Jo, jag är en manshatare.

jo hon brukar få gå runt och peta när vi är i affärer. hon väljer oftast ut vuxentrosor och hattar. Alt. sånt som ser roligt ut typ morgonrock eller vuxensandaler.

när hon var ett så valde hon ut det hon nådde. i hastig takt.

nej, jag tror jag agerar förälder istället och bestämmer åt henne tills hon är gammal nog att faktiskt ha en egen smak.

jag är en produkt av min egen fostran. det är väldigt svårt att byta personlighet och preferenser även om man är medveten. och det är VÄLDIGT svårt att avvika från könsrollerna utan att bli utsatt för extremt negativ kritik.

Jag sminkar mig inte i verkligheten (ta en titt i mitt galleri) annat än om jag går på krogen. Och jag rakar inte min kroppsbehåring. Jag klär mig inte kvinnligt eller sexigt och du må tro att jag får höra. Jag får höra att jag är äcklig, ofräsch, försöker vara en man osv. Senaste kommentaren i min gästbok kom igår.

Nej, jag känner inte alltid att jag duger om jag inte är snygg. Ytan är ett skydd. Men jag gör så gott jag kan för att försöka bryta mina egna mönster.

Att avvika från normen kräver mod och jag har inte mod så att det räcker hela vägen.

genus handlar dessutom om valfrihet. valfrihet att sminka sig eller ej, oavsett kön. ha långt hår eller kort, oavsett kön. Att att ta bort "manligt" och "kvinnligt" och låta människor vara de de är.

Med barn har man ett val. Man kan välja att fostra dem utan en massa krav utifrån könen, uppfostra dem med tillgång till alla roller och inte bara en.

jo fast DEN utveclingen som jag har genomgått och mitt intresse för att hitta ett inre värde skedde hos mig INNAN jag fick barn och INNAN jag blev fet.

Jag lämnade mitt ex som i sju år misshandlat mig och började tänka över hans ideal, samhällets ideal och hur jävla dumt allt är.

men annars jo, jag försöker hitta min plats, hitta mitt värde. I mig själv inte utanpå och det är jävligt svårt när man bara varit den snygga och aldrig behövt prestera eller utveckla inre kvaliteer.

det kan det säkert. Men i mitt fall så handlar det om ett genuint och brinnande intresse för feminism och genus. Allt måste inte ha ett självuppfyllande syfte.

och bara för att jag sitter och vrålar på nätet och skapar diskussioner och skriver ilskna blogginlägg innebär det ju inte att hela min vardag kretsar kring genus och feminism och manshat. Tvärtom -- det tar upp en väldigt liten del av min tid. 

jag är mångfacetterad.

då har du missförstått mig. Vilket är ganska enkelt. Man kan inte lära känna en människa genom att läsa vinklade inlägg på nätet.

jo men det innebär inte att du känner mig.  jag är rätt så trött på behöva försvara mig själv, min person, hela tiden. Jag är stolt över att jag är genuin. Jag har försökt göra mig av med alla masker, lekar och falska fasader. . För min egen skull. Och det har tagit en jävla tid. Så det är jävligt frustrerande när okända människor på nätet ifrågasätter min trovärdighet.

de har jag gott om. svagheter och försvarsmekanismer. men jag hymlar inte om dem. jag har inga problem att vara ärlig med dem heller. det är en del av min personliga utveckling, att våga stå för den jag är.

jag blir förbannad när nån antyder att min omsorg för mitt barn och mitt sätt att vara förälder handlar om min personliga självförhärligande och ego och att mitt intresse för genus handlar om uppmärksamhetstörst. Det är förolämpande och INTE sant.

att vara rädd hjälper inte.

men jag stannar ju inte där. Jag engagerar mig i könsrollsdebatten och att våra barn, pojkar och flickor, får växa upp utan en massa förväntningar. osv. Det är ju just det inlägget handlar om - hur MÄN förlorar på hur det ser ut och vad det leder till.

Och just att prata om mäns våld mot kvinnor ÄR en viktig del. Att sluta skämmas och hyscha om det pch faktiskt stå för att, ja jag ÄR rädd för er. Hur ska vi lösa det? Vi är alla ansvariga.