• Hurley

    Till er som inte kan gå ner i vikt

    Jag vet inte hur jag ska skriva det här för att inte låta dryg och få en massa påhopp men jag ska försöka =)


     


    Jag har länge undrat hur man förblir väldigt tjock? Jag ser det runt omkring mig dagligen, hos vänner, släktingar, på jobbet och ute på stan. Människor som dras med massiv övervikt, vissa upp mot 100 kg. Det bantas till höger och vänster med olika metoder, pulver och soppor. En del genomgår till och med kirurgiska ingrepp (!) för att bli av med övervikten. Hur hamnar man där?


     


    Jag har själv varit rätt knubbig. Jag vägde 86 kg till mina 160 cm efter mitt första barn. Under graviditeten struntade jag fullkomligt i vad jag åt och svällde som en ballong. När min son var född slutade jag att äta och gick ned 1,5 kg i veckan till jag nådde min målvikt på 55 kg. När jag skriver slutade att äta menar jag inte att jag drabbades av någon ätstörning utan jag åt typ keso och sallad till frukost, magert kött och grönsaker till lunch och middag. Åt inget socker, inga kolhydrater och drack ingen alkohol. Visst var jag hungrig som en varg vissa dagar men det dör man ju inte av. Det finns människor på vår jord som lever på mycket mindre om dagen än det jag åt under min viktminskning.


     


    Det jag undrar är hur man kan ställa sig på vågen och se att man väger x antal kilo för mycket men trots det fortsätta äta massa skräp? Det är ju bland det enklaste i världen att gå ner i vikt. Alla vet hur man gör. Jag vet att det finns ett fåtal människor som har någon form av sjukdomsbild som gör att de inte kan gå ner men det är ytterst få. De flesta blir tjocka av det de stoppar i munnen.


     


    Ni som har svårt att gå ner, vad händer om ni drar ned på maten och inte äter något onyttigt på låt oss säga ett halvår? Får ni ångest? Mår ni dåligt på något annat sätt som gör att ni måste överäta?


     


    Hoppas jag inte trampar på alltför många tår med inlägget, det är isf inte min mening.


    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-02-25 12:23
    Oj vilken respons! Jag vill bara säga ett par saker.

    Jag har fått frågan om jag är man eller kvinna??? Jag skriver om min graviditet och det borde ju vara en liten ledtråd =) Jag är kvinna, 33 år gammal och mamma till två pojkar.

    Jag ser INTE ser på överviktiga!! Jag stirrar inte på överviktiga i badhuset (hur larvigt som helst att påstå det). Det är inte det inlägget handlar om! Var någonstans har jag sagt det? Visst, jag har fått en hel del elaka kommentarer här och det har runnit över och jag har svarat med något drygt. Det var inte min mening och om någon tagit illa vid sig ber jag om ursäkt. Min mamma är gravt överviktig och det är även min allra bästa vän i hela världen. Det jag var ute efter var att få veta hur man kan må så dåligt av att äta nyttig mat att man hellre drar på en massiv övervikt?

    Jag har aldrig skrivit att den som väger 100 kg har övervikt. Det beror på hur lång man är och hur mycket muskler man har. Jag skrev att det finns människor som drar på en övervikt på 100 kg. Förstår ni skillnaden?

    Nästan alla här inne är medicinska under. 98% av er som är kraftigt överviktiga äter sunt, syndar nästan aldrig och motionerar minst en timme om dagen.

    Jag riktar inte detta till er som lider av sjukdomar eller äter medicin som gör att ni går upp och har svårt att gå ned.

    Det är farligt att lida av fetma, det kan ingen säga något mot. Vidare tycker jag mig se en tendens som skrämmer mig. Nu menar jag inte alla så inget ramaskri nu men de flesta barn jag ser som är överviktiga har överviktiga föräldrar. Att tillåta sig själv bli och förbli tjock är en sak, det tar man som vuxen ansvar för själv men att låta sina barn bli det, det är vanvård.
  • Svar på tråden Till er som inte kan gå ner i vikt
  • Themis

    Jemima: Jag håller inte med dig där. Finns viljan på riktigt så lyckas man, om man inte har en medicinsk rubbning. Och i så fall måste man ju söka vård, naturligtvis.

    Sorry, men jag har inte sett någon överviktig än som är beredd att göra det jag gör för att hålla mina kilon borta, och då kan man inte vänta sig de resultaten heller.

    Det är ursäkter, pauser och fusk om vartannat vad jag ser IRL, och snacka om gnälligt det blir när man börjar föreslå träning i en tråd på FL där folk letar efter "lätta" pulvermetoder. Framförallt vill de slippa röra på sig och det är ju dödfött direkt.

    Är det ett missbruk-sök hjälp för missbruket. Men det måste kunna vara dålig disciplin också för en del, på samma sätt som vissa aldrig blir färdiga med tider, tentor, städning, jobbsök eller vad som helst.

