The return of the Lolilla

Om ni vill kan jag berätta en jävligt rolig historia. Fast den är roligare om man kan gestikulera. 

Jag är skitdålig på att ge bekräftelse om jag inte menar det. Folk som är deppiga och känner sig nere är besvärliga om jag inte gillar dem särskilt mycket. Då blir jag så dryg för jag vet inte vad jsg ska säga. Annars kommer det naturligt. Men det blir sällan bra om någon beklagar sig och tycker att "jag känner mig ful och tråkig" och jag ba "mmm ja det är ju så"

NÄNÄNÄ det tåget har gått  *låser intratten.

Om freddan går ut och sparkar boll och 2timern ritar en fin blomma så kan vi kanske leka alla tillsammans igen nästa rast! 

HAHAHAHA jag älskar när pancis ryter till 

Det är ingen belöning! 

Det tror jag. Jag tror att hon är sådan som jag skulle vilja vara. Som är tyst och vis för sig själv men som kan ryta till när det verkligen behövs. Och då lyssnar folk eftersom det måste vara något när sådana tystvisa människor höjer rösten. Istället är jag en såndär jävla terrier som folk har sållat bort bjäbbandet av för längesedan så för min del spelar det ingen roll om det så brinner. Folk brinner inne hellre än att lyssna på mitt skäll. 

Jag var sådan som tonåring. Skeptisk, agressiv och jävlig. Av olika anledningar. Jag tror att jag har bättre styr på det idag. Åtminstone har jag mer humor och självinsikt idag och större förmåga att välja mina strider. På nätet däremot tenderar jag återfalla i gamla mönster och engagera mig i en massa skräp vilket gör att jag ofta känner igen tonåringen i mig själv när jag drar iväg. Det gillar jag inte särskilt mycket. Men jag är ganska trygg i förhoppningen om att mina riktiga internetkåmpisaj  vet vad jag är för en terrier egentligen  

Vart är hon? Hon gör säkert något kul medan vi sitter här

Inte för att inte detta är jättejätteroligt alltså. Men ni fattar!