The return of the Lolilla

Det finns inte mycket att säga som är vettigt förutom att jag förstår att det känns och att jag är ledsen för din skull. Vissa saker slutar aldrig att göra ont i hjärtat. Och det får lov att vara så. 

Kan inte. Jag blir verbalt förstoppad när jag förväntas vara skojig. En gång tog en kompis med mig på fest och presenterade mig för ett helt rum innan jag själv hann göra det "Marion, detta är allihopa, allihopa detta är Marion hon är hysteriskt rolig" Jag fick panik och fick tvinga mig själv att inte moona i rent självförsvar. 

Om du vill kan jag dela med mig av en pinsamhet. En gång när jag och min bästis Mirre var och spelade volleyboll på stranden blev vi sällskapade av några översnygga killar.Jag var vältränad och fit och kände mig snyggast i världen. Så vi flamsade runt och kastade oss i sanden i våra pyttesmå tonårsbikinis. Efter EN JÄVLA TIMME kom min kompis Andreaas och släpade iväg mig till handdukarna. Jag var skitsur och undrade varför det var så jävla viktigt att avbryta mitt hämningslösa raggande Sedan insåg jag att tampongsnöret raggade lika hårt som jag och att jag förmodligen inte skulle få ligga. 

Hahaha det är ganska svårt att glömma.... Och jag gör ganska mycket pinsamt just för att jag inte bryr mig så mycket. Det är väl trevligt att bjuda på ett tampongsnöre, lite snubbel och ett och annat koprofagmisstag någon gång! 

Andreas var det synd om av många anledningar. Han hade för stora ögon. Min kompis lillasyster började gråta och gömde sig på sitt rum en gång för att hon trodde att han var ett monster.  

Äh folk får väl ha lite humor. Det där hade kunnat hända vem som helst som har mens. Alla har väl haft ett tampongsnöre då och då. Skillnaden vara bara att mitt syntes

Inte mitt barn. Han väger typ 150 kg Men grattis

Nej vi drack en massa öl istället. Det var nästan lika bra! 

Usch jag förstår det Känslan av att man faktiskt själv har vetat men inte fått hjälp eller besked tidigare är inte rolig. Har du ingen doktor du kan prata med redan idag om framtiden. Så att du kan berätta hur du känner och kanske få lite uppmuntran och positiva besked om hur man kan behandla och lindra det för dig? 

Jag tycker att det låter fruktansvärt illa att du bara fått så korta svar utan någon tid för uppföljning. Jag kan bara ge dig rådet att ringa tillbaka till din doktor eller kontakta någon specialist där du bor och kräva att få konkreta svar på hur framtiden kommer att se ut. De gjorde samma sak med mig när jag fick min diagnos. Jag hade sökt hjälp i 4 år och lidit vansinnigt utan att någon kom på vad som var fel. Och VIPS en dag föll poletten ner och man hade en diagnos.  "Detta kommer du alltid att ha. Hejdå" typ. Då kände jag som du. Jag lider verkligen med dig! 

Jag hoppas att det går bra för dig och att du snart får lite positiva besked. Det förtjänar du!