    Eller är det bara ätande som alla är perfekta på i denna värld men får helt olika resultat? Väldigt märkligt fenomen måste jag säga...

  • Liiza

    Jag undrar fortfarande vad ts vill,
    berätta eller fråga något?

    Alla "kan" gå ner i vikt, självklart,
    men det är inte lika "lätt" för alla, det säger väl sig självt?  

    Visst vet väl alla att vi människor är alla olika,
    att vi har olika "lätt" för samma saker? 

    Ärligt talat, jag tycker att jag ha gjort det jäkligt bra som har gått ner en massa kilon, inte tyckte jag att det var "lätt"... 



     

  • Majakattan

    TS Du skriver "Det är ju bland det enklaste i världen att gå ner i vikt" Eftersom så många har svårt att hålla vikten så kan väl även du begripa att ditt uttalande inte stämmer. Det är inte enkelt för livet är inte enkelt. Maten är för många den enda trösten dom har, det enda nöje dom har. Livet är så djävla tufft att maten blir det andningshål som gör att dom står ut. Barn som blir utsatta för övergrepp äter sig ofta feta, kvinnor som blir misshandlade , våldtagna, barn med missbrukande föräldrar, barn som lever i utsatta miljöer äter för att orka med vardagen. Det är sällan vi tänker på hur människorna runtomkring oss har det egentligen. Är det då den enklaste saken i världen att gå ner i vikt?

    Jag har själv gjort en överviktsoperation och jag åt för att orka med att ta hand om min son, ta hand om mina svårt sjuka föräldrar och jobba heltid på ett företag där man förväntas jobba minst 15 timmar övertid i veckan. Jag hade jobbet med mig hem på kvällar och helger. Jag gick till jobbet på helgnätterna när sonen sov och gick hem när han ringde  efter mig. Jag åt för att orka mer än vad man som vanlig människa kan orka. Med det resultatet att jag brännde ut mig så effektivt att jag höll på att dö. Jag fick ultimatumet av läkaren att sluta med allt eller dö. Visst jag slutade med allt men för att tackla den inre stressen så blev det att jag åt ändå mer. Jag blir så djävla ledsen när jag hör detta att det är så lätt att gå ner i vikt fan det är ju inte sant. Och min historia är inte unik på något vis, jag berättar inte för att beklaga mig utan för att förklara.

  • Tiger Af Lilja

    Håller med TS man kan faktisk våga bryta sig ur sockerberendet och ändra livsstil, jag som varit sockerberoende och jojobantat flera år lyckades med GI/LCHF ändra min syn på mat visst har pendalt fram och tillbaka några år men vet nu precis hur jag ska äta, utan att missa det goda i livet.

    Jag äter choklad,bröd,desserter,väldigt god mat
    Då jag i dessa fall väljer nyttigare alt istället.
    Man måste inte äta chips man kan äta ostar,fläsksvålar,grönsaker,nötter istället.
    Man kan äta choklad,om den ligger över 70%
    Bröd kan finnas med i bilden om man satsar på Huskbröd,kornbröd eller rågbröd.

    Faktiskt inte så svåra byten om man vågar bryta sig ur den onda cirkeln..
    När man är beroende av socker,alokohol osv skaffar man sig lätt orsaker till detta volket missbrukare gör.

    Med ny bättre livsstil man lär sig njuta och smaklökarna lär sig dansa igen..

  • Tiger Af Lilja

    tjejan88: Förstår dig där, psykisk ohälsa skapar även fysisk,tröstätande, jag tröstäter också under mina depressioner/ångest (nobodys perfect),fast sedan jag bytt livsstil tröstäter jag nyttigare :)  Och därmed minskar ångensten iaf över mina måltider sedan, och jag kan berarbeta ock fokusera på min mentala hälsa utan att behöva ha ngest utöver.

  • Fru Krokodil

    Jag håller med ts fullt och fast,jag har större delen av livet varit väldigt smal men under en period gick jag upp 40 kg. Självklart gick jag upp dom kilona genom att göra som alla andra tjockisar,nämligen äta som en häst och pressa i mig socker. Nu har jag bantat ner 30 av dom 40 kilona helt enkelt genom att ta ansvar för min kost och röra på mig mer.

    Med högsta sannolikhet så är jag inte unik utan fler kan göra som mig om dom nu verkligen hade karaktär nog att ändra sin livstil. Men jag tänker så här,låt folk vara tjocka och gnälliga om dom vill,det är deras hälsa och deras problem. Vill man så kan man förändra sig men dom flesta verkar tycka att det är roligare att gå runt och må dåligt så låt dom.

