa råd jag kan ge är att prata mycket om det som hänt. Berätta det om och om igen, det var rådet vi fick på sjukhuset. Och tillåt dig själv att vara ledsen, det är ok med alla känslor, om du vill storgråta- gör det, om du vill skrika och vara jättearg- var det. Var snäll mot dig själv och ta en dag i taget, eller en timme i taget när det är som jobbigast. Och var beredd på många starka känslor, men det blir långsamt bättre. En person sa till mig att det är för att kärleken till barnet var så stark som sorgen är så väldigt tung. 

Vår pojke (som vi kallar Emil) är begravd i en minneslund med andra små barn. Det kändes bra för oss, för då har vi ett ställe dit vi kan gå och tända ett ljus och gråta en tår. Men det är nog olika vad som känns bäst.

Jag tänker på dig och skickar oändligt många styrkekramar till dig i den här svåra tiden! Hoppas du också kan få mycket stöd av pappan, din familj och vänner. Du kan också få mycket stöd här på FL, vi finns här för dig, så du är inte ensam.

Massa kramar!

Tusen tack alla som vill och framför allt orkar berätta sin historia det hjälper mycket!
Jag tror att jag vet hur jag vill göra när Tindra eller Teo är född.  
På Måndag ska jag få första pillret sen sätts jag igång på Onsdag... Hade gärna sett att det var färdigt redan.

Många kramar till alla! 

Hej
Jag känner verkligen med dig.
Jag gick igenom något liknande för 2 veckor sedan.
Skulle på UL på Östra och fick beskedet att vår lille Love hade en outvecklad hjärna och inte skulle klara av leva efter födseln.

UL var på måndagen. På tisdagen fick vi komma in för ett andra utlåtande, då tog dom även fostervattenprov. På onsdagen gjorde de magnetröntken. På torsdagen fick vi tala med en kurator.
Då vi var i v 20 var vi tvungna att ansöka om tillstånd från socialstyrelsen för att avbryta graviditeten. Vi fick godkännandet från dem på fredagen och då tog jag 1a tabletten som skulle avsluta graviditeten.

På söndagen lades jag in på specialförlossningen. Där förde de upp en massa tabletter till livmodershalsen för att starta upp förlossningen. Jag fick väldigt mycket smärtstillande, bla morfinspruta. Förlossningen var givetvis hemsk. Efteråt satt vi med vår lille bebis i 2,5 timmar. Vi tog adjö på ett fint sätt. Vi hade bett om att sjukhusprästen skulle komma och ge honom namnvälsignelse - det var jättefint (trots att vi grät och jag kräktes konstant).

På fredagen hade vi en minnesstund/kistläggning i sjukhuskyrkan. Vi fick ta adjö av vår son på ett mycket fint och värdigt sätt. Det var som en riktig begravning, vi spelade två jättefina låtar, läste en dikt och la Love i en filt, la i foton på oss, en nalle, ett halvt hjärtsmycket (den andra halvan har jag). Love ska kremeras och sedan spridas på en minneslund i närheten av där vi bor.

Vi fick jättemycket stöd av alla barnmorskor, läkare, kurator, sjukhuskyrkan på Östra. De tog hand om allt "jobbigt" som vi bad dem om.

Vi du veta mer om hur vi gjorde så får du höra av dig.
Kram

I mitt fall var personalen oxå fantastisk...de poängterade oxå hela tiden att jag  behöver inte ta alla beslut nu utan ta det som det kommer...de tog också kontakt med min barnmorska och behandlingsbadet så jag slapp göra det själv. Ta emot all hjälp du kan få av dem du kommer att behöva din styrka till sorgen....och du kommer säkert att ha bra och dåliga dagar och bli förbannad och ledsen...

kramar