  • nilanda
    Jin skrev 2010-02-25 21:34:48 följande:
    men jag hade på en halv sekund kunnat peka ut vad det berodde på och åtgärdat problemet, vilket jag också har gjort. Och JO övervikt är ett samhällsproblem, för det drabbar precis varenda en som betalar skatt!  Och det stör mig nåt så fruktansvärt när överviktiga ska ta upp plats för männsikor som är sjuka på riktigt (alltså ej självförvållat, som fetma i de allra flesta fall är). Exakt detsamma gäller för rökare, knarkare och alkoholister, men jag jämför inte dessa grupper med varandra. Sen kan ni sitta och skylla på alla möjliga orsaker att inte hinna, orka eller vilja(!?) vara hälsosamma (fetma kommer aldrig att vara hälsosamt), jag skulle bli mycket förvånad om inte alla här inne egentligen vet vad som krävs för att gå ner i vikt, och vet man inte det så finns det hjälp att få. Men sitt inte och skriv att TS skulle ha fel, för det är bara sanningen hon skriver.
    ♣♥♦...Nu tycker jag att du ska ta och lugna ner dig lite grann. Jag blir så arg att jag får svårt att skriva, men jag ska försöka. Det är så jobbigt med folk som tror sig veta en massa,men som inte vet så mycket.
     Du kan och får inte dra alla överviktiga över en kant...det finns de som vill vara tjocka o visst då får de vara det och ta konsekvenserna av det. Men som det redan har skrivits är många överviktiga pga sjukdom. Och detta innebär både fysiska  och psykiska sjukdomar. För att kunna fixa ett problem gäller det att veta vad det är först. En hel del överviktiga personer är tjocka som ett effekt av andra problem...inte bara att de ätit och ätit och skiter i att träna som du o TS tror.
    Grattis till dig som på en sekund skulle fixa dina problem och skulle peka ut dem. Alla är ju inte som du fattar du väl. Fetma är inte självförvållat i de flesta fall som du skriver...det är en effekt av andra problem i många fall.
    Vad säger du om de som är feta pga psykiska problem som för dem själva är dolda? Är det självförvållat, ska de oxå bara rycka upp sig o banta (som om de säkert inte försökt redan) tar de för stor plats i samhället och inom vården? Visst tycker du så?
    Jaha, då måste du tycka samma sak om alla psykiska sjukdomar...snacka om dryg...
    Jag tycker det är pinsamt att det finns vuxna människor i detta samhälle som är så inåtvända och som bara ser saker ur sitt eget perspektiv. Det är pinsamt att det finns vuxna människor i samhället som är så ovilliga till att lära sig mer och vara öppna.
    var tog medmänskligheten vägen?
  • bara lilla jag

    har bara läst ts.. tror det ligger lite mer bakom en övervikt än mat.. Oftast är det starka känslor och stora förtryckta problem som gör att man tar till maten som tröst.. icke att förglömma andra shoppar för att dämpa sin ångest och drar på sig stora skulder vilket för mig, som inte har en endaste biblioteksskuld. låter helt offattbart. Men det är ett klockrent exempel på att något annat ligger bakom beteendet än mat eller kläder och prylar.. Jag tror att dessa överviktiga ser att det är påväg utför, man vet men man är inte starkt nog och vågar nog inte ändra sin livsstil.. ursäkta om det är väldigt rörigt och osammanhängande är väldigt väldigt trött. Får nog komplettera när jag sovit en stund :)

  • Krake

    Tja, du TS. Här har du en smalis med några teorier om varför många är tjocka:


    För det första är alla olika i kroppsbyggnad. Jag kommer från en familj där alla är väldigt smala. Jag tror inte att vi äter nyttigare eller mindre än de flesta, inte heller är någon i familjen särskilt sportig av sig. Så till viss del är det nog helt enkelt så att vissa har lättare för att gå upp än andra. Det tycker jag man ser på folk. Skulle jag gå upp så jag fick ett BMI på en sisådar 23-25 bara, så skulle jag se ful och konstig ut, med massa bilringar typ. Medan andra är byggda på ett sätt som gör att de ser helt proportionerliga ut, eller vad man ska säga, i ännu högre vikter.
    För det andra så är vårt moderna samhälle sådant att det är väldigt lätt att bli tjock. Stillasittande jobb, hissar, bilar... Möjlighet och frestelse att köpa mat i varenda gathörn. Tillgången på kalorier är väldigt stor i vardagen, tillgängligheten på fysisk aktivitet desto mindre.
    För det tredje så tror jag att just rädslan för övervikt skapar övervikt. Nu pratar jag inte bara om jojjobantning, utan mer om hur ätbeteendet hos de flesta ser ut. Att äta riktig mat när man är hungrig och sluta när man blir mätt är något som nästan glömts bort. Det är lightprodukter, istället för att äta mindre av den äkta varan. Det är mat som sysselsättning, för att ha något att göra, för att umgås etc. Det är processad mat.
    Dryckerna. Alkoholkonsumtionen har ökat. Likaså dricks otroliga mängder juice och läsk.
    Alla har slutat röka
Svar på tråden Till er som inte kan gå ner i vikt